Sommarläsning: Per Morberg
Per Morberg är inte bara landets galnaste tv-kock – han är också Sveriges mest frispråkiga skådis. För Cafés Christofer Brask avslöjar han sina hårdkokta sanningar om pengarna, psykopatrollerna, raseriutbrotten, nya kokboken och varför kvinnor fortfarande tänder på buffliga machomän.
Foto: Fredrik Skogkvist Stylist: Emine Sander
Se alla bilderna på Per Morberg här!
Per Morberg tittar självsäkert in i kameralinsen, tidstypiskt klädd i ärmlös t-tröja och pannband.
Fotografiet är från sent 70-tal. Som nyutbildad kock rör han sig vant mellan inneställen som Alexandra, Riche och Café Opera sju dagar i veckan. Under vinter-månaderna ser han knappt dagsljus; stiger upp halv fyra på eftermiddagen, stämplar in i köket vid sju och är sedan ute till halv fyra på morgonen. En natt på Alexandra möter han regissören Roman Polanski, som säger:
– I want you in my next movie.
På bilden ser Morberg ut att äga världen, eller åtminstone Stockholmsnatten.
– Under uppväxten kände jag mig ofta osäker, säger han tre decennier senare. Det har säkert haft stor betydelse, det är superenkel freudiansk psykologi: spela tuff om du känner dig osäker. Det har jag gjort med rätt stor framgång.
När Per Morberg nu står framför Cafés kamera känns attityden från det gamla fotot igen. Han tar kommandot direkt, vet exakt vad som förväntas av honom. Under ungdoms-åren extraknäckte han som modell.
– Jag såg ut som en liten grekisk gud. Jag var perfekt – perfekt fot, perfekt vad, allting. Och sedan dess är det bara förfall. Jag tycker alltid att jag är för tjock och har struttuttar.
Det är ännu en dag på jobbet, ännu en scen att ta över. Precis som när han gör Strindberg på teatern eller slår huvudet i en stekpanna framför tv-kamerorna hemma i köket. Men den här rollen – som den farlige, oberäknelige alfahannen Per Morberg – känns som hans bästa.
Han tar en äppelbit mellan tänderna, med kockkniven farligt nära mungipan.
– Den här vill du ha, va? säger han till fotografen Fredrik Skogkvist.
Plötsligt växlar han roll, blir tv-kocken som sakkunnigt recenserar köksredskap:
– Alla de här kvalitetsknivarna är bra, men man ska ha en egen slipare. Nere i källaren helst. För de blir slöa allihop.
Det blev aldrig någon film med Polanski, men det har gått bra ändå. Per Morberg har vunnit SM i judo, medverkat i tolv lång-filmer, blivit pappa till fem döttrar, jagat med kungen och på senare år gjort succé med egna matprogram i tv.
I slutet av mars kommer han också med en bok där han bjuder på både recept och anekdoter ur sitt liv: Morberg: Scenen, livet och konsten att laga mat. Han tycks vara typen som gör mer på ett år än vad andra hinner med under ett helt liv, driven av ett omättligt behov av bekräftelse, av att vara bäst.
Efter ett förmiddagspass i studion samlas hela gänget och studerar bilderna i en dator.
– Nu har vi gjort omslaget, säger fotografen.
– Precis som på film, säger huvudpersonen med en nick mot skärmen.
– Jag är alltid bäst i första tagningen, möjligen andra. När vi filmade Så som i himlen blev det en jävla massa tagningar vid ett tillfälle. Och det enda scenen gick ut på var att jag skulle slå Helen Sjöholm sönder och samman. Jag var gråtfärdig.
I den Oscarsnominerade långfilmen från 2004 spelar han, som så många gånger förr, ett svin till man som utövar terrorvälde både innanför och utanför hemmets väggar.
