Jan Gradvall möter Swedish House Mafia: Den sista intervjun

Söndagen den 25 mars 2018 återförenades Swedish House Mafia för en spelning på festivalen Ultra i Miami – platsen där de gjorde sitt avskedsgig för fem år sedan. Men varför slutade de egentligen då? Cafés Jan Gradvall följde trion under några hysteriska dagar i Stockholm, mitt under One Last Tour. Det här är bandets oskrivna historia – från pistolhot på förortspubar till världsherravälde.

* * *

Filmen Närkontakt av tredje graden inleds med att en musikslinga från rymden sprids över jordklotet. Kameran tar oss med från USA till Indien och Mexiko och avlägsna öknar. Överallt samlas lyckliga människomassor som faller i trans när de hör de genialt enkla tonerna och sträcker upp sina händer mot himlen.

Vad Steven Spielberg inte visste när han för 35 år sedan gjorde Närkontakt av tredje graden var att hans film förutspådde Swedish House Mafias avskedsturné.

Efter de första två konserterna i Dubai och New Dehli har rymdskeppet nu landat i Solna. Jag har sett Kraftwerk två gånger i år, men jämfört med Swedish House Mafias ljusshow är Kraftwerk en ensam lågprismärkt glödlampa kvarglömd på Ica.

Scenbygget får ordet gigantiskt att kännas som en underdrift. Högtalarberg reser sig mot himlen. Bomber fyras av. Konfetti regnar. Laserstrålar målar mönster i taket på Friends Arena. LED-skärmar lyser upp hela norra Stockholm. Basen kan vara det mäktigaste som hörts i världsrymden sedan The Big Bang:

UNTZ UNTZ UNTZ UNTZ UNTZ.

– Det här är monstret, ropar Steve Angello. Vi hade bra grejer på Coachella och Milton Keynes, men det här är värre. Det här är monstrets son.

Många artister säger att de vill nå hjärtat på sina lyssnare, men Swedish House Mafia gör det bokstavligen: tonerna tränger igenom bröstkorgen, särar på revbenen och blir ett med hjärtmuskeln.

UNTZ UNTZ UNTZ UNTZ UNTZ.

Medan Axwell står och finjusterar in ljudet på One kan Sebastian Ingrosso inte hålla sig längre. Han slänger händerna upp i luften, precis som publiken gör, och börjar pumpa uppåt. Leendet är så stort att hans tandrad lyses upp av rymdskeppets strålar.

Det enda konstiga med detta är att det ännu inte finns någon publik. Klockan är bara 13.00 och det är soundcheck. Ingrosso står vid mixbordet och dansar ensam i Friends Arena till sin egen musik.

De var alla tre här till 03.00 natten innan och finjusterade ljus och ljud. Nu är de här igen strax efter lunch.

– Nej, det där känns inte optimalt, säger Axwell och pekar mot en filmprojicering. Det måste vara optimalt, det måste vara optimalt, upprepar han.

Sebastian Ingrosso går rastlöst runt i cirklar på fotbollsplanen. Han tänder en cigg.

– Jag får panik när jag tänker på att en sån här förkortar mitt liv med elva minuter, säger han och stirrar på giftpinnen som om han vore Hamlet med sin dödskalle.

– Men jag försöker att inte röka så mycket.

Innan soundchecken är över har han förkortat sitt liv med 44 minuter.

Cafés Jan Gradvall intervjuar Axwell, ”äldst och mest organiserad i bandet”, backstage på Sveriges Television.

* * *

Jakten på det optimala pågår hela tiden när Swedish House Mafia gör sina första – och sista – konserter i Sverige. ”Är det mode?” är ett annat mantra. Ordet mode i Swedish House Mafias sällskap uttalas på engelska och avser känslan och stämningen. Är det mode? Ja, nu är det mode.

Efter den första konserten mixar de om en ohörbar detalj i inledande Greyhound. En halvtimme innan de ska gå upp på scen sitter Axwell med sin laptop i logen och meddelar att han lagt in ytterligare en ton för att ge ännu mer tryck.

– Nu är det optimalt.

När Axwell, Steve Angello och Sebastian Ingrosso står där sida vid sida vid mixerbordet mitt på fotbollsplanen på det i övrigt öde Friends Arena – tre housemusketörer med huvuden som nickar i takt med basen – befinner de sig ganska exakt tolv meter från den plats där Zlatan ett par veckor tidigare gjorde sitt sista mål mot England, den magiska cykelsparken från halva plan.

Innan helgen är slut har även Swedish House Mafia gjort en Zlatan på Friends Arena – genomfört vad ingen trodde var möjligt. Jag har sprungit på konserter i 35 år, men aldrig upplevt något liknande. Kvällarna med Swedish House Mafia tillhör det dussin konserter jag för alltid kommer att ha kvar innanför bröstkorgen.

Ingen annan svensk artist skulle kunna sälja ut Friends Arena tre kvällar i rad. Inte Håkan Hellström, inte Kent, inte Robyn, inte Roxette. Möjligen skulle ett återförenat Gyllene Tider eller återuppstått ABBA kunna göra det, men det skulle inte bli samma sak. För de här konserterna handlar inte om att återuppliva gamla minnen. För de 135 000 som är på plats dessa dagar  handlar det om att skapa nya.

När förortsprinsessor och riktiga prinsar – Carl Philip var där två kvällar – sträcker upp sina händer i luften så gör de det till ett band som gav ut sin första skiva 2010. Rockvärlden är full av historia men i Swedish House Mafias värld existerar bara ett tempus: presens.

