Sex, skandaler och sneakers

Ett konferensrum på fjärde våningen på Berns Hotell i Stockholm. Lily Allen har intagit en trotsigt halvliggande slackerställning på en divan. Hennes ögon är trötta bakom den svarta gardinluggen.

Handen går i skytteltrafik mellan en jätteskål fylld med vingummin och ett paket Benson & Hedges.
– Lustigt, ingen sa till mig att det är rökförbud i Sverige, säger hon och tänder en ny cigarett.

Sist vi träffades refererade du till mig som ”killen med liten penis”.
– Hm, det låter bekant.

Du uppträdde här på Berns för två år sen och jag stod uppe på balkongen. Innan du körde Alfie ropade du: ”Den här tillägnar jag killen på balkongen med liten penis.”

– Haha, det minns jag! Men det var ju för att någon på balkongen häcklade mig. Så då sa jag det där. Tog du åt dig?

Nej då, inte alls. Men jag tar varje tillfälle att vara i rampljuset, oavsett sammanhang.
– Tro mig, man tröttnar på det där rätt fort.

Och Lily Allen borde veta. Jämte Amy Winehouse är hon den kvinnliga artist som fått tätast punktmarkering av tabloiderna i England. Man skulle även kunna kalla det ett drev, som malt på genom missfall, drogmissbruk, överdoser, anorexi, hela den häxjagande baletten.

– Härommånaden var jag på en tidig frukostbjudning för att fira utgången i det amerikanska presidentvalet och hade på mig en fin klänning. När jag sen lämnade frukosten och åkte hem var det någon som tog en paparazzibild på mig. Tidningarna vinklade det som att jag varit ute och festat hela natten: ”The walk of shame”, var rubriken.

Samlar du på någonting?
– Tja, jag har ungefär 200 par sneakers, det mesta från Nike. Men i dessa dagar är det inte så mycket att skryta med. Däremot har jag börjat samla på konst. Hemma har jag tavlor av Damien Hirst och Paul Simonon från The Clash.

Vad är det sjukaste någon skickat till dig?
– Jag kommer inte på något nu. Men när jag klev in i mitt rum här på Berns i dag hade någon hängt upp ett jätteporträtt av mig på väggen. Det var lite bisarrt.

Lily Allens nya skiva It’s not me, it’s you visar upp en mognare bredd, med texter som gräver upp samhällsproblematik, rasism, droger och kapitalism. Men bästa låten, banjo-electro-dängan Not fair, handlar om hur killar inte anstränger sig i sängen.

Den kommer med största sannolikhet göra att väldigt många män hamnar i väldigt obekväma situationer.
– Killar tror att det räcker att bara lägga sig ovanpå en tjej och pumpa in och ut. Det kanske funkar för dem, men inte för mig. De måste helt enkelt bli bättre på att använda fingrarna.

Och då, precis när Lily Allen borstat luggen ur blicken och piggnat till, kommer skivbolagsrepresentanten in. Intervjutiden är slut. Vi skakar hand.
– Var det lika bra för dig som för mig, frågar hon.
– Det var det bästa jag någonsin haft, ljuger jag.
Kristofer Ahlström