Annons
Annons

Sommarläsning: Jens Lapidus

Patrik Hedlund
Dela (2)
Tweeta
Annons

USA-genombrottet är snart ett faktum: från guldkantat förlags­kontrakt till en Hollywood­version av Snabba cash. Samtidigt har hans nya roman Livet deluxe kommit ut här hemma. Café möter succéförfattaren för en avslöjande intervju om dramatiska rättegångar, stökiga skolår och missvisande kokainrubriker. Text: Klas Ekman. Foto (beskurna): Tobias Lundkvist. Tididgare publicerad i Café 07/2011.

Annons

Tommy Lindström be­rättar hur han sett en rätts­läkare dra av ansiktet från ett lik med ett enda ryck. Jens Lapidus häller upp lite Coca-Cola i sitt glas. De har precis gått igenom kvällens körschema för Efterlyst och nu gäller det bara att prata bort tristessen innan sändningen.

Dagordning: Elin Krantz-mordet i Göte­borg, serievåldtäktsmannen i Örebro och det uppmärksammade styckmordet på en knarklangare i Bollnäs. Särskilt det senare intresserar Lindström. Gärningsmännen har videofilmat själva styckningen – eventuellt för att lägga upp på Youtube.

– Ovanligt rått, och följer inte det vanliga mönstret. När det gäller styckningar tar man i regel huvudet först så att man slipper ögonen, och kan se resten av kroppen mer som en köttbit, säger Tommy Lindström.

Jens Lapidus dricker en klunk cola till. De börjar prata om kidnappningar. Tommy Lindström oroar sig för en framtida våg av mer professionella sådana.

– Inledningsvis så kapar man ett finger, sen mördar man offret och undviker Stockholmssyndrom åt bägge hållen. Och vem betalar inte när de får hem ett finger till huset?

Diverse mer eller mindre kända fall betas av. Känslan som ges är att den äldre mannen testar den yngre, genom att nämna händelser och uppslag, och han nickar sedan samman­bitet uppmuntrande när Lapidus visar sig känna igen historierna. Det här kan vara inledningen på om inte en underbar vänskap, så åtminstone ett underbart utbyte av morbida detaljer. Varav ett flertal skulle kunna dyka upp i Jens Lapidus nästa boksvit.

Han är här som advokat i första hand, succéförfattare i andra. En ovan situation. När tv4 gjorde en realityserie om hans byrå Försvarsadvokaterna häromåret medverkade han så lite som möjligt. Delvis för att han var skeptisk till det hela ur en rent etisk synvinkel (”hade fel akt legat framme på ett skrivbord hade man varit körd som advokat”), delvis för att han inte vill synas för mycket i medierna förutom när böckerna ska lanseras. Men nu är han alltså ny expert i Efterlyst, rekryterad av föregångaren Leif gw Persson.

Med jämna mellanrum under inspelningen går han upp till Hasse Aro och levererar några proffsiga juridiska resonemang.

Annars sitter han mest tyst på en stol i kulisserna, antecknar och lyssnar på vad som sägs. Ibland rycker han till. Som när ett av signalementen på en försvunnen kille sägs vara en ”mullvadsbrun jacka”.

– ”Mullvadsbrun”? Vad är det för färg egentligen, säger Jens Lapidus och börjar genast leka med ordet och placera in det i potentiella meningar.

”Mullvadsbrun” är ett av orden som – tillsammans med diverse citat och iakttagelser – letar sig in i ett särskilt anteckningsdokument i Jens Lapidus iPhone.

Jag frågar vad Lapidus egentligen tycker om sin roll i programmet. Vad Efterlyst har som inte realityserien Advokaterna hade.

– Bara för att teamet bakom Efterlyst har hållit på länge har de inte full koll på juridiken. Efterlyst är ett program som ofta bygger helt på brottsoffrets perspektiv. Jag är försvarare, jag kommer från andra hållet och tycker att det är viktigt att även den synvinkeln kommer fram. Jag är den som ska ställa frågan om det verkligen är säkert att det gått till så här? Rent yrkesmässigt är min uppgift är att ge en motbild, säger han.