Med sina radioprogram om dansmusik i P3 har Calle Dernulf varit den svenska dansmusikens svar på John Peel – den brittiske radioproducenten som från 1967 och fram till sin död 2004 gav ett oräkneligt antal artister sina genombrott. När Calle Dernulf efter fredagens konsert blir insläppt i ”Friends & family”-rummet bakom scenen, med ögon med spår av tårar han inte helt lyckats torka bort, säger han:

– Jag läste att en recensent skrev att det här var framtiden. Det är fel. Det är samtiden.

Redo att röja. Inför första spelningen i Friends Arena var Swedish House Mafia på plats till klockan 03.00 natten innan för att finjustera ljud och ljus. ”Genom åren har vi lärt oss att förbereda så mycket som möjligt. Det är nyckeln till allt”, säger Sebastian Ingrosso.

* * *

Det är morgon den första konsertdagen. Innan limousinerna avgår ut mot Solna sitter den Los Angeles-bosatte Steve Angello på sitt hotellrum vid Norrmalmstorg och tar på sig kläder. Det blir svarta strumpor, svarta byxor, svart t-shirt och svart skinnjacka.

– Ser du någon annan färg här? flinar han och pekar mot väskor och garderoben. Jag har fan bara svarta kläder.

Han lyfter upp och pussar sina två små döttrar.

– Det är före-gig-ritualen.

På den ena armen har han en stor tatuering: Monday Lily, namnet på äldsta dottern.

– Winter Rose ska få sitt namn här, säger han och pekar mot den lediga sidan av sin hals. Men det gjorde så jävla ont när jag gjorde den andra halstatueringen att jag har skjutit upp det.

Utanför börjar hysterin bli påtaglig. När Axwell klockan 10.00 inviger en popupstore inne i Sturegallerian ringlar sig signerings­kön ut mot Svampen på Stureplan. Några timmar senare har Swedish House Mafia sålt t-shirts och merchandise för 250 000 kronor.

Kvällstidningarna battlar under dagen mot varandra och jagar nyheter som inte finns. Swedish House Mafia ger inga andra intervjuer än till Café och Skavlan.

När vi sitter i bilen ut mot Friends Arena blir jag uppringd av Aftonbladet:

– Hej, vi såg dig gå ut från Nobis hotel med Steve Angello. Kan du berätta något om det? Vart gick han sen?

Det är en stor dag i Stockholm, men det är en ännu större dag i Solna. Samtidigt som Swedish House Mafia spelar på Friends Arena spelar AIK sin allra sista match på Råsunda mot Napoli. AIK-fansen monterar efteråt ner arenan med sina bara händer och tar med sig stolar och delar som souvenirer.

Allra störst är dagen för Steve Angello, uppvuxen i Solna, som även fyller 30 år denna dag.

– Där växte jag upp, säger han och pekar mot ett hus som ligger så nära Friends Arena att Zlatan skulle kunna träffa det med en perfekt vristträff.

När engelsmännen och amerikanerna i turnésällskapet får se höghusen i Solna associerar de till council estates och projects. Steve Angellos mamma bor fortfarande i lägenheten och håller just på och bakar hans födelsedagstårta.

– Jag kommer aldrig att kunna förklara hur mäktigt det här är för mig, säger Angello och vickar på kepsen mot som är broderad med ”S. Angello”.

– Det är nog en dröm för många musiker att en dag komma tillbaka och spela på ett stort ställe där man är uppvuxen. Men för en musiker från till exempel New York eller Los Angeles är det möjlig dröm. Där finns det sådana ställen. Men Friends Arena var inte ens påtänkt när jag började med musik. Den blev färdigbyggd precis nu när vi kommer hit och spelar. Det är ingen möjlig dröm som förverkligas i kväll, det är en omöjlig dröm.

Swedish House Mafia hos Skavlan. House­musiken har gått från undergroundstatus i 80-talets USA till bred fredagsunderhållning.

Angello föddes som Steven Angello Josefsson Fragogiannis och växte upp i Solna med sin ensamstående mamma och sin lillebror. Hans lillebror är numera också en stor dj under namnet AN21 och är en av de som i kväll spelar som förartist till Swedish House Mafia.

– Det var inte det bästa området att växa upp i. Förebilderna var kriminella. Fram till att jag var 14 var jag med i AIK och andra klubbar och spelade basket, hockey och fotboll. Men när jag opererade menisken tappade jag så mycket att jag lade av med allt. Jag är väldigt tävlingsinriktad. Om jag inte kan bli bäst så är det ingen mening.

Det nya han satsade på blev i stället dataspel och hiphop.

– På vintrarna fanns absolut ingenting att göra. Man försvann ner i sin bunker och spelade dataspel i åtta månader. Jag tror det är en del av förklaringen till att det nu går så bra för många svenskar utomlands. Det är vintern och mörkret som ligger bakom vår höga arbetsmoral. Om jag varit född i Miami hade jag förmodligen inte uträttat mycket, då hade jag bara hängt.

Angellos mamma jobbade dubbla skift, på hotell och i en kiosk med trav. Han hjälpte henne senare att köpa en egen kiosk, men i dag har hon fått en skelettsjukdom och är sjukskriven. När Steve var 12, 13 år och drömde om ett mixerdäck med två Technics 1200-skivspelare – det ultimata inom hiphop – hade hans mamma inte råd att hjälpa honom förverkliga den drömmen.

– Men en dag såg jag ett Technics-däck begagnat i Sundbyberg. Ägaren fattade inte värdet utan sålde det för 3 000 kronor. Jag tog alla extrajobb jag kunde. En bekant hade en flyttfirma där jag trots min ålder fick hjälpa till. Jag hjälpte även till i en skivaffär. När jag hade köpt däcket slutade jag gå ut. Min polare tyckte jag var galen som inte längre hängde med ut och festade. ”Jag kommer senare”, blev mitt svar hela tiden. Jag kunde lägga tolv timmar om dagen på att scratcha, på att sätta ett enda trick.

