Målvakten dömdes för bestialiskt mord på älskarinna – har fått nytt kontrakt

Reportaget är tidigare publicerat i Café 06/2011.

Fallet är återigen aktuellt med anledning av att Bruno Fernandes de Souza släpptes fri för en månad sedan och kontrakterades av den brasilianska fotbollsklubben Boa Esportes. Läs mer om det här. Reportaget är skrivet medan målvakten satt i fängelse, något att ha i åtanke när du läser texten.

Eliza Samudio vandrar av och an i hotellrummet med sin fyra månader gamla bebis i famnen. Hon väntar på att barnets far ska komma för att träffa sin son för allra första gången.

25-åriga Eliza är antagligen nervös. Och rädd. Under graviditeten försökte barnets pappa – fotbollsklubben Flamengos stjärnmålvakt Bruno – tvinga henne att dricka abort­medel. Nu har han sagt att han ska stå för underhållet. Men buden ligger långt från varandra. Bruno erbjuder Eliza 12 000 kronor i månaden. Eliza har begärt 40 000.

Klockan 21:07 ringer Brunos chaufför och ber Eliza komma ut. Hon ställer sig utanför entrén till Transamérica, ett lägenhetshotell med svart glasfasad i utkanten av Rio de Janeiro. Brunos chaufför kör fram Land Rovern och vevar ner rutan.

– Hoppa in. Vi ska hem till Bruno i stället, säger chauffören. Eliza sätter sig i baksätet med sin bebis. Efter tio minuters körning dyker en man fram ur bagageutrymmet. Det är Jorge, Brunos 17-årige kusin. Han lutar sig över baksätet och sätter en revolver mot hennes tinning.

– Du har förlorat, säger kusinen och ger henne tre kolvslag i huvudet. Två dagar senare vaknar Eliza upp i Brunos gröna sommarpalats i Esmeraldas, 44 mil norr om Rio. Det är byggt som en herrgård med en lång vit balkong på övervåningen. På tomten har en sjö anlagts. Två plastsvanar sticker upp sina huvuden från vattnet. Brasiliens bäst betalde målvakt, med en månadslön på över en miljon kronor, bjuder sina barndomskamrater på ett grillparty. Ölen flödar, men när gästerna vill gå på toaletten hänvisas de till gästhuset. Bruno vill inte att någon ska gå in i villan och höra hans son skrika från ett av rummen.

Ytterligare tre dagar senare – klockan 20:30 den 10 juni 2010, enligt polisutredningen – tas kontakten med Bola, en före detta kriminalpolis som är känd i regionen för att kunna avrätta personer utan att lämna några spår efter sig.

Medan resten av Brasilien är upptaget med att följa landslaget under VM i Sydafrika åker den 26-årige Bruno, hans chaufför och hans kusin Jorge för att möta Bola utanför fotbollsstadion Mineirão i Belo Horizonte, Brasiliens fjärde största stad. I Land Rovern sitter även Eliza Samudio med bebisen i knäet.

Bola leder dem hem till sig. I hans trädgård finns en kennel. Fyra rottweilers skäller till så fort de känner doften av människa. Sedan går allt fort. Den före detta polismannen går fram till Eliza och luktar på hennes fingrar.

– Du har väl inte rökt någon marijuana i dag, frågar han.

– Sluta. Släpp mig. Jag vill härifrån. Jag är trött på att ta stryk, svarar Eliza.

Bola tittar på henne.

– Lugn. Ingen ska slå dig mer.

För ett år sedan var Bruno Fernandes de Souza den mest omtyckte målvakten i brasiliansk fotboll. Han var lagkapten i landets största klubb Flamengo, kallades ”Kungen av Rio” efter flera straffräddningar på Maracanã-stadion och var tilltänkt att efterträda den 31-årige Júlio César i landslaget.