Lite senare, över en lunch bestående av lax och potatissallad, utvecklar Per Morberg:
– Jag blev lite förvånad i och med att regissören Kay Pollak arbetar så mycket med kärlek och positivt tänkande. Och så kände jag mig bara låst, kvävd och usel i min yrkesroll.
Varför blev det så?
– Han kanske var lite osäker på vad jag kunde eller inte kunde. Det finns en annan scen i slutet av Så som i himlen, där Helen Sjöholm säger: ”Om du vill träffa barnen nåt mer, så…” Och jag bara brister. Där var jag rätt i känslan hela tiden. När tagningen var klar applåderade hela teamet. Jag har förstått att de gör sånt hela tiden i Amerika, men i Sverige har det då aldrig hänt mig tidigare. Då, efter det, tror jag Kay förstod vilken skådespelare jag var. Tyvärr var det en av de sista inspelningsdagarna. Hade jag fått visa det här dag ett så hade han sett att ”okej, den här grabben är en yrkesman, jag kan låta honom vara”. Eller så var han helt enkelt inte nöjd. I efterhand kan jag förstå mer hur han tänkte. Han sökte väl också som konstnär – mig som person och sig själv i vår relation.
Hanterar du sådana situationer annorlunda jämfört med när du var färsk i yrket?
– Ja, när man var yngre vågade man inte säga: ”Stopp och belägg! Nu kör vi så här!” Då gjorde man som regissören sa och så gick man hem och grinade och skällde på frun i stället. I dag tar jag inte så mycket skit längre.
Vågar de ge dig skit? Jag trodde att du var en sån som folk är lite rädda för.
– Rädda tror jag inte att de är. Däremot tror jag att de respekterar min yrkeskunskap. Kvinnliga regissörer är lättare, för de har inget tuppfäktningsproblem. Trots att jag ser ut att vara tuff och råbarkad är jag väldigt känslig.
Ja, du har sagt att du har ”en inre kvinna”. Hur mycket måste man skrapa på den hårda ytan för att hitta henne?
– Det kan lika gärna vara en inre pojkaktighet. Jag har lika lätt för att spela arg som för att utlösa gråt. Jag kan gråta om en sekund, om jag vill. Det är bara att gå tillbaka till när någon var taskig mot en i skolan.
Efter Scenskolan i Göteborg handplockades Per Morberg till Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm. Han lämnade nationalscenen efter bara ett par år – ”det kändes som om jag långsamt lät mig strypas” – men fick snart nya stora roller på film, tv och teater.
Han har gjort många olika sorters karaktärer i de flesta genrer. Ändå har han ända sedan slutet av 80-talet kommit att förknippas med ondska och brutalitet. Det började med en huvudroll i långfilmen 1939 från sent 80-tal och fortsatte i 90-talets såpasuccé Rederiet.
Fotomodellen Emma Wiklund, som den här dagen står framför en annan kamera i en annan studio, kommer förbi vårt lunchbord. När de utbytt kramar utbrister hon:
– Vad du är duktig i tv!
– Ja, även en blind höna kan finna ett korn, svarar Morberg. Nä, man försöker. Folk tycker att det är så kul, de säger snälla saker.
Sedan blir han allvarlig.
– De brukar annars titta argt på mig och tänka att ”där kommer psykopaten”. Nu kommer de fram och ger mig en kram i stället, det är annorlunda. Det är så skönt att slippa att folk tror att man är Viggo i Rederiet, eller han i Så som i himlen. Många människor har blivit förvånade: ”Men… har han barn? Lagar han mat? Och vad gullig han verkar vara!” Då blir man ju lite skrämd. När jag ser Ingvar Hirdwall i Barnens ö, om du kommer ihåg den filmen där han var så jävla äcklig, då går jag fram och pussar honom för hans arbetsinsats, för hans begåvning att gestalta det här aset, svinet. Men generellt förstår inte folk skillnaden mellan att slå Helen Sjöholm i en film och hur man är i verkligheten. Det är som att de inte får ihop det.