Under uppväxten lärde Angello känna Sebastian Ingrosso, som växte upp i en annan del av Solna, Bergshamra och i Kista, där han drog runt på gatorna och inte var guds bästa barn. När han blev större fick han hänga i sin pappa Vitos studio inne i stan, men han växte upp i en lägenhet på nedre botten med sin mamma och sin finska styvfarsa.

– En av mina värsta spelningar var när jag hoppade in som vikarie för en magsjuk polare som hade fått en spelning på Freddys, ett beryktat ställe i Kista centrum som på den tiden hade ett ganska kriminellt klientel, berättar Ingrosso.

– Pizzasalladsvagnen rullades ut, dj-vagnen rullades in, jag började spela. Innan hade jag sprungit ut och köpt Tarkan och Topp 40-samlingar för att gardera. Plötsligt kommer det fram en snubbe och lägger en pistol mot min mage. Jag vet fortfarande inte om den var riktig, men den såg riktig ut. Hans krav var att jag skulle spela Show me love med Robin S. Genomsvettig lyckades jag till slut hitta den i mina högar. När den spelades drog han några shots och gick sen direkt därifrån.

Swedish House Mafia har i svensk press omskrivits som ett Stureplansfenomen, men består i själva verket av två tatuerade förortsungar med invandrarbakgrund och en lantis uppvuxen på en gård i Skåne, Axel Hedfors.

Det som till slut förde dem samman var en gemensam kärlek till franska duon Daft Punks debutalbum från 1997.

– Jag minns att jag fick Axwells första EP från 1995 och spelade den i radio, säger Calle Dernulf. Då hette han inte Axwell utan OXL. Musiken var trance,

– Jag var 18 år och spelade på Hultsfreds demoscen samma år, minns Axwell. Jag skulle uppträda tillsammans med en basist och gitarrist, men de tände eld på sitt tält natten innan och satt i förhör misstänkta för mordbrand. Så jag fick uppträda helt själv med mina datorer. I Skåne hade jag också anordnat egna rave i skogen. Jag släpade ut dieselaggregat och mina två stora datorer som jag försökte mixa mellan, eller snarare stängde av och slog på. Brända cd-skivor var ännu inte uppfunna. Det kom nästan inga, kanske 30 pers, men jag var ändå helnöjd. Det var ett rave!

– Någon gång runt 2000 hörde jag den första musiken från Steve och Sebastian, säger Calle Dernulf. De gick runt och delade ut provpressar. Det var skitbra. De hade en helt annan touch än allt annat som gjordes i Stockholm på den tiden. De klev in lite som housemusikens Zlatan, både vad det gäller deras attityd och musik. De var redan på väg någon annanstans. Musikaliskt var det hårdare än vad andra gjorde. Andra var inställda på att house skulle vara snyggt och vackert, att låten skulle vara som en resa, en färdig komposition. Deras inställning påminde egentligen mer om techno och hiphop än om house.

Som dj:s och musiker var Steve Angello, Sebastian Ingrosso och Axwell stora i internationella dans­musikkretsar i flera år innan svenska tidningar skrev en rad om dem.

Det stora folkliga genombrottet – när dagstidningar började kunna använda förkortningen shm utan att förklara den – kom först i våras när SVT sände dokumentären Take One.

Det är i denna film från 2010 som Swedish House Mafia åker i privatjetplan och limousiner och sprutar champagne på världen. I filmen får vi följa dem under 253 gig i 23 länder. Vi får se Angello bråka med Paris Hilton (”I don’t give a fuck who you are, I’m Steve Angello”) och Ingrosso fälla sina numera bevingade ord om att han ska ”fuck this night club in the pussy”.

Samtidigt är det en befriande uppriktig och ärlig film som verkligen fångar essensen av Swedish House Mafia och den just-nu-känsla som deras spelningar och musik förmedlar. En A hard day’s night för housegenerationen.

The Big Bang! Swedish House Mafia kallar inte sina gig för dj-set, utan shower. ”Vi har lyssnat mycket på Coldplay, studerat hur de bygger upp sina konserter”, säger Axwell. ”Det måste finnas dalar för att kunna explodera sen. Många dj:s blir stressade om folk inte hoppar hela tiden.”

Filmen är regisserad och filmad av Christian Larson, som även följer med och dokumenterar hela avskedsturnén. Larson är involverad i allt visuellt som rör bandet, inte minst själva utformningen av showen. Jag tar rygg på honom när han, i sin svarta luva och skinnjacka, med kameran på axeln springer runt i loger, korridorer och genom publikhavet.

– Jag dj:ade lite själv förr, berättar Larson. Först mest hiphop, sen kom jag in på elektronisk musik. Efter att jag upptäckt Ibiza-samlingar lyckades jag övertala min dåvarande flickvän att vi skulle åka till Ibiza på semester. Ingen svensk åkte till Ibiza på den tiden, det här var runt 2005. När jag kom dit såg jag affischer för svenska discjockeys jag aldrig hade hört talas om och blev nyfiken. Vad var det här för killar? Jag lyckades inte pricka in någon spelning på Ibiza men träffade senare Steve och Sebastian i södra Frankrike. Det här var under deras vildaste period…

Kan du definiera vild?
– Att man fortsätter festa till dagen därpå med det typiska Ibizaklientelet som ofta innefattar dvärgar, transor och clowner. Typ så. Fast… ännu mer. I alla fall, jag nämnde för dem att jag kände till ett väldigt bra lunchställe, men problemet var att det låg tre timmar därifrån. De bara: ”Inga problem, vi tar en helikopter.” Så vi åkte helikopter för att äta lunch. Jag hade aldrig varit med om något liknande. Jag är från Strängnäs. Det var lite som ett Almost famous-moment för mig.