Under de kommande åren skulle Bruno skolas in i landslaget för att sommaren 2014 försvara de gulgröna färgerna när Brasilien arrangerar sitt första vm sedan 1950. Då förlorade Brasilien i finalen mot Uruguay på grund av en målvaktstabbe, vilket gör att landet är den enda guldmedaljör som aldrig vunnit ett VM på hemmaplan. Det var tänkt att Bruno skulle bli den som läkte såret och gav Brasilien landets mest efterlängtade trofé – ett VM-guld på Maracanã.

I dag vandrar den långe målvakten omkring på säkerhetsfängelsets innergård i utkanten av Belo Horizonte och väntar på en dom som kan ge honom 42 års fängelse.

– När jag först hörde anklagelserna på nyheterna tyckte jag det lät konstigt. Jag trodde att någon jävlades med honom. Sedan insåg jag, säger Edson Fera, Brunos förste tränare.

Han är i 50-årsåldern, bär keps och är orakad. Han sitter i sin trädgård, bakom bensinstationen i den slitna förorten Riberão das Neves, två mil utanför Belo Horizonte. Här växte Bruno upp i en av förortens favelor.

– Jag hörde talas om honom när han var tolv år. Då var han redan en och åttiofem lång. Jag erbjöd honom en plats i min fotbollsskola och tränade honom hårt varje dag. Några år senare fick han sitt första proffskontrakt. Bruno är den största talang jag någonsin upptäckt, säger Edson.

När hans talang fyllde 18 år lämnade han farmarlagen och gick till storklubben Atlético Mineiro, Afonso Alves moderklubb, där han gjorde succé. Efter fyra säsonger köptes han av Corinthians, Brasiliens andra största klubb, och värvades 2006 till Flamengo, Sydamerikas största fotbollsklubb med över 40 miljoner supportrar. Trots kändisskapet har Edson och Bruno alltid hållit kontakten.

– Sist vi träffades var efter att han tog ligaguldet med Flamengo i slutet av 2009. Han flög upp här och landade med helikopter på grusplanen där borta. Han arrangerade en cup som han kallade Copa do Bruno och bjöd in alla lagen från favelorna. Han var verkligen i sitt esse.

Brunos cup spelades i januari 2010.

Månaden därpå, den 10 februari, föder Eliza Samudio deras son som döps till Bruninho, lille Bruno.

– Han har ju varit gift med Dayanne ända sedan tonåren. De kommer från samma favela och har två döttrar tillsammans. Självklart förstod vi att han hade älskarinnor. Det har alla fotbollsstjärnorna i Rio. Men att han hade barn med någon annan visste vi inte.

Edson reser sig upp från terrassen och går in i garaget där han förvarar prylarna till sin fotbollsskola som han fortfarande driver. Ur ett av klädskåpen plockar han fram en pärm med tidningsklipp. Han håller upp den första notisen som skrevs om Bruno.

– Jag fattar inte vad han hittat på. Han har ju pengarna. Varför strula till det på detta sätt? Men ärligt talat tror jag inte att han blir dömd. De har inte hittat kroppen. Då blir det svårt att döma någon. Eller hur?

Klockan är åtta på kvällen och belysningen på palmerna, som reser sig på varsin sida om entrén till bordellen Café Paris, har precis tänts. Nästan inga kunder har kommit än. Jag sätter mig tillsammans med min kollega i en av soffgrupperna. Speglarna i taket och på väggarna gör att dansgolvet ser mycket större ut än vad det är. Några tjejer i underkläder går förbi för att fånga vår uppmärksamhet. Roberta, 26, sätter sig ned. Hon är en av de tjejer som Rios fotbollsstjärnor köper sex av.

– De brukar komma efter matcherna. Om de har vunnit ska det firas. Om de har förlorat ska det tröstas, säger Roberta.
Flera gånger har hon träffat Bruno på bordellen.

– Han är faktiskt rätt lugn här och följer ytterst sällan med någon tjej till rummen. Hans grej är att ta med sig en tjej härifrån, berättar Roberta.

