Annons
Annons

Pundarnas paradis – Kambodjas laglösa stad inifrån

Svenske Per är 24 år och bor i Sihanoukville. Per tog ett sabbatsår från studierna och jobbar nu på en bar där han får betalt i sprit och husrum. ”Det blir en massa krökande och droger”, säger han. ”Jag har nog prövat det mesta som finns.” Cafés Jan Källman besöker resmålet som världens drogturister fantiserar om – och som blivit en mardröm för den svenska ambassaden.

Jan Källman
Dela (133)
Tweeta
Annons

Vågorna rullar in från havet och bryts med ett fräsande till vattenkaskader. Folk halvligger i runda korgstolar en bit upp på stranden eller dansar i neonljuset. Vinden är fuktig, salt och fylld av marijuanarök.

Annons

– Jag kan rulla den perfekta jointen åt er, säger Joe. Han är khmer och jobbar på en av de ruffiga barerna längs Serendipity Beach i hamnstaden Sihanoukville i södra Kambodja. Stan ligger längst ut på en halvö med sandstränder på alla tre sidorna. Vattnet är finare utanför Sihanoukville, där det finns ett antal paradisöar med korallrev som gjorda för snorkling och dykning.

Men den största turistattraktionen här är knarket. Sihanoukville är resmålet som alla unga drogturister drömmer om, de som kuskar runt i Sydostasien med hållplatserna Koh Phangan i Thailand, Viang Vien i Laos och Sihanoukville. Här finns alla världens droger – och några till. Det är billigt, farligt och bortom all kontroll. Därför blir Sihanoukville ofta också en slutstation.

– Det här är min flagga. Utan den – inga bra jointar, fortsätter Joe.

”Flaggan” är ett kvitto fastlimmad på en träpinne. Med hjälp av den fixar Joe jointar åt gästerna på baren. Han halar upp en plastpåse med marijuana som han med vana handgrepp sprider ut över ett cigarett­papper, smular i lite opium, slickar på pappret och rullar hårt med hjälp av kvittot och pinnen. Han petar in en kartongbit i ena änden för att staga upp.

– Poängen är att den ska likna en cigarett, inte se ut som en joint. Då kan polisen komma och tjafsa. Nu har vi en snygg joint, med bra drag. Jag säljer dem över disk här borta, säger han.

Marijuana röks helt öppet i Sihanouk­ville, men för barägarna innebär polisens ”tjafs” oftast att de bara får betala lite extra mutor. Om en polisman råkar se en försäljning är det fickpengar han inte gärna missar. Straff är det inte tal om.

Sihanoukville har en lång och blodig historia. Den 13 maj 1975 kapade kommunistpartiet och gerillarörelsen Röda khmererna s/s Mayaguez, ett militärt amerikanskt containerfartyg i farvattnen utanför stan. Två dagar senare bombade USA strategiska punkter runt Sihanoukville, fritog fartyget och dess besättning. Det var USA:s sista strid i Vietnamkriget. Men Kambodjas helvete hade bara börjat.

Under ledning av den kommunistiske politikern Pol Pot avrättade Röda khmererna runt två miljoner kambodjaner mellan 1975 och 1979 för att skapa den nya staten Demokratiska Kampuchea.

Det klassiska Independence Hotel i Sihanoukville konfiskerades av Röda khmererna och användes som tortyrcentral och bas för att övervaka trafiken i hamnen. Fångar förvarades i hotellets pool, som täckts över med bambukäppar.

Independence Hotel är numera en chict designad lyxresort.Sihanoukville har runt 200 000 invånare och staden hette Kompong Som innan den döptes om, som en hyllning till kung Norodom Sihanouk, Kambodjas fader.

”Ganja, girls and gambling” har länge varit en inofficiell slogan för Sydostasien, och i Sihanoukville gäller det mer än någon annanstans. Här finns droger, prostituerade och kasino. Det är laglöst land.

– Ja, så är det. Å andra sidan får man vara ifred. Ingen frågar vem du är eller varför du är här. Du kan göra precis vad du vill utan att någon jävel bryr sig. Det är enkelt att bo här, säger svenske Per, 24 år.

På nästan alla barer i Sihanoukville finns skyltar där ägarna efterlyser västerländsk personal. Per, som är från södra Sverige, tog ett sabbatsår från studierna, började kuska runt i Sydostasien men jobbar nu fast på en bar här sedan fyra månader tillbaka. Han serverar drinkar och öl, plockar undan på borden och fixar med det mesta.