Christian Larson gick på Handelshögskolan i Stockholm men blev mer och mer inne på film. Parallellt med skolan fick han jobb som klippare åt Jonas Åkerlund. När han fick se att Sebastian Ingrosso filmade lite på sina resor erbjöd han sig att klippa ihop det och lade ut resultatet på Youtube. Reaktionerna blev översvallande. Christian Larson hoppade av skolan och började följa Ingrosso, Angello och Axwell på heltid för att göra en dokumentärfilm.

Filmen Take One följer samma dramaturgiska upplägg som de flesta framgångs­sagor. Det är bara en catch. När Larsons film gjordes hade Swedish House Mafia inte ens släppt sin första singel.

– Vi ville göra precis tvärtemot rockbanden. Rockband gör filmer om tiden efter genombrottet. Vi gjorde i stället en film
om året fram till första singelsläppet.

Take One gav också ansikten till dj-kulturen, en intern kultur som fram till dess inte varit särskilt bra på, eller ens intresserad av, kommunikation.

– Jag gjorde den observationen när jag var på Ibiza. På alla affischer för discjockeyer som jag såg var det bara logotyper och deras namn. Man såg aldrig några fotografier, det fanns inga ansikten, inga karaktärer. Det var en annan grundidé med filmen, att fokusera på dem som personer. All film handlar om bra karaktärer. Här hade jag tre fantastiska karaktärer som inte behövde någon regi. Det var bara att följa dem.

– Nu gör alla discjockeyer filmer om sig själva och sina turnéer och lägger ut på Youtube, säger Axwell. Vi var först med det. Fast inte för att vara nyskapande egentligen, utan för att det var vårt enda sätt att nå ut till publiken. Inga tidningar skrev ju om oss.

– Alla dessa nya discjockeyfilmer görs också på exakt samma sätt, säger Angello. Allt känns igen: miljöer, publikbilder. Till och med replikerna kan man förutsäga: ”Two countries in one day, I’m so tired…”

En annan nyckelfigur i kulisserna bakom Swedish House Mafia är deras engelska manager Amy Thomson, en blond kvinna som har samma energinivå som de andra, inte är rädd för konflikter och hela tiden verkar tänka två drag före alla andra.

– Amy har en stor del i Swedish House Mafia, säger Axwell. Hon är lite galen, precis som vi.

När man hör Amy Thomsons historia inser man också hur Swedish House Mafia är en utväxt av den engelska housekulturen. Thomson var länge creative director på Minstry of Sound, en legendarisk klubb för dansmusik i London som grundades 1991. Hon var också tidigare gift med Darren Emerson, medlem i Underworld, en elektronisk dansmusiktrio som fångade en just-nu-känsla i Storbritannien på 1990-talet som inte är helt olik den Swedish House Mafia fångar just nu.

Amy Thomson:

– Darren hörde en tidig låt som Steve Angello hade gjort och älskade den. ”This kid is the shit!” När vi sen började jobba ihop försökte jag dra lärdom av hur rockbanden jobbade med saker som promotion, affischering, biljettförsäljning och merchandise. Det fanns mycket liten kunskap om det i dansmusikvärlden. Genombrottet kom med spelningen på Brixton Academy. Den förändrade allt.

Brixton Academy är ett legendariskt
spelställe i södra London, med kapacitet för 4 900 personer. En symbol i engelsk rockkultur och känt för legendariska live­spelningar med band som The Clash.

Att tre housediscjockeyer från Sverige var kaxiga nog att boka in sig på Brixton Academy 2009 – och sålde ut det – öppnade ögonen för engelska medier och satte Swedish House Mafia på kartan.

– Det finns alltid ett vakuum mellan underground och overground, säger Thomson. En plats som kan fyllas av nya artister. 2009 hade flera av de artister som tidigare dominerat dansmusikscenen – Chemical Brothers, Fatboy Slim, Underworld, Daft Punk – redan haft några framgångsrika år med stora spelningar och tagit paus för att skriva nytt material. Att Swedish House Mafia kunde fylla det vakuumet handlade även om timing. Det fanns helt enkelt fler stora scener tillgängliga att uppträda på just då.

Äkta kärlek. Biljetterna till Friends Arena-gigen sålde slut utan dyr marknadsföring. Fansen spred själva informationen till varandra.

House uppstod i Chicago på 1980-talet när några discjockeyer skapade en ny dansmusik som hade grunden i disco och soul och tog influenser från europeisk elektronisk musik. Genren fick sitt namn från klubben The Warehouse i Chicago.

Jag är gammal nog att minnas när de första housetolvorna spelades på svenska klubbar runt 1986. Jag hade precis flyttat till Stockholm och var ute som mest. Micke Goulos på soulklubben Zanzibar spelade exotiska importer som Love can’t turn around med Farley Jackmaster Funk och Move your body med Marshall Jefferson. Dagen efter sprang jag och köpte tolvorna på Vinyl Mania, den skivaffär på Vasagatan där alla dj:s handlade och Denniz Pop arbetade.

Jag åkte till London och gick på acid house-klubbar och rave i övergivna garage. I samband med att jag gjorde reportage om ett av de första raven i Sverige – med ström från ett tjuvkopplat elskåp i ett grönområde på Lidingö – stötte jag på Vito Ingrosso som drev två epokgörande svenska skivbolag, Loop och Plumphouse, och förde fram artister som Cari Lekebusch och Adam Beyer.

Vito Ingrosso är pappa till Sebastian Ingrosso. Han kliver in i logen efter den andra spelningen på Friends Arena – lite blyg, stolt och lycklig.

– Jag kom in på elektronisk musik när jag som dansare upptäckte artister som Front 242 och Ministry, säger han. När den första techno- och housemusiken dök upp hade den lite av samma driv och energi. Jag älskade den direkt.