Medan Emma Wiklund hugger in på lunchbuffén frågar jag Morberg hur ofta han får höra förutfattade meningar om sin person.
– Every day.
Och så spänner han blicken i mig.
– Jag vet ju ingenting om dig. Mitt första intryck är: Lite akademisk. Lite snäll. Verkar seriös. Men när folk träffar mig ser de den där jävla jägaren som är i Afrika, de ser han som slog sin fru i 1939, de ser den värsta kokainmissbrukaren på hela Rederiet-båten, de ser han som säger konstiga saker i pressen – inget annat. Jag var och jagade med några gubbar häromhelgen, de hade vunnit en jakt med mig. När jag skulle åka sa en av de äldre farbröderna: ”Hej då! Tack så mycket! Det var roligt att träffa dig. Jag trodde att du var en arrogant jävel, men det var du verkligen inte.” Och så gav han mig en kram. Detta är priset jag får betala.
Aktar du dig för att spela psykopat igen?
– Neeej! Jag är inte rädd för att göra några svin eller psykopater. Däremot är det fysiskt jobbigt som skådespelare att gå in och gräva upp hatet, ilskan, frustrationen. Det tar emot. Det är mycket enklare att spela någon lite småfet poliskommissarie som säger: ”Hm, jag tror jag har det! Gick inte Svensson bakom brevlådan där borta?” Jag har inte behov av att visa hur tuff och arg jag kan bli på film och teater längre.
Man får anta att du måste leta fram svärtan inom dig själv för att kunna gestalta de här svinen. Har du någon gång blivit rädd för dig själv?
– Nej, jag kan hålla isär rollen och det privata.
Ändå gick du i terapi efter Rederiet.
– Just det. Det hade inte enbart med rollen att göra, även om den nog var en bidragande orsak. Det var väldigt jobbigt att göra Viggo, som skulle ha varit med i fyra avsnitt och sedan var med i massor – därför att folk älskade att se den där ondskan. Karaktären blev inte heller snällare med tiden, snarare tvärtom. Det tog på krafterna. Samtidigt hör det till filmskapandet att ena minuten våldta sin fru, skälla ut henne så att det nästan sprutar fradga – och nästa minut skratta och säga ”tack för ett bra jobb”.
Är det viktigt att få visa andra sidor?
– Ja, det var till exempel ganska skönt att göra Börje Olsson i Fru Marianne (Carin Mannheimers film från 2001), en rustik bonde. Det kan vara minst lika svårt, kanske svårare, att spela på andra strängar. Att skrika och skälla är inte särskilt svårt, tycker jag. Jag skulle kunna gå runt hörnet där borta, komma tillbaka hit och skälla ut dig så att du skulle vilja ringa polis. Det är ju det som är mitt yrke, så skam vore det väl annars…
Varför hoppade du av från Dramaten?
– Jag var inte tillräckligt mogen. Jag var ung och lite osäker på mig själv. Jag tyckte att det var tuffa, stora farbröder där. Jag har ingen lust att hänga ut kollegor – säga att ”den där jäveln var ett riktigt svin” – men det fanns flera sådana exempel. Samtidigt vore det fånigt att skylla på Dramaten. Man måste ha skinn på näsan, man måste ha en styrka som jag inte riktigt hade då.
Det är mörkt sen länge när vi parkerar utanför familjen Morbergs bostad, ett gammalt storbondehus beläget vid Tullgarns slott utanför Trosa. Det första som möter en innanför dörren är en vildsvinsgalt med en jakthatt på huvudet. I rummet innanför hallen skymtar ett zebraskinn.
Per Morberg visar runt i köket, där han spelat in 50 avsnitt av Vad blir det för mat. Tegelväggen, Husqvarnaspisen och den tunga bänkskivan i sten känns igen från tv. En enda pryl har köpts in för programmets skull, säger han. Det är den maffiga gasspisen som står mitt i rummet, så att han kan titta in i kameran medan han lagar maten.