Flamengos lagkapten lärde känna Eliza Samudio på en grillfest med klubbkamrater i slutet av 2008. Som brukligt hade inte spelarfruarna bjudits in. I stället var villan fylld av Rios hetaste eskorttjejer som värden bjudit in. Bruno fattade tycke för 23-åriga Eliza som medverkat i Brasileirinhas, en brasiliansk porrfilmsserie.

De började träffas privat. Några månader senare bjöd Flamengos tredjemålvakt till en liknande fest i sin lyxvilla. På kvällen förvandlades festen till en sexorgie. Brunos kondom sprack och Eliza blev gravid.

– Det är alltid den bästa maten och spriten. Gräs och kokain är gratis. Folk har sex överallt, säger Roberta och rättar till sin behå. På Café Paris kostar en halvtimmes sex med Roberta 1 500 kronor. Hon får knappt hälften. Resten tar bordellägaren.

Vid en privat fest får Roberta upp till 2 000 kronor som hon får behålla själv.

– För oss är det bättre. Och roligare. Men efter allt detta som hänt tackar jag inte längre ja till privata fotbollsfester. Jag föredrar att jobba här på bordellen. Det är säkrare, säger hon och reser sig upp för att sätta sig bredvid några affärsmän som precis anlänt.

Flamengo anklagas ofta för att vara gangstrarnas klubb. Medlemmarna i Rios största knarkliga Comando Vermelho – Röda kommandot, är alla hängivna Flamengosupporters och många av klubbens största spelare, som Adriano och Vágner Love, är bästa polare med ligans ledning.

När mordet på Eliza Samudio avslöjades gav det Flamengo ännu sämre rykte.

– Jag ser det som olyckliga omständig­heter. Flamengo är givetvis inte mer kriminell än någon annan klubb. Det har bara blivit mycket just nu, säger Paulo Ribeiro, psykolog för Flamengos a-lag. Han menar att Brasiliens sociala struktur är grunden till problemet.

– Är du fattig och färgad har du inte många val utan att spela fotboll. Du satsar allt på bollen. Skiter i skolan och vänner. När du sedan slår igenom tjänar du plötsligt en miljon kronor i månaden och alla behandlar dig som en kung. Det är klart att du flippar ut.

När landslagsmålvakten Júlio César var ordinarie målvakt i Flamengo mellan 1998 och 2004 gick han igenom flera svåra perioder. Många gånger kom han till klubbens psykolog för att lätta på trycket. När Júlio César senare kontrakterades av italienska Inter och blev ordinarie målvakt i det brasilianska landslaget fortsatte han att gå i terapi hos Paulo Ribeiro.

– Utan att skryta kan jag säga att Júlio inte varit där han är i dag om han inte vågat komma och prata med mig. Vi redde ut hans familjeproblem, andra problem, och hittade en balans i hans liv. Det var först efter det som han blev ordinarie i landslaget, säger Paulo Ribeiro och tar sig för pannan.

– Varför kom inte Bruno och pratade med mig? Vi hade kunnat lösa det hela. Nu har han sabbat hela sin karriär.

Efter att den före detta kriminalpolisen Bola lovat Eliza att ingen ska slå henne mer drar han sin överarm över hennes hals och klämmer åt. För att få mer kraft tar han ner henne på marken och lägger benen över hennes sprattlande kropp. Först när tungan faller ut och det vita skummet syns i mungiporna släpper han taget. Sedan går han in i garaget, styckar kroppen och slänger resterna åt sina fyra rottweilers.

Denna scen beskrivs utförligt i vittnesmålet från Jorge, Brunos kusin, och finns i polis­utredningen.

När Bola sträcker fram sina händer, för att som överenskommet ta hand även om bebisen, tar dock Bruno ett steg tillbaka.

– Nej, nej, säger målvakten och håller om sin son i famnen.

Utifrån ser Bolas hus ut som vilket brasilianskt medelklasshus som helst. Första våningen är klädd i vackra, slipade stenblock och har en gul garageport i stål. Den är låst med en kätting. ”Akta dig för hunden”-skylten sitter kvar längst upp till höger. Den har en bild på en rottweiler. Det var genom denna port som 25-åriga Eliza Samudio fördes natten till den 11 juni 2010. På fasaden har någon sprejat ”Jävla mördare”.