Vito Ingrosso berättar att när han arrangerade housefester så var lille Sebastian – runt 11, 12 år – med på dagtid när pappa satte upp anläggningen med ljud och ljus.

Det är flera cirklar som sluts på Friends Arena. Den skotska författaren Alan Warner skrev en roman om den första engelska ravegenerationen, Morvern Callar, som avlutas med att huvudpersonen blir gravid på ett rave och föder ett ravebarn. Swedish House Mafia är de ravebarnen.

”Swedish House Mafia skapades verkligen av fansen”, säger Steve Angello. ”Innan den här turnén så har vi knappt tjänat några pengar som just Swedish House Mafia.”

* * *

Att house är en kultur med en historia som går ett kvarts sekel tillbaka i tiden betyder dock ingenting på Skavlan.

Efter avslutat soundcheck på Friends Arena och en lunch i kantinen som måste intas rekordsnabbt – ”Five minutes, guys, no more than minutes” – åker vi i bilar fram och tillbaka till Skavlan-inspelningen.

Egentligen skulle Swedish House Mafia ha åkt helikopter till tv-huset på Gärdet. Men det dåliga vädret sätter stopp för det. Förutom att en helikopterfärd förstås handlar om att Swedish House Mafia har råd att åka helikopter så hade det också varit en bra idé med tanke på kvällens trafikkaos från och till Solna.

På Skavlan bemöts Swedish House Mafia – förmodligen med all rätt med tanke på 60-plustittarna – som ett nytt och exotiskt kuriosafenomen som behöver förklaras i grunden: ”Är det verkligen riktig musik?” Angello, Ingrosso och Axwell besvarar allt med oändligt tålamod.

Innan inspelningen är de mest nervösa för att de inte ska begripa Skavlans norska.

– Förstår du vad han säger? Jag fattade ingenting.

Någon annanstans ligger en annan av programmets tänkta gäster, den 82-åriga astronauten Buzz Aldrin, och kräks efter att magsjuka gjort att hans mage hamnat i omloppsbana. Skavlan hade annars tänkt presentera Buzz Aldrin som någon som varit på den enda plats där Swedish House Mafia aldrig kommer att kunna spela.

Axwell, Ingrosso och jag sitter i en soffa på SVT.

– Alla frågar hela tiden vad jag känner, säger Axwell. Det är den vanligaste frågan. Svaret är att jag känner ingenting. Det är tyvärr sant. Jag kände ingenting när vi fick vår Englandsetta, trots att det varit en dröm i hela mitt liv. Det finns en fördröjning i allting. Jag fattade inte Milton Keynes (där Swedish House Mafia spelade för 65 000 personer) förrän jag såg det på Youtube
efteråt. Däremot glömmer jag aldrig känslan när lantbrevbäraren kom med min
första egenproducerade skiva.

När Swedish House Mafia pratar inbördes kallar de varandra för Axel, Sebbe och Steve. Det är tajta som bröder. På fotografier och i videor kan det också vara lätt att blanda ihop dem, alla är lite skäggiga och svartklädda. På scenen byter de också hela tiden position och turas om att vara i mitten. Men de är i själva verket väldigt olika.

Axwell är den mest organiserade. Det är han som talar till publiken under konserterna och det är han som är på plats för att ta emot regeringens exportpris. Samtidigt är Axwell och Ingrosso lika hyperaktiva, medan Angello i situationer som på Skavlan blir den som håller sig lite i bakgrunden.

Det är fascinerande att under några dagar befinna sig mitt i den enorma produktionsapparat som Swedish House Mafias avskedsturné innebär. Monstret både skyddar och slukar.

Å ena sidan är allt möjligt. Om du sitter i logen och känner för en färskpressad hälsojuice med rödbetor och ingefära så har du en sådan i handen tre minuter senare. När Angello får slut på snus kommer en engelsk assistent och foto­graferar det mystiska runda föremålet för att sedan se till att någon går ut och köper typ 20 till.

Å andra sidan styr monstret ditt liv. Adrenalinnivån är intensiv före och efter gig och det är nästan omöjligt att varva ner. Jag får lära mig begreppet ”sova minus”.

– Sova minus innebär att du sover så lite att du är tröttare när du vaknar än när du somnade, förklarar Ingrosso.

Jag får också lära mig att dricka ”Vodka Zero”, vatten utan alkohol. Det finns obegränsade mängder alkohol backstage, men ingen av dem dricker längre före spelningar.

Monstret har också resurser. När jag inser att jag skulle behöva sitta enskilt med dem mitt i allt för att verkligen prata ostört – utan entourage – så bokas ett 30 meter långt rum på ett hotell där vi placeras i mitten vid ett gigantiskt långbord med kandelabrar samtidigt som livvakter står utanför och två personer servar oss med mat.

Hur lägger man upp ett bra dj-set?
Ingrosso: Vad vi lärt oss genom åren är att förbereda så mycket som möjligt. Det är nyckeln till allt. Och vi har lärt oss att det inte fungerar att gå alldeles för hårt hela vägen och leverera alla stora moments för tidigt. Man måste separera, det är som en balansgång. Men vad vi levererar just nu är inte ett dj-set utan snarare…

Angello: En show.

Axwell: Så är det. Vi har lyssnat mycket på Coldplay, studerat hur de bygger upp sina konserter. Vi började som dj:s –och som dj handlar det mer om att läsa av klubben, anpassa sig till publiken. Men nu är vi mer ett band som folk kommer för att se. De förväntar sig att höra vissa låtar, att uppleva vissa moments, då kan vi inte stå och lajja som en dj gör. Jag skulle vilja ta bort epitetet dj när vi spelar tillsammans som Swedish House Mafia. När vi spelar individuellt är vi dj:s, men inte nu.

Ingrosso: Vi är en elektronisk dans­musikgrupp.