Jens Lapidus skulle förstås lika gärna kunna tala om sin litterära gärning.


Jens Lapidus, Hasse Aro och Tommy Lindström i Efterlyst-studion.

I Stephen Kings Att skriva: en hantverkares memoarer berättar författaren att det egentligen bara finns en enda sak som förenar hans största bestsellers, och det har inget med skräck, sex eller spänning att göra. Böckerna har där­emot innehållit ganska ingående skildringar av yrkesliv och arbetsplatser. De har, kort sagt, berättat utförligt hur andra människor har det på sina jobb.

Jens Lapidus böcker stöder den tesen ytterligare. Han skulle rentav kunna kallas för arbetarförfattare: en yrkeskriminalitetens egen Ivar Lo-Johansson.

Att skildra mördares och bovars inre liv är inget nytt, men före Jens Lapidus hade få svenska författare skildrat våra brottslingars vardag. Böckerna är visserligen actiontäta, men innehåller minst lika mycket tristess, väntan och ångest. Vanliga dagar på jobbet för ganska ovanliga människor.

En oemotståndlig kombo. Debuten Snabba Cash har sålt i hela 600 000 exemplar i Sverige, och han var nyligen i New York för att träffa sin förläggare på ansedda Knopf, som även ger ut James Ellroy. Boken ges ut på engelska i höst, och snart görs Hollywoodversionen av succéfilmen som bygger på Lapidus story
om de tre kriminella: jw, Mrado och Jorge.

– Det är lite lustigt. Man märker en del kulturella skillnader. I usa är det ingen som verkar tänka på klassperspektivet, säger Jens Lapidus när vi ses någon vecka senare.

– Karaktären jw tycker de är intressant för att en universitetskille ger sig in i grov ekonomisk brottslighet. Att han försöker klättra är det ingen som bryr sig om, det är en berättelse som är så naturlig där, nästan arketypisk för den amerikanska drömmen.

Den egna framgången är lika arketypisk för den amerikanska drömmen som jw:s.

Just nu deltar han i två pr-kampanjer. Ett par veckor efter intervjun ska han till Spanien för att marknadsföra filmen Snabba cash, och hemma vill alla medier prata om Livet deluxe, den avslutande delen av den serie som han döpt till Stockholm noir.

I Livet deluxe återser vi många bekanta från de tidigare böckerna. jw gör comeback, Jorge likaså. Men nu förekommer även en kvinnlig huvudkaraktär, Natalie, som gör den mest spektakulära inre resan av alla Jens Lapidus karaktärer. Henne hade han i huvudet redan under slutarbetet med Aldrig fucka upp.

Han låter även några karaktärer ta sig till Thailand, där de snart hamnar i trubbel.

– Jag gjorde mycket research om landet. Familjen åkte dit, och under några dagar for jag runt och träffade polischefer och privat­spanare. Det var lite speciellt att intervjua en före detta polis i ett industriområde utanför Bangkok. Jag ville bland annat veta mer om den organiserade brottsligheten, så det blev bisarra middagar med fängelsedirektörer och inspektioner av arrestceller.

Skrivprocessen tog längre tid, eftersom han har två små barn hemma. Ibland kände han sig även smått förlamad av tankarna på sina hundratusentals läsare och vad de skulle tycka. Dessutom skulle flera trådar knytas ihop på ett tillfredsställande sätt.

– I Snabba cash och Aldrig fucka upp har det hunnit bli en hel del spår och relationer att följa upp, och ett tag tappade jag nästan kontrollen över dem. Men jag tycker jag fått till det. De hundra sista sidorna i Livet deluxe kan vara de bästa jag någonsin skrivit. Jag är verkligen nöjd. Boken är så jävla mogen.

Som läsare upplever man också att det är fler sexscener än i de tidigare böckerna. Men Jens Lapidus svär sig fri.