– Det är perfekt. Jag jobbar åtta timmar om dagen, men får ingen lön i pengar. Min betalning är gratis sprit och husrum, rabatt på maten här. Resten av dygnet kan jag bara flyta runt och njuta av livet. Det blir en massa krökande och droger. Jag har nog prövat det mesta som finns, berättar han.


Utopia har öppet dygnet runt, sju dagar i veckan. För den som behöver ta en paus finns sängar att låna en trappa upp.

Det mest populära haket i Sihanoukville är Utopia: en kombinerad bar, restaurang, pool och resebyrå. Stället har öppet dygnet runt, sju dagar i veckan. Happy Hour infaller lite då och då. Frukost serveras när man vill ha den, oavsett tidpunkt. När gästerna blir trötta finns det gratis sängar en trappa upp i ”Party Room”: våningssängar i en sovsal med tillhörande kassaskåp för värdesaker. Utopia har också ett guest house med rum (”Good Room”) från fem dollar. Tre gånger i veckan är det temafester med extra mycket drag, som Monday Madness: fria shots, öl för mindre än motsvarande två kronor och gratis buckets med sprit om man är ett sällskap på mer än fyra personer som käkar. En del gäster dricker Tequila Stuntman (snortar salt, tar en shot och sprutar lime i ögonen).

Ägaren till Utopia är en kanadensare med franskt ursprung som tidigare också ägde Eden, en strandbar som tvingades stänga sedan lokalbefolkningen fått nog av att gästerna badade nakna. Khemererna gick till attack mot baren och spöade upp personalen.

En påse marijuana på Serendipity Beach kostar 7–8 US-dollar.

Mitt emot Utopia ligger Corruption, en av otaliga så kallade shack bars i Sihanoukville, plåtskjul med hemmasnickrade möbler. Här sitter ett slitet gäng och dricker det kambodjanska ölet Angkor. Det finns en ruffig toalett som man inte får slänga papper i. En skylt uppmanar i stället gästerna att använda ”bum gun”, vatten-slangen med högt tryck.Längs hela den gropiga grusbacken ner mot Serendipity Beach ligger billiga hotell, barer och restauranger. Serendipity är den stora partystranden som löper österut och sen byter namn till Ochheuteal, ingen vet riktigt var.

– Det är så sjukt här. Under högsäsongen är det som att vara med i Jackass varje dag, säger svenska Åsa, 22 år, som varit här flera gånger och säger att hon bara längtar tillbaka. Hon står bakom bardisken där hon jobbar, funderar, tittar med glansiga ögon och säger:

– Det beror på vad man vill ha ut av livet. Jag vet inte om jag vill tillbaka till Sverige mer. Jag jobbar på en bar, bor gratis i ett rum och har kul med en massa fantastiska människor hela tiden. Det räcker för mig. Jag kanske stannar kvar här för gott.

Det finns folk från hela världen i Sihanoukville. Många är unga backpackers, men här hänger också övervintrande hippies, tunga narkomaner, alkoholister i alla stadier, kriminella som gömmer sig, sexturister och en massa män som är på flykt från något, inte sällan sig själva. Mentalt störda västerlänningar tigger på gatorna tillsammans med handikappade lokalbor.

Och så pedofilerna.

Det var här som den 63-årige svensken Johan bodde på Lucky Guesthouse och utnyttjade småpojkar som han plockade upp på stranden. Han ”adopterade” en sjuårig pojke av en städerska på hotellet. Johan dömdes till 6,5 års fängelse i Kambodja i augusti 2010 för de övergrepp han begått mot tre pojkar, alla under 15 år.

Ingen är direkt förvånad över att svenska Fritidsresor och Vingresor lagt ner sina försök med charterresor till Sihanoukville.

När natten är som mörkast är partyt på stranden som hårdast. Det är technomusik, flimrande neonljus, jointar som glimmar och mer eller mindre stenade människor som badar i det ljumma vattnet. De flesta är ljusår från en vardag hemma, var de nu kommer ifrån. Ett par halvsover i en hammock. En lång kille med svarta solglasögon går sakta mot Cafés fotograf, står sedan stilla en bit ifrån och glor under flera minuter utan att röra en min. Vi vill inte ens veta vad han tänker på. Om han nu kan tänka. Efter ett tag glider han vidare.

Fotografen, som är khmer, verkar lugn. Han tar bilder på allt, folk som knarkar, langar eller bara dricker. De enda han inte plåtar är poliser. Han vet att de mycket väl kan gripa honom och att det kostar pengar att slippa ur häktet.

Joe, han med den perfekta jointen, ler med hela ansiktet och trivs när affärerna går bra. Han marknadsför också ett nytt koncept åt sina gäster:

– Vi ordnar seglatser här runt öarna med en båt som tar 15 personer. Vi är ute tre dagar, allt finns ombord. Verkligen allt. Inget saknas. Alla droger du vill ha, och sprit förstås. Vi fixar det mesta.