Det känns kusligt att stå här. Enligt polisutredningen ströps Eliza i trädgården. Jag går runt huset för att få en glimt. Det mesta är redan överväxt.

Muren, som polisen rev när de letade efter dna-spår, är fortfarande inte rest. Det går att se ända in till gårds­huset där den 47-årige Bolas fru och två söner bor. Det hänger tvätt på verandan. Jag pratar med Mario som driver internetcaféet i fastig­heten bredvid.

– Alltså, Bola är som vilken familjefar som helst. Jag har mycket svårt att tänka mig att han gjort detta, säger han. Grannen tror inte heller på uppgifterna om att Bola skulle vara en av medlemmarna i den dödspatrull som härjat i Belo Horizonte sedan nittiotalet.

– Visst, jag vet att han och några andra poliser träffades på fritiden och sköt lite i skogen. Men avrättningar, det tror jag inte på. Det är något som media hittat på.

Två kvinnor och en liten flicka närmar sig huset. Det är Bolas fru, familjens hem­biträde och deras barnbarn.

– Min man har inget med det här att göra. Att det finns registrerat mobilsamtal mellan honom och Bruno beror på att vi letade efter en klubb för vår son att spela i. Det är den enda kontakten som tagits med Bruno. Jag svär, säger Denizlei dos Santos, vars man nu suttit häktad i tio månader misstänkt för mord.

Hon är besviken på hur myndigheterna behandlat hennes man.

– Du skulle sett när polisen var här och grävde. De rev ett skjul, en mur och en lokal här bredvid. Och så förgiftade de hundarna och frös ned dem i väntan på rättegång. Är det någon som är mördare så är det polisen, fräser hon.

Parets son kommer ut genom porten. Han är kortväxt, har kulmage och är i 25-årsåldern. Inte direkt den spelartyp som fotbollsklubbarna slåss om.

– Mamma, du vet vad pappas advokat har sagt. Vi får inte prata med medierna, säger han.

Mamman nickar.

– Låt mig bara avsluta. Polisen har inte hittat kroppen. Och så vitt jag vet så kan man inte döma någon till mord om man inte hittat kroppen. Eller hur? Jag är över­tygad att det kommer visa sig att min man är oskyldig.

Kriminalpolisens huvudkontor i Belo Horizonte är en nedgången byggnad i något som tidigare var ett medelklassområde. I dag har det uppstått flera favelor i stadsdelen. I trappan upp till andra våningen kommer välbeväpnade poliser rusande ned med kaffe­koppen i näven. En bank håller på att rånas i centrum. Längst ned i den nötta korridoren pratar polischefen Edson Moreira i telefon. Han är klädd i en glansig, grå kostym, och har vinröd slips.

Knappt 50 år, och sliten.

På hans skrivbord har stadens största mordutredning spritt sig i olika staplar.

– Hade det varit ett vanligt mord hade vi utrett i lugn och ro och lämnat över till åklagaren. Men nu är det målvakten i landets största klubb. Gör vi inte en bra utredning kan hans advokater lätt få honom fri, säger kriminalchefen.

Det största problemet är att kroppen inte hittats. Polisen grävde upp hela Bolas trädgård och finkammade den. Hundarna undersöktes av kriminaltekniker. Ändå fann polisen inte ett enda dna-spår. Polischefen tycker att det är så konstigt att han nu börjar tvivla på uppgifterna från huvudvittnet som sagt att han såg Bola slänga Elizas avhuggna hand till en av hundarna.

– Kan det ha varit en avledningsmanöver från Bola? Kanske var det bara en bit vanligt kött som han kastade åt hundarna?

Sökningarna efter Elizas kropp har i stället koncentrerats till ett skogsområde som Bola och hans före detta polis­kollegor använder som skjutbana. När polisen släppte loss sina spårhundar sprang de vilt åt olika håll.