– Är det inte bara så att de råkar ligga nära varandra? Det var typ tre stycken på raken, så de blev kanske lite ihopklumpade? Men visst, det finns fler relationer i Livet deluxe. Så det är väl en följd av det. Annars är relationer svåra att skriva om, jag vill helst få de bitarna avklarade så snabbt som möjligt. Kärlek blir lätt kitschig i romanform, den går ju inte heller att förklara logiskt, eller hur?

Jens Lapidus påstår att det aldrig fanns några författardrömmar hos honom som ung. Att en av Sveriges mest framgångsrika litterära karriärer över huvud taget drog igång hade att göra med en specifik händelse när Jens Lapidus gjorde tings­notarietjänst i Sollentuna.

– En dag satt jag på en rättegång om en så kallad rushning. Tre unga killar hade sprungit in och rånat alla på en fest. Det var ett grovt rån, så de kunde vänta sig långa fängelsestraff. Men när rättegången skulle avslutas frågade ordföranden var killarna såg sig själva om fem år. Han ville se om de hade några andra ambitioner, för sånt kan faktiskt påverka straffet när det gäller unga personer. De kan få skyddstillsyn i stället för fängelse. Det var förstås en utsträckt hand, men i stället för att ta den fick killarna spel och började skrika åt domaren. Vakterna fick rycka in och lugna ner dem. Jag blev lite chockad av det, men förstod att vad killarna någonstans försökte kommunicera var att det här var det enda de kunde göra. Jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera det, så jag började skriva en historia ur en av killarnas perspektiv samma kväll. För om de verkligen kände så där var deras syn på saken nästan nödvändig för mig att förstå. Jag menar, hur kunde det vara normalt att göra ett sådant brott? Det var det första skönlitterära jag någonsin skrev. Och den sekvensen kom inte med i Snabba cash, men däremot i Aldrig fucka upp.

Utifrån sett verkar Jens Lapidus vara urtypen för svärmorsdrömmen: en välutbildad, engagerad tvåbarnsfar som inte gör några onödiga ekonomiska utsvävningar. Och som inte slutar sitt dagjobb bara för att hans böcker råkar sälja över en miljon exemplar.

Så vad är det som fått honom att bli brottslingarnas försvarare (eller åtminstone förmänskligare) i såväl yrkesval som litterärt?

En möjlig ledtråd Jens Lapidus uppväxt i Gröndal, en lummig närförort till Stockholm. Pappa var journalist på Invandrartidningen, mamma jobbade som socialarbetare. Hemma runt köksbordet diskuterades det ständigt.

– Jag växte upp med diskussioner om trasiga människor och historier om folk som hade det svårt. Sånt fick jag väl med mig med modersmjölken, så att säga. Det skulle alltid analyseras varför det gått så fel i livet för vissa, vad som låg bakom och så vidare. Själva Gröndal var väl annars ganska medelklassigt. Visserligen fanns där inga villor, men jag var omgiven av akademiker och egna företagare men också av människor med problem. För min del kan det ha gett en viss fördel, för jag befann mig inte i endera världen eller endera klassen eller endera gruppen. I min högstadieklass blev några missbrukare. En fick riktigt kraftiga problem. Det var inte Östermalm. Jag fick se olika subkulturer och grupper och folk med riktiga svårigheter.

Vad gör dina gamla kompisar i dag?
– Vi hade faktiskt återträff häromåret – det var 20 år sedan vi gick ut nian – och det var hemskt roligt. Någon blev designer bakom ett känt klädmärke, Nakkna. Några blev hantverkare, någon blev socialarbetare och min bästa killkompis blev tatuerare på East Street Tattoo. Vi är fortfarande vänner.

Vad hade folk väntat sig av dig?
– Det är nog ingen som är förvånad över att jag blev advokat eller författare, även om det så klart är överraskande att det gått så bra för mig med böckerna. Men mina kompisgäng har alltid använt sig mycket av språk. Jargong och skämt har varit viktigt. Det är inte så macho att intressera sig för språk, så vi var inga direkta tuffingar. Vi spelade rollspel.