– Och då säger folk: ”De har köpt ett helt kök till honom!” Det går så många jävla historier om mig som är så falska. Det här köket har jag byggt – med hantverkare naturligtvis, men det är min förtjänst.
Det är tydligt att han ser tv-inspelningarna i köket som ett slags teater. Precis som under fotograferingen i studion spelar han Per Morberg – eller ”Per Morberg”, en karaktär som har inslag av honom själv men i lika hög grad är skapad för att ge tittarna det de vill ha.
– I princip gör jag ingenting privat av det jag gör i tv, annat än att jag lagar mat med passion och glädje.
Han häller upp en öl från restaurang-kranen. Och så gör han i ordning kaffe till mig, efter att först ha värmt koppen i mikron. Till espresson serverar han ”Sveriges i särklass godaste choklad, från Madagaskar”.
Intresset för kokkonst och krogliv väcktes tidigt. I boken Morberg: Scenen, livet och konsten att laga mat skriver han om barn-domens restaurangbesök med föräldrarna. Varje vecka åt de söndagsmiddag på krogar som Stadshuskällaren, Cattelin, Fem små hus, Källaren Diana, Hotel Anglais och Västberga värdshus.
Han började diska, ”tidigt som fan”, på Tullgarns värdshus. Efter några år fick han hjälpa till i köket, sedan väntade restaurang-skola och några års kockkarriär innan skådespeleriet kallade.
– Jag jobbade mellan 14 och 23 i alla fall, som kock, servitör och barmästare på en massa krogar. Det känner jag ju när jag kommer igång och jobbar. Jag kanske inte är uppdaterad på abbordoftande sjöskum och sånt som man gör på Edsbacka. Men jag har stekpannan i mig.
Vilken är din värsta fadäs i köket?
– En gång, när jag hade bränt mig på handen, sa en äldre kock till mig: ”Bästa tricket är att bränna tillbaka.” Jag var så liten, så jag trodde på det och brände mig ännu mer. Är man så dum får man skylla sig själv. En annan klassiker är när de bad en hacka mjöl…
Bitvis är Per Morberg väldigt personlig i boken, särskilt med tanke på att han i vanliga fall ogärna talar om sitt privatliv. Att han förr eller senare skulle ge ut en kokbok är däremot ingen överraskning.
Ett tecken på den kommersiella potentialen är att Bert Karlsson ringde redan efter ett av de första programmen med just ett sådant bokförslag. Det blev dock inget den gången.
– Pornografi och kokböcker är det som är lättast att kränga, konstaterar Per Morberg. Det är inte så konstigt, även om pornografin är besudlad med tragiska människoöden. Behovet att äta och behovet att knulla är ju de två starkaste drivkrafterna vi har.
Kopplingen mellan mat och sex är långt ifrån ny, särskilt inte när det handlar om manlig kokkonst. Gordon Ramsay har jämfört ett arbetspass i köket med ”att ha en enorm erektion strösslad med viagra”. Och den hängivne amatörkocken Stellan Skarsgård antydde i en intervju att mat och sex är de enda tillfällena då man får ”stoppa något i en annan människa”.
– Jag kan inte uttrycka det bättre än Stellan, säger Per Morberg. Det är väldigt sinnligt samtidigt som det är fysiskt. Jag hade förresten Carl Jan Granqvist hemma häromdagen, vi åt ostron. ”Det är som att kyssa ett kvinnosköte”, sa han. Det tyckte jag var härligt.
Har du alltid haft kvinnotycke?
– Ja, tidigt. Jag skäms inte för det. Det finns ju folk som ägnar ett helt liv åt att skriva om hur svårt de har att få kvinnor. Det är väl en av de saker som inte har varit så svårt för mig. Men jag hittade den bästa tidigt, så det var skönt.
Varför är imagen som alfahanne så attraktiv år 2009, när samhällsdebatten så mycket handlar om jämställdhet?