– Vi trodde direkt att vi fått napp. Men någon hade lagt ut blodiga oxhuvuden på olika platser i skogen för att störa
spårningen. Det var oxblod överallt.

Hundarna fick inte upp ett enda vettigt spår, säger polischefen.

Han är ändå övertygad om att Bruno kommer att dömas.

– För det första har vi motivet. När Eliza berättade att hon var gravid misshandlade han henne och tvingade henne att dricka ett abortmedel. Eliza polisanmälde honom i Rio och vi har urinproven. Han hotade också henne och sa: ”Du ska vara jävligt försiktig. Du vet, jag kommer från favelan.” Det har vi på band.

– Vi vet också att det första samtalet mellan Bruno och Bola tas i februari. Några dagar efter att barnet fötts. Sedan sker det fler samtal ju närmare vm-uppehållet vi kommer. När det är dagen då vi tror mordet äger rum sker det mer än tio samtal. Det sista samtalet rings inom samma zon, säger polischefen.

Femton dagar efter mordet fick rikspolisen ett anonymt samtal till sin tipstelefon 181. Rösten sa att älskarinnan till Flamengos målvakt var försvunnen och att hon troligen mördats av Bruno. Dagen efter kom ytterligare ett tips som sa att Eliza troligen ligger begraven någonstans på Brunos sommarställe.

Polisen körde dit och träffade Brunos fru Dayanne som fått i uppgift av Bruno att ta hand om hans nyfödda son. I desperation hade hon gömt bebisen hos en före detta granne i favelan. När polisen frågade henne var bebisens mamma fanns kunde hon inte ge ett entydigt svar. Brasilianska medier fick reda på nyheten och körde till Flamengos träningsanläggning för att konfrontera Bruno med uppgifterna. Han blånekade och sa att han inte visste var Eliza är någonstans.

– Hon kanske har rest bort. Vad vet jag? Vi träffas inte längre, svarade han.

Under tiden som polisen sökte efter Eliza pågick VM i fotboll. Brasilien tog sig till kvartsfinal och mediefokus lades på mardrömsmötet mot Holland. Först när Brasilien tappat sin ledning och åkt ut skiftade fokus. Vreden över ännu ett VM-fiasko gjorde att 200 miljoner brasilianare ville veta allt om vad som dolde sig bakom Brunos försvunna älskarinna.

Tv-bolagen sände live utanför hans lyxvilla i Rio. Helikoptrar surrade ovanför hans trädgård.

Tre dagar senare gav medietrycket utdelning. Polisen fick in ett tips om att Brunos 17-årige kusin skulle veta allt om vad som hänt. Enligt tipslämnaren mådde kusinen inte bra och behövde prata. I förhören erkände kusinen att han medverkat till kidnappningen av Eliza och att han var med på resan till sommarstället. Han berättade också i detalj om vad som hänt i Bolas trädgård. Polisen slog rikslarm och åklagaren anhöll Bruno i sin frånvaro. Dagen efter var jakten över. Bruno gav upp och kördes av sin chaufför till polisstationen i Rio. Stjärnmålvakten häktades och åkte i säkerhetskaravan till det beryktade fängelset Bangu. Längs vägen stod chockade Flamengosupportrar och visste inte vad de skulle tro om sin idol.

I dag har det gått ett år sedan mordet och Bruno är fortfarande häktad. Flera gånger har hans advokater försökt få honom frisläppt mot borgen. Domaren har gett avslag varje gång. Det enda advokaterna lyckats med är att övertyga fängelseledningen om att Bruno behöver träna för att inte bli tokig i fängelset. Sedan i februari får han använda benskydd och fotbollsstrumpor när han lirar med de övriga internerna på innergården.

– Han är snart ute. De kan inte hålla honom hur länge som helst, säger taxichauffören som kör mig till fängelset. Han menar att det brasilianska rätts­väsendet är för svagt för att få någon med pengar dömd till fängelse.