Ändå var du ganska strulig i skolan?
– Ja, till mitten av högstadiet. Jag hade ju, och har, väldigt mycket energi. Det är därför jag skriver böcker klockan tio på kvällen i stället för att se på tv. Så skolan och jag hade inte så bra kompatibilitet.

Hur artade det sig?
– Jag strulade och förstörde nog en hel del för de andra. Störde lektionerna och kunde inte sitta still. Så jag fick en speciell lärare som bevakade mig. Det var väl en brist på stimulans och någon slags rastlöshet. I dag hade jag kanske fått en diagnos. Men i högstadiet headhuntade de en sån där Klass 9a-lärare som var bäst i stan på att ta hand om strulputtar. Han kunde verkligen se potentialen i mig och mina kompisar. Så i gymnasiet valde jag samhällsvetenskaplig. Då var det lugn och ro, och jag var klart studiemotiverad.

Vad gick du ut med för betyg?
– 4,8 tror jag.

Pluggade du bara?
– Nej, och jag kan faktiskt sakna den där känslan när man hade sitt första falskleg och lyckades köpa öl på krogen. Det kändes liksom i hela kroppen: ”Fan vad livet är coolt.”

Var du populär?
– Jag var inte så vass på tjejerna på gymnasiet. Sedan har jag alltid haft långa relationer, inte varit ute på marknaden så mycket. Men ja… Det var nog en rätt sen liggdebut. Jag var 17-18 eller något sånt. Inte uppseendeväckande sent.

– Det kanske är normalt? Det är väl så i Sverige, alla säger att de var lite yngre än vad de egentligen var. Ungefär som i vissa av de här undersökningarna man läser om hur ofta folk ligger med varandra? Visst, i vissa åldrar kan jag köpa resultatet, men när folk i 30-45-årsåldern säger att de håller på fyra gånger i veckan – inte en chans. Inte om du har ungar i alla fall. De måste bara överdriva. Annars är det imponerande, eller så har de bara väldigt mycket barnvakt.

Efter gymnasiet började Jens Lapidus läsa strökurser. Pluggade idéhistoria, national­ekonomi och filosofi. Bland annat. Utöver det jobbade han på dagis och luffade runt i Asien. En rätt typisk slackertillvaro. Att han blev jurist var något av en slump.

– Jag drömde aldrig om att bli det. Det var snarare en nödvändighet, att allt pluggande måste mynna ut i något. Beslut i 20-årsåldern är inte alltid så överlagda, men de kan verkligen bestämma mycket över ditt liv. Jag pluggade juridik i fyra och ett halvt år, sedan har jag varit aktiv i snart tio år. Juridiken har fostrat mig en stor del av mitt vuxna liv. Valet var nästan slumpartat, i dag är jag jurist ut i fingerspetsarna. För min del har det gått bra, men jag tycker att det är viktigt att den där sortens stora beslut senareläggs så mycket som möjligt. Så att man inte säger till tolvåringar att de är teoretiker eller praktiker, för det där hinner ändras så mycket.

Efter slackeråren verkar Jens Lapidus ha utvecklat någon sorts övermänniskokrafter, en Mr Disciplino. Frågar man honom om juriststudierna får man svar som det här:

– En gång fick jag ett b i betyg på en tenta. Då blev jag knäckt och bestämde mig för att spika allt. Vilket jag gjorde.


Lapidus exempellöst framgångsrika debut Snabba cash kommer i höst att ges ut i USA av det anrika förlaget Knopf, där namn som James Ellroy ligger.

I samband med att Jens Lapidus plåtas för Café dyker hans fru Hedda upp. Även hon är jurist, men har numera slagit om och börjat arbeta som journalist, stylist och bloggare.

Hennes första minne av sin man är från en fest i början av 00-talet. Hon och hennes väninnor lade märke till en kille med intensivt brinnande blick.

– Vi kallade honom för Den Fanatiske, för han hade så fanatiska ögon. Vi pratade inte ens den kvällen, men jag kunde inte glömma honom. Han såg liksom galen ut. Sedan gick vi samma kurs på juristlinjen, och då började det väl hända saker, så när jag berättade för tjejerna att jag blivit kär så visste de genast vem det var jag pratade om., säger hon.