Axwell: Det som är gemensamt för dj-set och konserter är att det måste finnas dalar för att kunna explodera sen. Många dj:s blir stressade om folk inte hoppar hela tiden.

Ingrosso: Man vill ha en BANG i början. Man vill heller inte droppa den största hiten för tidigt. Folk måste få andrum, uppleva något emotionellt, känna RAGE (hytter med näven, vrålar). Polare till mig säger: ”Fan, det är dj man skulle ha blivit.” Jo, alla kan lära sig att mixa. Men alla kan inte känna av vad folk vill höra och när de vill höra det. Man måste vara som en häst, ha sådana där skydd på sidan, vara fruktansvärt fokuserad.

Angello: Som Swedish House Mafia kör vi ett helt fartyg. Det är inte bara en kapten utan en hel besättning. Man kan inte göra som man gör på en klubb eller en festival, dyka upp med lite skivor och wing it lite. Det här är en konsert. Vi är på världsturné. Elva bussar som åker runt.

Vad känner ni själva när ni står där och uppe och spelar?
Angello: Jag upplever förmodligen precis det som killen eller tjejen som står längst fram gör. Jag känner ofta att jag skulle vilja springa ner och ställa mig i publiken när ni spelar (vänder sig mot de andra) och bara rysa lite.

Ingrosso: Musik är känslor. När vi är i studion så hoppas vi att folk ska känna precis det vi känner när vi gör låten. Att det ska klicka.

Kan man använda musik som ett sätt att få ut återhållna känslor?
Ingrosso: Visst är det så. Särskilt med dansmusik som inte har några gränser eller ramar när det gäller arrangemang och ljudbild. Den som skriver en poplåt kan inte ha tre refränger efter varandra. Det behöver inte vi ta hänsyn till när vi gör låtar. När vi var på Ibiza så träffade vi han som gjort Transformers-filmerna, vad heter han nu igen…

Axwell: Michael Bay.

Ingrosso: Ja, han. Vi käkade middag med honom via en gemensam vän, sen bjöd vi in honom till vår spelning dagen efter. Han hade ingen koll alls på oss, men blev helt blown away av upplevelsen. Jag har tänkt på att det vi gör inte är så olikt det han gör. Vi skapar kickar genom att kombinera ljud och bild.

Hur var ni i skolan?
Angello: Sämst. Jag var knappt närvarande från sexan och framåt.

Ingrosso: Jag var likadan som jag är nu. Hyperaktiv och hade svårt att koncentrera mig på en sak. Var dålig på läxor men när jag väl gjorde dem så blev det mode. Men jag ville vara någon annanstans, jag var stökig. Jag ville bli vuxen snabbt, jag tror jag ville bli vuxen för snabbt. Jag ville bli som min pappa, hålla på med musik och show. Så när jag gick i åttan lade jag ner. Jag började hänga i min pappas studio och försökte lära mig trummaskiner.

Angello: Jag tror att många kreativa människor känner sig obeväma i skolan. Det är svårt att koncentrera sig när ens hjärna är någon helt annanstans.

Ingrosso: Det är svårt i dag också. Jag jobbar på det fortfarande.

Så du slutade skolan helt efter åttan?
Ingrosso: Ja, jag var bara där sporadiskt i åttan. I nian dök jag inte upp alls. Fick inga betyg. Jag inser nu att det hade varit bra om jag gått ut skolan. Jag kunde använt tiden bättre.

Angello: Det enda jag ångrar under hela min ungdom är att jag inte skaffade mig en utbildning. Ingen hade kunnat ta ifrån mig det i dag.

Axwell: Jag var ganska duktig i skolan. Jag tror det berodde på att mina föräldrar inte höll på med något intressant liv som jag ville hoppa in i. Det var ingen option för mig att inte gå klart skolan. Jag gick även gymnasiet och på universitet. Jag gjorde till och med lumpen. Men jag kan känna att min universitetsutbildning var ganska wastad.

Vad pluggade du till där?
Axwell: Systemvetare.

Ingrosso: Det har du ju nytta av.

Angello: Du är ju hackern i familjen.

Axwell: Det var bra för jag fick studielån. I och med att jag var duktig på datorer fick jag mycket tid över att sitta och göra musik för studielånet. Det blev min brygga. När jag var klar med min utbildning hade musiken kommit upp till den nivån att jag var tvungen att välja. Jag gick på några anställningsintervjuer, men beslutade mig för att satsa på musiken.

Om ni fick börja om och bli lärare, hur skulle ni utforma skolan?
Angello: Jag skulle ändra hela skol­systemet.

Ingrosso: Det är inte i första hand skolan jag skulle vilja ändra på. Jag skulle vilja ändra på min uppväxt. Jag kommer från ett dramatiskt och stökigt hem. Att jag hade svårt att koncentrera mig hade inte med själva skolan att göra. Jag var i skolan för lite för att kunna säga att det var skolans fel.

Angello: Jag tror att synen på inlärningsmetoder fortfarande är väldigt gammaldags. Datatekniken skulle kunna användas mycket mer och smartare. Hela samhället i dag är ju databaserat. Allt utgår från teknologi. Om jag varit mer sysselsatt i skolan hade jag nog haft bättre skolår.Jag har startat en välgörenhetsfond och har fått erbjudande att starta en akademi för ungdomar där jag växte upp i Solna. Dagens unga håller på med datorer hela tiden. Sen kommer de till skolan och får en trasig mattebok från 1980-talet. Deras fokus hamnar någon annanstans. Solna kommun betalar 86 000 kronor per ungdom. Det är ganska mycket, det går att omfördela även med begränsade resurser.

Axwell: Allra viktigast är kanske att det finns folk som bryr sig om barnen.