– Jag tror att man satt och snackade om det här bland intellektuella på 1700-talet också. Killar tycker om när tjejer ser lite, lite fnaskiga ut. De vill helst ha en tjej som kan vara det – men bara hemma och med mig, absolut inte ute på stan, och så ska man gifta sig med henne. Och tjejer, de blir kåta på hunken, den här snubben som är största hannen i flocken. Tjejerna är inte bättre än killarna.
Hur märker du att du blir äldre?
– Det är inte lika självklart att gå två, tre timmar i skogen som för tio år sedan. Och man blir jävligt mycket mer bakis nu än när man var yngre.
Har du under någon period druckit så mycket att det varit ett problem?
– När jag var runt 20 var det för mycket jämt, men när man är i den åldern så orkar man ju det. Nuförtiden har jag både tre och fyra vita månader om året. Det har jag kört med de senaste tio åren. Nyligen hade jag sex veckor, precis kritvitt.
Du klagade över vikten förut. Så är du heller inte känd för att laga GI-mat.
– Nä, men jag äter nästan inget godis. Och jag rör mycket på mig i jakten. Men det är klart, jag brer smör på mackorna. Jag är beroende av choklad och limpmackor, alldeles för sent på kvällen. När jag inte kan sova kan jag gå upp klockan tolv och ta en kopp choklad och fyra mackor, med rätt mycket smör och ost. Det blir man inte fräschare av.
Vi lämnar köket, passerar ett sällskapsrum med ett leopardskinn hängande över en stol och kliver in i det Per Morberg beskriver som ”nån sorts jaktrum”.
Här bjuder han på kaffe och konjak ”om man har kalas och vill vara lite märkvärdig”, eller i sällskap med grabbgänget.
– Om man varit ute och jagat och tagit sig ett par stänkare, då är det klart att man sätter sig här och ljuger.
En gnu, en kudutjur, en koantilop, en vattenbock och ett vårtsvin stirrar ner på oss från väggarna. Det är djur som han fällt i samband med tv-inspelningar i Afrika för programmet Jakt & fiske.
– Jag är faktiskt ingen trofébög, även om det ser så ut.
Per Morberg brukar delta i de kungliga jakterna i skogarna runt Tullgarns slott. Detta är inget märkvärdigt, säger han, ”för alla vet att det är det finaste man kan vara med på, så ingen behöver gå omkring och sprätta”. Just jakt i allmänhet och våra största rovdjur i synnerhet är ett av få ämnesområden som får Per Morberg att bromsa in och väga orden. När vargfrågan kommer upp säger han till och med ”inga kommentarer”. Han tillägger att han naturligtvis har åsikter, men ämnet är för infekterat.
Sedan gör han en gest mot ett djurkranium som ligger på ett bord snett bakom honom:
– Vargen som ligger där har jag skjutit i huvudet.
Det hände i Slovakien, där vargen inte är fridlyst.
– De som var med kom fram till mig och sa: ”Congratulations!” Men de tyckte det var lite synd att det var en hona. Ingen tyckte det var något konstigt med att jaga varg. Det var ett perfekt skott, en härlig jaktupplevelse.
Vilka tv-kockar har du inspirerats av?
– Engelsmannen Marco Pierre White, han har sån utstrålning. Jag är som en Herr Gårman-skylt i jämförelse. Sedan gillar jag Bobby Chinn, Sydostasiens svar på Jamie Oliver – han ser jävligt bra ut, är charmig och cool. Jag mötte honom av en slump när Inese och jag gick vilse i Hanoi förra vintern. Vi gick in på hans restaurang för att fråga om vägen till vårt hotell, jag hade panik och sa: ”I am a famous Swedish actor. And I also do a cooking show.” Han tittade på mig och sa: ”Oh yeah?” Det var allt. Jag trodde att jag skulle sjunka genom jorden.
Förut, ute i köket, påstod du att du aldrig fått några anbud från konkurrerande tv-kanaler. Hur är det egentligen?