Jag säger något rutinmässigt överslätande om hur fel det första intrycket kan vara.

– Nej, det stämde ganska bra, säger Hedda.

De var sedan länge sambos när Jens Lapidus började arbeta på Snabba cash. Själva skrivandet var ett känsligt kapitel. Hedda Lapidus berättar att hon var den enda som fick veta vad som pågick.

– Och jag fick under inga omständig­heter berätta för någon, för Jens tyckte att det var så pretentiöst. Men pratade mycket om karaktärerna tillsammans, säger hon.

Det fanns i och för sig andra läsare också. Efter att ha skrivit texten om rushningen började Jens Lapidus undersöka olika skrivkurser, och fann en om kriminalromaner och thrillers på Folkuniversitetet. Eftersom han sedan länge var en läsare av Mankell, Nesser, Arne Dahl, Fossum och de andra – samt blivit ”maniskt” tokig i James Ellroy – var valet lätt.

Läraren, Sören Bondeson, imponerade först på Jens genom att dricka mängder av Coca-Cola. Sedan genom att vara sträng och ha ett vältränat öga för vad som funkade.

Bondeson själv kommer väl ihåg en spänt koncentrerad elev och rushningstexten som Jens Lapidus plockade med till en övning.

– Den var skriven på samma staccato-sätt som Snabba cash. På det där James Ellroy-inspirerade sättet, alltså. Jag minns att någon av de andra eleverna undrade vad fan han sysslade med. Då fick jag förklara att jo, det gick faktiskt att skriva så där. Sedan försökte Jens i och för sig att skriva normalt också, men det var inte lika lyckat, berättade han när jag ringde upp.

På fortsättningskursen började berättelserna om jw, Mrado och Jorge så växa fram. En överklasswannabe, en jugoslavisk gangster med ett komplicerat förhållande till sin dotter – och så den jagade Jorge som vill ha hämnd på mannen som satt dit honom.

– Tiden när jag satt ting i Sollentuna som var viktigast. Jag kunde verkligen få en inblick i andra världar, säger Lapidus.

Vad hade du för förväntningar?
– Natur och Kultur och Albert Bonnier tackade nej. Jag har kvar refuseringarna. Fast jag skickade inte manuset till så många. Jag hade ingen skrivare, och ganska många sidor. Flera förlag ville ha manuset utskrivet på a4 och jag kände inte att jag kunde stå på Mannheimer Swartling och tjuvprinta tusentals sidor. Min urvals­process var efter vilka förlag som accepterade att ta emot mitt manus per mejl. Det var ett ganska irrationellt sätt att skicka ut det på. Men de fyra stora accepterade det.

Har de som refuserat dig ångrat sig?
– Jonas Axelsson på Albert Bonnier Förlag sa i ett radioprogram att hans största miss var att han inte accepterat Jens Lapidus. Då fick man lite upprättelse.

Då jobbade du som affärsjurist – betyder det att du fick ett bättre kontrakt?
– Tyvärr inte. Det blev standard. När man debuterar är man glad och får väl nöja sig med det. De tryckte 3 000 exemplar av första upplagan. Jag fick några tusenlappar i förskott. Kontraktet var två sidor.

Anade du att boken skulle göra succé?
– Nej, och förlaget marknadsförde den inte heller. Den växte bara sakta men säkert. Folk började snacka.

Vad var det som fick den att slå?
– Två saker. Stig Larsson skrev i Expressen att det var den mest initierade skildring han läst om Stockholms brottslighet. Och Magnus Utvik på svt gav den fem av fem och sa att det inte fanns mer att ge. Förlaget var väldigt glada över det. Men det var först när pocketen kom som det började hända saker. På sommaren såg jag den överallt.