Marijuana och yama, metaamfetamin, är populärast bland backpackers. En joint väcker ingen uppmärksamhet. Yama kan tas på olika sätt: sväljas, dras i näsan eller rökas. Det finns flera varianter för dem som röker, eller rättare sagt drar i sig ångorna efter upphettning: glaspipa, egna konstruktioner eller foliepapper. Rökandet kallas att ”jaga den vita draken”, efter heroinrökning som är att ”jaga draken”. Tunga droger som injiceras – heroin och amfetamin – samt kokain finns förstås också.

– Svenska backpackers är kända för att supa hårt och röka på som fan. Det är också ett stort gäng som är här hela högsäsongen, sen åker de hem för att jobba och komma tillbaka nästa säsong. Vi är alla här av olika skäl. Men det är väl ingen större hemlighet vad som lockar mest. Ingen moraliserar över det eller pratar om att det är farligt, säger Åsa. Det brukar vara 2 000–2 500 svenska turister i månaden på besök i Sihanoukville under högsäsongen, som pågår från november till februari. De allra flesta är unga backpackers som reser runt i Sydostasien ett par månader.

Ketamin, som kallas Special K, håller på att etablera sig som den nya innedrogen i Sydost­asien. När man lyssnar till medicinska experters beskrivning av ketamin så får man anledning nog att inte ge sig ut ensam på natten i Sihanouk­ville. Ketamin är ett narkosmedel som används både av läkare och veterinärer. Det är narkotikaklassat i Sverige men inte internationellt. Ketamin har hallucinogena egenskaper som frikopplar olika funktioner i hjärnan genom avbrott i de så kallade associationsbanorna. Den här frikopplingen kan upplevas så stark att missbrukaren får en känsla av att själen eller medvetandet lämnat kroppen.

Missbrukare har beskrivit ruset som en ”nära-döden-upplevelse” eller som att ”man kan se sina egna tankar”. FN-organet UNODC skriver i sin World Drug Report 2010 att man numera beslagtar mer ketamin än heroin i den här regionen. Under 2008 tog man 6,3 ton ketamin jämfört med 5,2 ton heroin. 100 milligram ketamin räcker för att ge ett kraftigt rus.

– Det är extremt mycket fiffel med droger här i Kambodja, säger en svensk som bor i Sihanoukville. Hela knarkhandeln är skitigare, fulare och farligare än någon annanstans. Det är egentligen mycket säkrare att vara knarkare i Sverige eftersom knarket blir så utspätt på vägen dit. Här är exempelvis heroinet nästan totalt rent och mycket starkt, vilket kan ge överdoser för den som inte är van. Men ibland späder man ut det med råttgift, vilket också är livsfarligt.

På apoteken i Sihanoukville finns också det mesta att köpa rakt över disk, medicin man knappt ens får på recept i Sverige. UNODC har också pekat på att missbruk av legala läke­medel är ett snabbt växande problem i Asien.

– Det ser man verkligen här. Att blanda valium med sprit är vanligt, inte minst bland tjejer. Det är väl kanske mer som att äta medicin, känns inte som knark, och därmed mer tillåtet för tjejer. Vill man sen komma i partyform snabbt är det bara att ta yama, säger Åsa.

En uppskattning som gjorts är att cirka 30 procent av allt som säljs på apoteken i Kambodja är fejkade produkter eller har passerat utgångsdatum för länge sen.

På den bar där Åsa jobbar träffar vi Matti, 23 år, från Finland. Han har gråbrun basker, blå sorgsna ögon och är en av de få här som verkar vara helt nykter den här kvällen. Matti har varit i Sihanoukville under lång tid och knarkat rejält. Nu har han problem, stora problem som han inte vet hur han ska lösa:

– För ett år sen träffade jag en khmertjej här som jag var tillsammans med. Hon blev med barn och har nu fött en son som är handikappad. Det känns för jävligt eftersom jag antar att det är mitt fel, allt mitt knarkande. Mitt liv har förändrats i grunden. Fan vet vad jag ska göra nu, säger han.


Erika Hilmersson

Erika Hilmersson från Nyköping har bott nio år i Sihanoukville. Hon driver ett café och arbetar med projektet Starfish, som bland annat hjälper handikappade kambodjaner. Hon var också ute och reste när hon hamnade här och blev erbjuden ett jobb.

– Det känns som om det blivit mer accepterat bland svenska ungdomar att röka på de senaste åren, säger hon.
Erika Hilmersson tillbringar alltid ett par månader i Sverige varje år. Hon har bra koll på de svenskar som kommer hit och knarkar. Och som råkar illa ut.