– Jag ljög faktiskt. Jag får förslag från kanaler hela tiden. Det har inte nödvändigtvis varit saker som jag velat göra – men jodå, jag tackar nej till grejer hela tiden. Jag kan göra en lista lika lång som den där soffan, på allt från Hur gör djur till Sing-a-long. Soffan räcker inte förresten, listan skulle gå runt hela huset.
Ända sedan Per Morberg gjorde entré i Jakt & fiske har han varit TV4 trogen. Men det är inget självklart val, erkänner han.
– Alla, i alla fall de jag känner, vill egentligen jobba för SVT. För de gör oftast bättre grejer, men de betalar sämre. Där har du hela problematiken.
Och hur skulle du vilja ha det?
– Jag skulle vilja jobba på SVT, fast med reklamkanalens pengar. Vill inte alla det? Där de inte smäller in reklam för någon jäkla brödrost just när jag haft en rolig utläggning och lagat en boeuf bourgionne. ”Beeeep! Eeeeloooon!” Det är klart att man vill jobba för SVT, om det går. Jag förstår hela debatten som Vilgot Sjöman och Claes Eriksson höll på med när de stred för sina filmer.
Men visst är det lite fult i kulturkretsar att vilja tjäna pengar?
– Nej, det tror jag inte. Alla människor vill tjäna pengar.
Är du duktig på att löneförhandla?
– Jag är ganska bra, med svenska mått. Jag vet vad du far efter: ”Är det pengarna eller konsten? Är du girig? Hur mycket säljer du dig?” Det är dit vi ska komma. Problemet är att vi är åtta miljoner i Sverige – inte åttio miljoner som i Tyskland, till exempel. Om du är duktig här, då får du lite bättre betalt. Men det är omöjligt att bli rik på tv i Sverige. Det är samma sak med roller på film – man jobbar ju lika hårt, oavsett hur många som ser filmen. Men lyckan vore ju att göra något som skulle ses av hundra miljoner människor.
Din dröm var tidigt att slå utomlands?
– Jag var övertygad om att jag skulle bli internationellt känd, så det var en liten besvikelse. När man ändå håller på vore det kul om många människor får ta del av det man gör. Och rent ekonomiskt vore det väl trevligt. Vem vill inte säga ”Nu tar jag tre månader ledigt och lägger mig på Bahamas”? Eller som i mitt fall: jag skulle gärna ta ledigt i ett år och jaga, utan tv-kamera.
Det smäller i ytterdörren, husets herre säger med ett torrt skratt att ”nu är det slut på lugnet”. Frun och en av döttrarna har kommit hem.
Inese, som han mötte i trappan på Club Alexandra för nära 30 år sedan, tittar in och hälsar.
– Jag fick just frågan vad jag såg framför mig när jag var 20 år och trodde att jag skulle slå igenom internationellt, säger Per Morberg.
Båda brister ut i skratt.
– Och nu sitter man här som en bitter, tjock gammal gubbe och har inte gjort det. Vad ska man säga? Fan, det är klart att man hade velat gå på den där röda mattan på Croisetten.
– Ja, men varför? säger Inese.
– Ja, varför? Det är du som är psykoterapeut, det kan väl du svara på.
– Nä, jag frågar dig.
– För det första vill man väl tjäna två såna där Kalle Anka-säckar med dollartecken på. Och sen bli världsberömd.
– Förstå vad jobbigt det skulle vara. Tänk på vår lilla flicka. Det var ett stort uppslag på din dotter i dag i Hänt i veckan. ”Hetaste kärleksparet – tv-kockens dotter.” Hon var inte glad för det, kan jag säga.
– Ja, det är kanske så. Det är ju jobbigt som det är nu.
När Inese lämnat jaktrummet frågar jag:
När släppte du drömmen att slå lika stort som Stormare, von Sydow eller Skarsgård?