Ändå envisas du med en dåres envishet att fortsätta som advokat. Finns det inga fördelar med att bara vara författare?
– Jo, det blir nästan aldrig fel när man ut­talar sig om sitt yrke som författare. Som jurist måste man vara mer genomtänkt i vad man säger. Ta Efterlyst. Jag måste gå igenom fallen som ska tas upp i varje program i förväg, och även kontrollera så att det inte finns någon jävssituation. Det tar en massa tid.

Vad har framgången inneburit för dig?
– Jag har tjänat pengar på böckerna. Mycket pengar. Det är en trygghet om vi blir sjuka. Men rent materiellt har vi inte ändrat särskilt mycket. Vi bor där vi bodde innan, har samma bil… Vi har inte köpt något dyrt, även om vi betalat lite på bostadsrätten. Den är inte avbetald än, och snart kommer vi att behöva flytta till något större. Två barn i en trea, förr eller senare vill de har varsitt rum.

Därefter gör jag misstaget att ställa frågor om Jens Lapidus oerhörda kapacitet. Tvåbarnsfar, heltidsarbetande jurist, tre thrillers och dessutom en ambitiös serieroman.

– Effektiviteten är det alla journalister frågar om, säger han trött och lite besviket. Jag skriver för att det ger eskapism och uppskattning. Det är tillfredsställande på många plan, inte minst som energiåterställare. Det är nice att gå in i sitt eget rum en stund.

Det tog inte lång tid mellan att Snabba cash släpptes och att Jens Lapidus bytte jobb. Från affärsjurist på ansedda Mannheimer/Swartling till brottmålsadvokat på lilla Försvarsadvokaterna.

Lapidus kom till byrån efter att ha sprungit på delägaren Björn Hurtig i ett yrkesrelaterat sammanhang och därefter skickat iväg en ansökan. Då var Hurtig inte särskilt välkänd. Nu har han försvarat både barnläkaren på Astrid Lindgrens sjukhus och Julian Assange.

– När man börjar juristlinjen så har nog de flesta bilden av den humane juristen i huvudet, en föreställning om att man ska bli advokat. Men efter fyra år har den bilden bytts ut. Då vill man bli affärsjurist, bland annat för att det anses vara mer komplicerad juridik. Men sedan kände jag att jag inte riktigt tände till. Jag behövde något som betydde lite mer.

Fick du gå ner i lön?
– Ja, 40 eller 50 procent. Och det valet gjordes innan Snabba kommit i pocket, men genom att skriva boken så insåg jag ju mer och mer att jag ville jobba med människor. Det var trist att bara jobba för pengar. Och ta Peter Althin och Leif Silbersky, de lägger aldrig av. De älskar sina jobb. Hur många affärsjurister håller på efter 70 års ålder? Inte så många. Det är Brottsmålarna som hänger kvar. Kicken i rättssalen är stark, och detta att känna sig behövd. Det är svårt att släppa det.

Snabba cash är en av de mest utlånade böckerna på våra anstalter. Har den gett dig några fördelar i ditt yrke?
– Nej. Vissa klienter tycker visserligen att det är lite kul, men oftast träffar jag dem efter att det inträffat något hemskt. Då vore det lite förmätet av mig att börja prata om mig själv.

Har offentligheten några negativa sidor?
– Häromdagen var det någon journalist som bad mig kommentera rykten om att jag använder mig av spökskrivare. Det var absurt, när jag debuterade var jag okänd jurist – varför skulle jag ha använt en spökskrivare? Såna idiotgrejer går inte att svara seriöst på.

Finns det fler?
– En oseriös nättidning ringde minderåriga klienter till mig, som satt på ungdomsvårdshem, och frågade om jag verkligen var en bra advokat. Där blev jag jävligt irriterad. Det är fult. Sånt hade inte hänt om jag varit okänd.

Det uppmärksammades även när du registrerade ett äktenskapsförord i fjol…
– Äktenskapsförordet ja. Det är väl klart att jag hellre skulle se att det inte skrevs om det, för det är egentligen ingen big deal, och det skrevs egentligen flera år innan, men det var ingen journalist som noterade. Dessutom är jag advokat. Du kan fråga vilken advokat som helst i stan, de har äktenskapsförord allihop.

