Snygg rockdepression

I slutet av Michael Winterbottoms fantastiska film 24 hour party people (2002) säger Tony Wilson (Steve Coogan) om Joy Divisions sångare Ian Curtis:
– This movie could all be about how Curtis was some dark lord of death and depression – but I want to show a scene of how I remember him.
Följt av den scen där hela Factory-gänget står och trängs kring en mikrofon i en brölversion av frat rock-klassikern Louie, Louie.

Anton Corbijns egen film om samma person, Control, gör inte mycket för att montera ner myten om Curtis som en dysterkvist. Filmen är stämd i samma gråskala i såväl foto som atmosfär. Corbijns regi är snarare ett utsökt tonsatt kammarspel, en vacker statisk vision där varje bildruta skulle kunna sitta inom glas och ram.   Men där 24 hour party people tacksamt nog växlade över till Happy Mondays

pillerrusiga extas efter Joy Division-skildringen så fortsätter Control ner i ett diskbänksrealistiskt depressionsland av svek, prestationsångest och – tja, hur det slutar vet ni nog vid det här laget.

Men resan dit är som sagt högtidligt vacker.

Control har svensk premiär i januari 2008.

KRISTOFER AHLSTRÖM