– Jag har inte släppt den än. Men nu… det blir som det blir. Det är väldigt mycket tillfälligheter. Till exempel om man hade gjort typ Mitt liv som hund, i rätt roll och varit i rätt ålder, och så hade någon sagt ”wow”. Det är svårt att prata om det här, för det låter som att man sitter och är bitter. Men redan på Scenskolan, när andra drömde om att göra barnteater eller politisk teater, sa jag: ”Jag vill åka till Hollywood och bli filmstjärna.” Jag menar, det vill man ju. Jag hade nog trott att det skulle gå lite bättre.
Har du någon gång varit nära?
– Jag har gjort grejer i Tyskland, Finland och Danmark. Och jag har gjort några grejer på engelska. Vi har skådisar som är jätteduktiga i Sverige, men det är ju språket. Vi har massor av skådespelare som är minst i kaliber med Brad Pitt, vi har Jonas Karlsson, Johan Rabaeus, Ingvar Hirdwall, Peter Andersson… Men det är svårt att gå in och lira på amerikanernas marknad.
I sin kommande bok undrar Per Morberg vad det är för arbete han valt egentligen. ”Skådespeleri måste vara det mest narcissistiska jobb man kan ägna sig åt”, skriver han.
Liksom de flesta skådespelare är han också fåfäng, självupptagen och en aning pretentiös. Men han balanserar upp det med en pojkaktig charm, mustigt språk och ett överraskande intresse för omgivningen, kryddat med galna infall som man inte vet om de är spelade eller ej.
Som när han plötsligt avbryter sig mitt i en utläggning och utbrister:
– Äntligen ser jag dig! Det har varit så stressigt hela dagen, men nu ser jag hela dig. Vet du att du påminner mig om Ingmar Bergman och min bäste barndomsvän Torbjörn Palm, som jag älskar. Se det som en parentes bara…
Och så fortsätter han prata – om stuvade makaroner.
Per Morberg är inte bara känd som filmpsykopat och råbarkad tv-kock, utan också för att ogilla just den här typen av möten mer än allt annat. Pressavdelningen på TV4 har slutat tjata på honom om att han borde synas mer i medierna. Och inför den här intervjun har kollegor gett mig medlidsamma blickar och önskat lycka till.
En orsak till detta är en artikel i Metro från september 2007, med rubriken: ”Jag är så jävla fed up med intervjuer”. Tidningen publicerade en utskrift av en intervju som egentligen aldrig hann börja innan det skar sig mellan reportern och Per Morberg.
– Det unga gardet tycker att det är en kultintervju, de älskar ju det där, säger han.
– Men journalisten skrev aldrig som det var. Vi satt på hotell Diplomat mitt i lunchrusningen och han frågade tre eller fyra gånger (Morberg börjar tala med ljus, knappt hörbar röst): ”Jag har hört att du…” VA!? sa jag. JAG HÖR INTE! JAG HAR SKJUTIT BORT RÄTT MYCKET AV HÖRSELN. ”Jag har hört att du skalar…” VA!? JAG HÖR INTE VAD DU SÄGER! Sedan hörde jag äntligen: ”Jag har hört att du skalar potatis med högtryckstvätt.” Eh, då kände jag: Herregud! Är det första frågan? Jag orkar inte! Jag var kanske inte gladaste killen den dagen och jag sa bara: ”Vi skiter i det här.” Jag tyckte inte att det var ett dugg kaxigt, snarare var det beklagligt, pinsamt och olustigt alltihop. Det konstigaste av allt är att det trycks och att det skulle vara något sensationellt. Herregud! Lever vi i ett mellanmjölkspaket? Det är tragiskt att det uppmärksammas, det är tragiskt att folk tycker att det är häftigt, det är tragiskt att det trycks.
Du är en person som väcker känslor, eller hur?