– Advokaternas plan är att dra ut på processen så långt som möjligt för att medieintresset ska svalna. Sedan lämnar de in en begäran om att få honom frisläppt i väntan på rättegång, får den beviljad och så är Bruno ute. Sedan kan det ta år innan rättegången kommer igång, säger taxichauffören och släpper av mig ett hundratal meter framför ingången till säkerhetsfängelset Nelson Hungria.

Från den smutsiga fängelsemuren följer ett maskingevär mig medan jag går in i fållan som leder fram till den första vaktposteringen. Det är varmt. Svetten färgar av sig på min skjorta. Mängden av vapen gör mig spänd. Jag lägger upp mitt pressleg i den skottsäkra luckan. Går det att boka ett besök på fängelset i veckan?

– Det här är ett säkerhetsfängelse. Det är andra regler. Vi släpper bara in familjemedlemmar eller advokater, säger mannen i kuren.

Jag nickar och tar mig mod att fråga vilka familjemedlemmar som besökt Bruno på sistone.

– Hans fru var här för ett tag sedan. Men det var inget intimt besök. De ska skiljas. Enligt vakterna har han skrivit över sommarpalatset på sin advokat och gett honom fullmakt över hans bankkonton.

Det tyder på att Bruno numera är helt i händerna på sin advokat.

Det mest kända fallet där en mördare går fri i Brasilien är den före detta redaktionschefen på dagstidningen Estadão. Han sköt sin flickvän, den unga journalist­vikarien Sandra Gomide, i huvudet när hon ville göra slut. Den 60-årige Pimenta Neves erkände, satt några månader i häktet och släpptes sedan för att vänta in domen i frihet. Fortfarande i dag, elva år efter mordet, har han inte dömts. Även landslagsstjärnan Edmundo, som glänste i Fiorentina i slutet av 90-talet, har klarat sig undan rättvisan. För 16 år sedan körde han ihjäl en familj på fem personer när han vinglade hem från en nattklubb i Rio. Han dömdes till fyra och ett halvt års fängelse. Än har han inte börjat avtjäna straffet. I stället har han hunnit åka fast för rattfylla ytterligare några gånger.

– Alltså, man kan aldrig vara 100 procent säker. Det går inte. Något kan alltid inträffa. Men till 98 procent är jag säker på att Bruno kommer att dömas till livstid. Bevisen håller även om kroppen inte hittats, säger åklagaren Gustavo Fantini.

För honom är det största problemet att Brunos advokater fördröjer rätts­processen. Åklagaren lutar sig fram i sitt sterila kontor. Inte ens ett porträtt av barnen har han på skrivbordet.

– Advokaterna överklagar allt som går att överklaga. Och det har de rätt att göra. Vi kan inte ändra lagen. Men det gör att det drar ut på tiden. Jag tror inte det blir någon rättegång i år. Kanske först nästa år, säger han.

Även domaren Marixa Fabiane tror att domslutet kommer dröja.

– I värsta fall kan inte rättegången börja förrän 2013, säger hon. När jag berättar för taxichauffören, som kör mig tillbaka till hotellet, vad domaren sagt reagerar han.

– De är fan inte kloka. Han har snart suttit häktad i ett år utan rättegång. Ska han sitta i två år till? Det är uppenbart att de tänker släppa honom.

Vad taxichauffören syftar på är en brasiliansk rättspraxis som ger den som suttit häktad i mer än två år rätt till att åtalet avskrivs om målet inte kommit upp i domstol. Bruno kan vara ute i det fria redan nästa år. Det enda som rättsväsendet hittills lyckats ta ställning till är vem som ska ha vårdnaden över Bruninho som fyllde ett år i februari. Eftersom Elizas pappa är åtalad för att ha våldtagit en av sina andra döttrar, när hon var tio år, har Elizas mamma fått vårdnaden av Bruninho.

– Jag vill att han ska växa upp med sanningen. Det kommer bli svårt att berätta, men en dag måste jag göra det, säger hon.