– Det finns en grupp som redan har drogproblem hemma. De kommer hit och fortsätter knarka. Det är billigt och utan att någon har koll på vad de gör.

– En annan stor grupp är de som är ute och reser före eller efter universitetet, som aldrig prövat knark tidigare, men som gör det nu och utan riktig kunskap om droger. De är förstås i riskzonen för överdoser.

Erika Hilmersson fortsätter:
– De som stannar här länge är ofta sådana som inte fungerar socialt hemma i Sverige. Här glider de bara runt. Gemensamt för dem som kommer hit och knarkar är att de inte har så gott om pengar. Det är inte folk från Stureplan, mer förort. De som har pengar stannar i Sverige och knarkar. Här är det för smutsigt.

När vi sitter ute på hennes café börjar någon skrika på gatan, det är ett isande vrål. En man går och gestikulerar aggressivt, pekar och hotar.
– Han bor här mittemot oss. Det är en man som blivit galen av yama, meta­amfetamin. Det finns ingen sjukvård här som kan ta hand om honom längre så han vandrar bara runt. För något år sedan slog han ihjäl en människa på gatan, rätt upp och ner, med två stenar, en från vardera hållet mot huvudet, berättar Erika Hilmersson.

Hon har stor insikt och erfarenhet av vad metaamfetamin gör med människors psyken. Erika Hilmerssons kambodjanske man har adopterat sin systerdotter Chiung, som är sex år gammal. Mamman är djupt nedgången på grund av missbruk och en av dem man kan se i Sihanoukville med sönderskurna armar.

– De blir helt tokiga när abstinensen sätter in. Har de inga pengar att köpa yama för så skär de upp armarna och dricker sitt eget blod. De tror att drogen finns kvar där, säger Erica Hilmersson.

Polisen i Sihanoukville är rejält insyltad i knarkhandeln, som genererar stora pengar och som hela tiden skapar nya möjligheter att kräva mutor.

Stranden Otres står under förvaltning av militärpolisen i väntan på kommande exploatering. Under tiden driver polisen själva i stort sett alla barer på stranden. Ett av de högsta polisbefälens 23-årige son äger baren Chiva Shack (Heroinskjulet), där det var skottlossning för något år sen. Sonen anklagades för att ha skjutit mot utpressare och skottskadat gäster. Någon utredning inleddes aldrig.

I svenska UD:s landsfakta från 2009 om Kambodja står det:
”Rättssektorn är svag och utsatt för omfattande korruption. Såväl politiska som ekonomiska intressen påverkar alla led i rättskedjan, från anmälningar om brott till polisens utredningar och vidare genom en eventuell domstolsbehandling. De som har pengar och/eller personliga kontakter med den styrande eliten har betydligt större möjlighet att gå vinnande ur en rätts­process oavsett de juridiska omständigheterna. Den omfattande straffrihet som före­kommer i Kambodja innebär att rättsvårdande myndigheter och offentliga tjänstemän kan kränka individens rättigheter utan att riskera straff.”

Jag frågar Joe med jointen om hans syn på polisen:

– Tja, alla här vet ju att de säljer knark.

Å andra sidan gynnar det oss eftersom det är de som tillsammans med tullen smugglar in yama från Vietnam.

För polisen är varje dödsfall som utreds en potentiell intäktskälla: alla inblandade måste betala för att slippa undan. Det är därför som inga hotell, barer eller guest houses vill ha med polisen att göra om någon dött inom deras område. De döda smusslas undan, oftast genom att ambulanspersonal mot betalning kör liken till det allmänna sjukhuset och sedan rapporterar att dödsfallet skett under transport.

– Alla dör i ambulansen här i Sihanouk­ville, säger Erika Hilmersson.

På motsvarande sätt är de privatpraktiserande läkarna rädda för att ta emot döda eller döende patienter direkt. De måste först tas in på det allmänna sjukhuset och sedan skjutsas vidare för att privatläkarna ska ha ryggen fri. Vanligt folk springer hellre från platsen om någon skadas eller är på väg att dö: att hjälpa till kan innebära att du får skulden och måste köpa dig loss.

Så var fallet med den 25-årige svensk som dog för några år sedan på en restaurang i Sihanoukville sedan han testat droger. Han fick ligga död under en längre tid i en solstol eftersom ingen vågade kolla hur det var med honom. Däremot stals hans plånbok, pass och klocka. Svenskens flickvän chockades svårt. Han obducerades aldrig varför den exakta dödsorsaken inte kunnat fastställas – det finns helt enkelt inga obducenter i Kambodja.