– Det tror jag. 85–90 procent gillar mig, resten tycker riktigt illa om mig. Jag lämnar inte så många helt utan känslor. Det kan göra mig förvånad. Ta Bruno K Öijer, han sticker ju verkligen ut med sitt hår, sina svarta kläder, sitt tysta ansikte och sin enorma integritet. Eller Dylan, Garbo… underbara individer! Jag är ju mycket mera slätstruken. Jag är en ganska vanlig kille, tycker jag själv. Men tydligen tycker folk att jag sticker ut, för varje dag får jag den feedbacken.
Har du humor?
– Hehe, jag tycker ju att hela jag är en stor humorgubbe. En självironisk typ som inte alls tar sig själv på blodigt allvar. Men ibland möter jag människor som tror motsatsen, som tror att jag menar allvar om jag säger att ”kuk smakar godis”. För flera år sedan, under Viggo-perioden, berättade jag att jag hade en tvillingbrorsa som ryckte in när jag inte orkade längre. Folk trodde på det, så det blev: ”Nänä, det där är hans bror, Ulf Morberg. Visste du inte det?” Den gick skitlänge.
Uppskattade du parodin i Fredag hela veckan, där de lät dig laga mat med snoppen?
– Det finns ingenting som är lika smickrande som att bli parodierad. Men det finns nästan ingenting som är så tråkigt som när det görs dåligt. Och just i det här specifika exemplet var det så otroligt dåligt spel. Det var under all kritik. Men jag blir smickrad ändå – ju mer det visas på Youtube, desto bättre. Tack, tack, tack! Tack för att ni tycker någonting om mig! Men det hade varit roligare om de gjort det bra.
Per Morberg växte upp i en hsb-lägenhet i Stockholmsförorten Hökarängen, mitt i Folkhemmet. Från den tiden har han blandade minnen. Han var utåtriktad, hade lätt för att få vänner, men hade svårt att hänga med i skolan.
– Det var alltid några brudar, några snillen, som hade högst betyg. Jag var alltid bland dem som hade sämst på proven.
Som tolvåring upptäckte han för första gången att han hade en talang, när han började träna judo.
– Det var jätteviktigt för mig att vinna, att visa att jag var bäst. När jag kom till skolan på måndag morgon och någon frågade vad jag hade gjort i lördags, kunde jag svara: ”Jag vann sm.” Det räckte för mig.
Sedan dess har Per Morberg fortsatt jaga framgång, egentligen med samma medel. Idrotten, maten och teatern har han alltid sett som ”en treenighet”. Att kasta motståndaren i judo, hälla upp en öl eller pausera rätt på scenen – alltihop är färdigheter som kräver fysisk talang, en känsla som inte går att läsa sig till i skolböcker.
– Jag minns mig inte som värsta mobb-offret i skolan, men jag var nog rätt udda, funderar han. Jag tror att de irriterade sig på mig. Det hände mycket runt mig, det var mycket känslor och jag for omkring. Jag kunde härma folk, gå efter dem i korridoren och skoja. Jag var en klassisk clownkille. Det var ett sätt för mig att hålla plågoandarna borta.
Föddes samtidigt ett revanschbegär hos dig?
– Visst. Men ligger inte det latent hos hela människoskapelsen? Alla sagor handlar om en resa där man ska visa för mamma och pappa att man duger, eller att man ska bli kung. Jag tror inte att jag är ensam om att vilja visa: Jag kan minsann! Jag kan! Det är en jävla drivkraft.
Vilken betydelse hade bekräftelsebehovet för dig när du valde att bli skådespelare?
– Ja, jag ville bli bekräftad. Ja, jag ville bli klappad på huvudet. Ja, jag ville bli applåderad. Det är det ärligaste svar jag har. Precis så är det.
Är det fortfarande viktigt?
– Ja, jag spelade musikal i våras. London, hette den. När jag börjar repetera finns bara en sak för mig: De får gärna tycka att allting är bra, men de ska tycka att jag är bäst. Och vad stod det i tidningarna? ”Per Morberg räddar London.” Tack för mig! Nu ska jag gå och kissa.