Ingrosso: Jag hade en socialassistent. Heter det så? En sån som hämtade mig från skolan. Han var lite som en pappa, fast från socialen. Han hette Magnus. Så länge han fanns med i bilden gick skolan ganska bra. Jag var adhd-diagnosticerad. Men när staten sen inte ville fortsätta betala för honom – och han försvann ur mitt liv – var det förkrossande. Det var nästan som om en familjemedlem försvann. Då förstod jag hur viktigt det är med någon som backar en. Det är något jag tar med mig till mina barn. Det är jävligt viktigt att man finns där.

Angello: Jag har fyra kusiner som går på olika skolor i Stockholm. Två av dem bor på Lidingö och där alla får egna Macbooks. De är 100 procent bättre.

Axwell: Skolor handlar också om människor. Alla har vi väl haft någon lärare som stod ut? En fet lärare betyder enormt mycket. Men finns inte det så har man bara datorn. Det är en rätt dark framtid.

Nu hjälper ni nästa generation att göra musik genom era egna skivbolag och andra engagemang. Har det att göra med era egna erfarenheter när ni växte upp?
Ingrosso: Jag har två småkillar som jag hjälper. Jag pratar med dem för att jag inte vill att de ska gå igenom all skit som jag gick igenom. Men annars har jag inte sagt så mycket. Bara att det inte finns någon genväg till framgång. Det är allt pill som gör att det låter bra. Och gå inte på krogen för mycket när det ramlar in stålar som jag gjorde. Och de har också kunnat se förändringen. När jag gifte mig började jag träna, började få ordning, började må bättre. Så hur jag lever är nog viktigare än vad jag säger. När vi började dj:a så tog våra förebilder en massa droger. Det var ballt att ta droger. Man skulle vara rock star. Men det finns inte i dag. Det har skett en enorm förändring med den nya generationen. De här småkillarna säger: ”Har aldrig testat, kommer inte att testa.” Och jag ser upp till dem för det. De är inte våldsamma. De är små businessmen som planerar för att köpa lägenhet.

Angello: När vi var små var det mer: ”Shit vad häftigt att vara kriminell!”

Axwell: Det lättaste sättet att vara häftig på under uppväxten var att gå ut och slåss. I dag finns det fler sätt. Ett är att vara datanörd och göra musik. Vissa tror att man måste festa för att göra bra musik. Det behöver man inte. Fast samtidigt… När vi gjorde One hade vi festat sönder oss kvällen innan. Jag undrar ibland om det bidrog till att den blev som den blev.

Låten One blev Swedish House Mafias första riktiga singel. Den kom till efter en lång festnatt på klubben Avalon i Los Angeles, där Angello brukade vara dj.

Ingrosso: Amy hade planerat så att vi första gången skulle samlas i en studio. Vi var jävligt tveksamma till det. Okej, vi kan dj:a ihop ibland som Swedish House Mafia, men vi kan inte göra musik tillsammans för då blir det officiellt att vi är en grupp. Vi gjorde sen en låt tillsammans med (holländska dj:n) Laidback Luke, Leave the world behind, som inte gavs ut som Swedish House Mafia. Då började vi ändra oss: Fan, det var ju kul att jobba, det blev lite magi. Så Amy styrde upp det. Jag åkte till la några dagar innan och sen kom Axel. Och Axel var jättetrött. Sjukt trött.

Angello: Så jag gav honom vatten med vitamin B12.

Ingrosso: Man ska bara ta två droppar. Det räcker jättelångt. Men Steve bara… (visar hur någon droppar sjukt mycket med pipett).

Angello: Sen ville Axel plötsligt gå ut!

Ingrosso: Sen festade vi till 13.00 dagen efter. Sen sov vi fyra timmar och gick till studion.

Axwell: Sov och sov… Wow… Vi var på Avalon, vi bara sprang runt där… Vi var ganska borta om man säger så.

Ingrosso: Vilka var det mer som var där? Det var Wesley Snipes, Jeremy Piven och han den där andra snubben som är sån där actionskådis…

Axwell: Jason Statham.

Ingrosso: Ja, han. Vi hängde med dem, följde med in på ägarens kontor och allt spårade ur.

Axwell: Det var en sån kväll som folk tror att vi alltid har. Sen kom vi hem till Steve, det var ljust och vi var fortfarande hyper… (imiterar någon som klättrar på väggar). När vi sen kom till studion gjorde vi först ingenting. Sen började det lossna lite. Jag hade som sagt en idé, att vi skulle loopa så tajt att det blev en ton. Det var idén. Sen spelade Sebbe den här slingan. Och då lossnade det för alla. Vi visste plötsligt precis vad vi skulle göra.

Angello: Och det blev One.

Ingrosso: När man gör låtar glömmer man bort vad klockan är. Du är i ett state of mind.

Axwell: Man kommer in i ett meditativt tillstånd.

Angello: Efteråt minns du inte vad du gjorde.

Ingrosso: Precis så.

Eufori i ”Friends & family”-rummet efter en av Sverigespelningarna. Axwell (till vänster) och Sebastian Ingrosso sträcker händerna i vädret och pumpar uppåt, uppåt en sista gång innan turnén drar vidare.

UNTZ UNTZ UNTZ UNTZ UNTZ.

Under den första konserten står jag vid mixerbordet, rymdskeppets kommandobrygga, för att försöka ta in allt visuellt. Nedanför mig breder ett rave ut sig som fyller en hel fotbollsplan och även klättrat upp på läktarna.

Under den andra konserten ställer jag mig längst fram vid scenen, framför kravallstaketet. Jag hade tänkt stå där bara någon låt, men blir kvar hela spelningen. Jag kan inte ta blicken från publiken.

När Axwell ställer sig upp på podiet och vrålar ”Det är ett fuckin minne för livet ni ger oss” vittnar 40 000 människor – 80 000 uppsträckta armar – att han inte är ensam om den insikten.

