Smittad av superhjältarna

Vissa virus försvinner aldrig. Sovande gömmer de sig kvar i kroppens nervceller. Barndomens vattkoppor kan i vuxen ålder plötsligt reaktiveras som bältros. Precis så är det med mig och science fiction. Mitt latenta sf-virus från barndomens Jules Verne-böcker har nyligen reaktiverats av Heroes.

Varje gång den japanske serietidningsnörden i Heroes sluter ögonen för att resa tillbaka i tiden så känner jag att jag själv, lätt febersvettig i pannan, gör samma sak. Jag har aldrig varit en total science fiction-geek, men jag inser nu att jag definitivt hade alla symptomen. Matematik som bästa ämne i skolan. Närsynt. Dålig på att åka skridskor. Besatthet av detaljer. Sen sexdebut.

Att jag ändå klarade mig kan ha att göra med att jag gav upp efter 60 sidor i Bilbo. Därefter kom rockmusiken ridande på en vit häst och räddade mig över till den andra sidan. Kartan över Midgård ersattes med en över Lower East Side.

Men den nya tv-serien Heroes, som just börjat sändas på Canal+ och i höst kommer på Tv4, lockar fram 12-åringen i mig. Det är precis som Freud säger: barnet finns alltid kvar inom oss. Vår nuvarande personlighet är bara det yttersta skalet på en rysk docka.

Det mest tilltalande med Heroes är att serien skalar ned science fiction-genren till kärnan och lyckas vara både under­hållande och lekfull samtidigt som den lägger lika stor tonvikt på science som på fiction. Den som inte smittats av sf-virus förstår inte att det faktiskt inte är eskapism utan realism som vi i första hand är ute efter. För hur osannolikt det än är att någon till exempel kan flyga så måste vi ändå någonstans tro på det vi ser.

Och de bästa verken i science fiction-genren har alltid handlat mer om samtiden än om fram­tiden.

Titta bara på den första Star trek-serien (1966–1969) som utspelade sig i det 23:e århundradet men var präglad av 1960-talets debatter om sociala orättvisor, Vietnamkrig och rasmotsättningar. Eller titta på dagens Battlestar Galactica, som är den bästa serien om Busheran och Irakkriget.

Odödliga cheerleadern Claire Bennet i Heroes.

Heroes utspelar sig inte flera hundra år in i framtiden utan bara en månad in i framtiden. Människans genetiska utveckling är inte avslutad utan pågår konstant. Precis som djurarter anpassar vi oss efter förändrade yttre förhållanden. Vår medellängd har till exempel ökat under de senaste seklerna.
Idén med Heroes är att några människor, utspridda över världen, vaknar upp och upptäcker att de tagit nästa genetiska kliv. Plötsligt besitter de egenskaper som att kunna läsa andras tankar, läka sina sår eller att kunna tänja på tiden.

Det visar sig efter ett tag att dessa ofrivilliga hjältar har något gemensamt. Alla spelar en viktig roll i att – ducka, här kommer det – rädda världen undan en katastrof. Visst, vi har hört det förut. Scenariot är exempelvis snarlikt X-Men. Men vad som skiljer Heroes från andra superhjältar är att de aldrig drar på sig några tajta trikåer i tvättäkta kulörer. Dessa vardagshjältar ser ut precis som vanligt.

Konstnären Isaac Mendez (till höger) målar framtiden.

Framgången för Heroes i USA visar också att science fiction inte längre är det undergroundfenomen det en gång var. För en yngre generation uppväxt med Teletubbies och Harry Potter har experimentell science fiction – precis som extrem hårdrock och hiphop – blivit en del av populärkulturens mittfåra.

Alternativt och mainstream har bytt plats. Och alla är snart smittade.

Jan Gradvall