Sprakande stroboskopscener men för mycket skrapande på ytan – Cafés Johan Hurtig recenserar Swedish House Mafia-filmen Leave the world behind, som har biopremiär den 17 mars.
* * *
Hur värderar man de olika sätt musik kan beröra på? Är lättsmält och intensivt nödvändigtvis sämre än tuggmotstånd och längre startsträcka? Är utdragen njutning bättre än extas här och nu? Frågor som varit aktuella sedan första gången svarta homosexuella män tog av sig i bar överkropp och bara körde till nyfödd housemusik, och egentligen sedan Elvis Presleys höfter gjorde tv-debut.
För det är ju så, grundtesen är att svårt är bra, och lätt är dåligt.
På så sätt går det en rak väg från Motown via ABBA till dagens EDM, en väg kantad av missförstående samtid. Lika okreddigt som det är att veva igång och förlora sig i Swedish House Mafias Greyhound, lika illa var det att stuffa loss till Please Mr. Postman med The Marvelettes. Det är bara småtjejer eller grunda personer som gör, är väl den vedertagna åsikten. Man ska ha med sig något efter upplevelsen, tankar ska väckas, insikter ska göras. Tre minuters intensiv verklighetsflykt och sen tillbaka till vardagen igen? Inte lugnt.
Själv tycker jag att det ena inte behöver utesluta det andra. Du kan både äta kakan och spara den. Du kan digga och förstå såväl Blue Note som Def Jam, Dylan som Daft Punk.
* * *
Det är de här tankarna som uppsöker mig när jag tittar på Leave the world behind, Christian Larsons film om Swedish House Mafias avslutningsturné. Lite grann är den som en filmmotsvarighet till en houseburgare, för den är sprängfylld med korta kickar, exalterade vittnesmål från svettiga fans och ett jäkla tryck i högtalarna. Städer över hela världen, gigantiska arenor, breakdown, mörker – och så droppet och vitt ljus överallt. Larson med team har fått följa maffian Sebastian Ingrosso, Steve Angello och Axel ”Axwell” Hedfors tätt inpå, all access, från familjernas frukostbord, via hotelltristess ända fram till bakom skivspelarna.
Känslan är att kameran/Christian Larson är mer av en polare i entouraget än en registrerande fluga på väggen. Och det är väldigt snyggt filmen igenom, Jonas Åkerlund-skolade Larson använder hela verktygslådan i klippningen, jobbar med svartvita partier, går från kaoskonsertklipp till stillsam soffsovning, kör temposkiftningar och animationer på ett sätt som måste vara sjukt tidskrävande även om det bara handlat om en kort musikvideo. Men det blir aldrig störigt eller epilepsiframkallande (tror jag). Så betraktat som en performancefokuserad konsertfilm är den klockren, jag blir sugen på att gå ut trots att klockan är halv elva en onsdagsförmiddag.
* * *
Christian Larson (t v) har följt Swedish House Mafia under gruppens avslutningsturné.
* * *
Den som hoppas på ett dokumentärt djup, en riktig inblick i det världsfenomen som är Swedish House Mafia, kommer dock bli besviken. Det finns så mycket där att gräva i, en gruppdynamik som uppenbarligen ledde till ett (för tidigt?) avslut och slitningar som ingen verkar orka ta tag i. För varje gång det börjar brännas och någon av killarna antyder att det finns problem i gruppen blir det tyst. Det kommer ingen följdfråga, istället blir det nya feta konsertsekvenser. Vi får följa med SHM i skidbacken, på gokartbanan, till massa olika pooler, men det känns aldrig som att vi är nära.
Axwell nämner att ”det är olika hur mycket vi satsar på det här” men mer än så får vi inte veta, för ”vem tycker om diskussioner och bråk liksom?”. Maffian hyr ett hus i Australien för att skriva färdigt Don’t you worry child och plötsligt är Angello borta för att göra en halstatuering. Axwell och Ingrosso blir förbannade och bestämmer sig för att rensa luften när han är tillbaka – men det mynnar bara ut i ett ”skit samma” och en Angello som flinar busigt in i kameran.
Som tittare vill man gå in i bioduken och styra upp det, som en familjerådgivare: ”Axel, berätta nu för de andra hur du känner”.
I slutet konstaterar Ingrosso att det helt enkelt inte funkar längre. Han får frågan: ”Det känns som att det finns mycket osagt mellan er?” Svaret: ”Ja, så är det ju. Kanske kommer vi säga allt det där någon gång. Eller inte.” En sådan diskussion, en klassisk luftrensning, skulle ha hjälpt filmen – men självklart är det mycket att begära när maffiamedlemmarna inte tycks vara sugna på att prata ut med varandra ens off camera.
Vi får nöja oss med att äta kakan denna gång och hoppas på en terapeutisk uppföljare: Scener ur ett äktenskap (SHM remix). Nu stannar Leave the world behind vid att vara en kul konsertfilm. Snygg, cool och en stunds intensiv verklighetsflykt.
Johan Hurtig