Många i dag, inte minst musikjournalister, är vana vid att göra bedömningar av artister genom att sitta och lyssna lite på deras musik hemma vid datorn.

Men lyssnar du på Swedish House Mafia på Spotify så fattar du inte.

Själva låtarna, förkortade och mixade för att passa radion, är inte vad Swedish House Mafia handlar om. Deras låtar är mer som flyers till fest. I en era präglad av andrahandsupplevelser så måste du vara där för att fatta.

– När vi annonserade ut biljetter till Madison Square Garden så visste vi att biljetterna inte skulle räcka till, säger Amy Thomson.

Swedish House Mafia fick 260 000 biljettförfrågningar.

– Vi gick därför ut med en uppmaning om att folk som bara hört låtarna på radion inte skulle köpa biljetter, säger Thomson. De skulle ändå inte fatta och ta upp plats för andra. Vi kallar dem rave tourists.

Det unika med Swedish House Mafia är att de är ett massivt mainstreamband som ändå fortfarande betraktas som och agerar som ett undergroundfenomen. Alla som inte är där, som Skavlan-publiken, skakar oförstående på huvudet. Men närvarokänslan på ett evenemang som inte går att dela med någon som inte var där blir bokstavligen ett minne för livet.

– Jag fyller år i dag, men – och jag vet att det är kanske låter klyschigt – när vi spelar så känns alla dagar som födelsedagar. Eller som nyårsaftnar. Det är vad vi gör, säger Angello.

När Swedish House Mafia framför sin mix av Coldplays Every teardrop is a waterfall, med textraden ”Raise the flag”, så projiceras den svenska flaggan över alla LED-skärmar. Friends Arena-publikens jubel når ytterligare en nivå. Det känns som en seger i något mycket större än en fotbollsmatch.

Sebastian Ingrosso går efteråt runt i logen, uppumpad, genomsvettig men fortfarande full av krafter som någon just sprungit ett hundrameterslopp.

– Vi gjorde det, vi tog fan tillbaka till flaggan. När jag växte upp så var det bara rasister och nazister som hissade svenska flaggan, fattar du? Men kolla på oss. Här sitter jag, en jävla italienare, och där sitter en jävla grek (pekar på Angello) och där sitter en jävla skåning (pekar på Axwell). Vi är svenskar, vi är stolta över vårt land och vill tacka för allt vi fått.

”We came. We loved. We raved.” Swedish House Mafia tackar de svenska fansen. Den 24 mars avslutas One Last Tour i Miami.

Den stora frågan under turnén – en fråga som de kommer att få varje dag fram till den allra sista konserten i Miami i mars – är varför de lägger av.

Hur kan de sluta när de just nått toppen? När de bara gjort skivor i två år? Hur kan de bara lämna och gå ifrån allt detta?

För att förstå varför Swedish House Mafia lägger av så måste man först förstå hur de uppstod.

– Swedish House Mafia är en olyckshändelse egentligen, säger Axwell. Till en början handlade det bara om att festa. Och det där spred sig till arrangörerna. När man spelade själv möttes man av: ”Varför har du inte Steve och Sebastian med dig i kväll? Det blir så kul då.” I början skålade vi lika mycket med publiken som vi spelade: ”Nu tar vi en shot tillsammans!” Det fanns inget allvar bakom, ingen plan.

– Så vi hakade på varandra när vi spelade var och en för sig, det var mycket roligare att stå två eller tre bakom båset. Då blev det party, fortsätter Ingrosso.

– Swedish House Mafia skapades verkligen av fansen, säger Angello. Det har aldrig ens handlat om pengar. Jo, nu tjänar vi pengar, men innan vi gjorde den här turnén så har vi knappt tjänat något som just Swedish House Mafia.

Ingrosso berättar att han under 2011 i eget namn drog in lika mycket pengar på en månad som han gjorde med Swedish House Mafia under hela året.

– Det låter osannolikt, men är faktiskt sant. Enskilda jätteevenemang, som de vi blivit kända för, kostar enormt mycket pengar att arrangera. Att hyra Madison Square Garden en enda kväll var en förlustaffär, men vi tyckte ändå att det var värt det.

Detta bekräftas i dokumentärfilmen Shut up and play the hits från 2011, om det amerikanska bandet LCD Soundsystems avskedskonsert på Madison Square Garden i New York: den utsålda konserten gick med förlust på grund av skyhöga kostnader för lokalhyra och personal.

– När vi spelat på festivaler, och vi tyckt att det visuella varit för klent, har vi tagit pengar från vårt eget gage och hyrt in bättre. Det har vi inte bara gjort för fansens skull utan för vår skull. För att det ska bli roligare, säger Angello.

– Vi har alltid tagit våra solokarriärer på största allvar men inte Swedish House Mafia, säger Axwell. Men sen började det växa som fan och skivbolag och arrangörer började förvänta sig saker Vi kände oss intvingade i något vi inte ville göra.

– Jag var livrädd för att vi skulle tappa den unika känsla vi har och fastna i rutinlunk, säger Angello. Jag möter så många i den här branschen som åker runt och har tappat gnistan: Jaha, vad gör vi nu? Ska vi spela på Madison Square varje år? På Friends Arena varje år? Men genom att göra en avskedsturné kan vi undvika all rutin. Som Swedish House Mafia har vi också bara spelat i England, USA och på Ibiza. Det är oroligt kul att kunna åka på en världsturné tillsammans.

– När vi i våras beslutade oss för att lägga ner så försvann en tyngd från våra axlar, konstaterar Axwell. Allt blev skitkul igen när vi kom på idén med avslutningsturnén.  Allt ställs på sin spets.

– Varje kväll på den här turnén ska kännas som den sista, säger Sebastian Ingrosso.

Vi ses i Miami.