Varför då?
– För det har jurister.

Varför då?
– Vi vet vad lagen säger, och vad som kan hända. Vi känner till konsekvenserna av den juridiska handlingen. Men jag blev mer upprörd över sånt tidigare. Ibland undrade jag om jag bara skulle lägga locket på i ett par år.

Varför då?
– När sajten ringde mina minder­åriga klienter kände jag att mitt jobb som advokat var hotat. Sedan körde nån av kvällstidningarna en rubrik om att Jens kan tänka sig att pröva kokain, eller något sånt. Allt jag sagt var att jag kunde förstå att folk ville pröva det. Men de gjorde en fet rubrik av det. Då framstod det som att jag var positiv till kokain. Jag är försvars­advokat, det är viktigt att jag har ett förtroende som en som iakttar lagen.

Handen på hjärtat. Har du testat några droger?
– Jag gillar inte droger.

Av praktisk erfarenhet eller av princip?
– Ingen kommentar. Jag ser så mycket dåligt som droger fört med sig varje dag i mitt jobb.

Vad blir det mest liv om på fester – att du skrivit böcker eller att du är advokat?
– På bröllop och större tillställningar kan jag lätt hamna i diskussioner om rättssäkerhet, och tvingas förklara att det inte är bra med orättvisa rättegångar. Eller om oskyldiga döms. Och det håller nog många människor med om. Ibland behandlar folk mig som att jag är djävulen, eller åtminstone hans advokat. Men nu får folk snart fatta att det är lite bra att inte oskyldiga människor döms till fängelse.

Skulle du kunna ha blivit åklagare?
– Aldrig.

Varför inte?
– Jag är för blödig, jag tycker för synd om folk. Det är därför jag aldrig skulle klara av att vara åklagare. Som advokat kan du hänvisa till medmänsklighet, det kan du aldrig göra som åklagare. Man kan inte säga att någon ska ha 100 års fängelse på grund av medmänsklighet.

Han tittar på klockan i sin iPhone. Snart dags för ett möte med ännu en klient. Det bär av in till Försvarsadvokaterna. Receptionen är helt vit – oskuldens färg – och på ena väggen finns bilder på alla i gänget. Jens Lapidus har precis tagit över Björn Hurtigs rum, efter att den senare flyttat till Göteborg där han dragit igång Försvardsadvokaterna Väst.

Kontoret är sparsamt möblerat. En stol, ett skrivbord, bild på Jens med sonen Jack. Och så en inramad filmaffisch till Snabba cash signerad av såväl författaren som regissör och skådespelare. Jo, han gillade filmen väldigt mycket och är fortfarande till sig av castingen.

En kollega kommer in med en bunt papper. Lapidus förvandlas direkt till seriös advokat.

Arbetsdagen ska fortsätta. Oskyldiga ska räddas. Om inte annat ska det hänvisas till medmänsklighet.

– Men man ljuger om man säger att det bara handlar om idealism. Du måste gilla att vara bråkig och obekväm för att jobba som försvarsadvokat. Du står emot en stor statlig apparat med stora resurser och ofta en hel sal som hatar din klient – och därmed delvis även dig. Det är tufft. Man måste vara tuff.

Klas Ekman

Advokater på film: Lapidus favoriter


1. Julia Roberts i Erin Brokovich (2000)
– En bra kombination av varm och humanistisk med de hon företräder, och väldigt hård mot de hårda.

2. Al Pacino i Djävulens advokat (1997)
– Han är ju den mest klassiska schablonen av en samvetslös advokat, är så överdrivet skildrad att det blir svårt att ta honom annat som en rolig ironi.


3. Matt Damon i Regnmakaren (1997)
– Påminner i och för sig om Erin Brokovich, och följer samma David mot Goliat-tema – men det är lite samma sak som vi försvarsadvokater ställs inför varje dag. Och han gör en bra roll, ung och naiv men samtidigt analytisk och smart.

Annons

Dela (2)
Tweeta


Laddar