Vid ett sällsynt tillfälle, i början av 2010, anmälde en utländsk hotellägare att en gäst dött på rummet, troligen av en överdos. Cirka 15 polismän anlände snabbt till hotellet för att utreda dödsfallet, alltså hämta mutorna. Dessutom kom tre lokala journalister som ville ha betalt för att inte skriva hotellets namn i sina texter.


En drink och en joint, rakt över disk.

Kolonin av permanent boende svenskar i Sihanouk­ville, cirka 50 personer, upphör aldrig att förvånas över backpackers. Ett exempel är deras övertro på försäkringar. De flesta är välförsedda med hemförsäkringar, reseförsäkringar och bonusförsäkringar genom att de betalat med kort.

– Det är väl bra, men problemet är att det inte finns någon sjukvård som kan ta hand om dem om något händer. Vi har en enda ambulans i Sihanoukville. Om den är på utryckning är det bara att vänta. Det kan ta hur lång tid som helst.

Ibland vill de ha bensinpengar först innan de kommer. Dessutom gäller inte försäkringarna för dem som har knarkat och råkat ut för något, säger en svensk affärsman.

– Men de öser på ändå, en del av dem blir helt skogstokiga.

Jämfört med Sihanoukville framstår unga svenskars festande på Koh Phangan mer som en avslutningsfest på högstadiet.

Framför allt har Thailand skapat en struktur för att ta hand om de skadade. Det finns sjukvårdare på stranden, snabba båtar tar knarkpsykoserna direkt till ”Crazy Hospital”, sjukhuset i Surat Thani på fastlandet där det finns specialistläkare beredda.

Det allmänna sjukhuset i Sihanoukville saknar det mesta av elementär utrustning. De flesta sjukdomar och skador behandlas generellt med något som kallas serum, ett slags näringslösning som ges via dropp. Ett stort problem är att det inte finns något kylrum i Sihanoukville. Buddisterna kremerar sina lik dagen efter döden. Men utlänningar vill begrava sina anhöriga, gärna i hemmajord. Därför måste liken först tas till huvudstaden Phnom Penh, där de kan förvaras i stadens enda kylrum i väntan på vidare transport.

I somras dog en amerikan i Sihanoukville. Olyckan skedde på kvällen, vilket innebar att man var tvungen att ta hand om liket i Sihanoukville fram till morgonen innan det kunde föras vidare till Phnom Penh. Den dödes kompisar gick runt i affärerna och köpte 200 kilo is som placerades med kroppen under en presenning.
– Sedan turades vi om att hålla vakt under natten för att jaga bort råttorna, säger en av dem som var med.

Det finns ett 20-tal utländska beskickningar i Phnom Penh. Den västerländska kolonin i Sihanoukville har bett om ekonomiskt stöd för att lösa situationen, men inte fått något gehör.

Mycket ansvar läggs i stället på försäkringsbolagen. Den svenska ambassaden är medveten om de praktiska svårigheterna när någon avlider i Sihanoukville och letar nu vägar för att förbättra situationen.

– Vi har inte ens body bags här nere. Nu funderar vi helt enkelt på att samla ihop till ett kylrum i Sihanoukville, säger en svensk.

Joe, Per, Åsa och Matti är fingerade namn av hänsyn till de intervjuade.

****************

SVENSKAR PÅ SEMESTER
Psykoser, terrorbrott och kissattacker

•  En 26-årig man drabbades för några år sedan av förföljelsemani på backpacker-gatan Khao San Road i Bangkok efter att ha rökt hasch.  Han kissade ner sig, rusade runt och gömde sig  innan han greps av polisen och kördes till svenska ambassaden. Där fick han hjälp, bland annat med lite matpengar.  Det dröjde dock inte länge innan polisen ringde igen: nu ansåg sig 26-åringen vara förföljd i Lumpini Park och gömde sig. Problemet var bara att han befann sig inne på amerikanska ambassadens område – och greps som terrorist. Han satt häktad i Bangkok under sex månader med ett antal diplomatiska turer fram och tillbaka. När 26-åringen till slut skulle deporteras fick han ett nytt anfall av förföljelsemani på flygplatsen. Han fördes tillbaka till häktet, men kom iväg till Sverige några dagar senare.

•  En 19-årig man som rest på en 14-dagars charter till Hua Hin med sin kompis fick en psykos sedan han tagit droger och städat hotellrummet dygnet runt. Han greps av polisen sedan han beställt massor med mat på en restaurang utan att ha pengar och sprungit runt naken på stan. Väl i häktet urinerar han på polisen och flera medfångar. 19-åringens pappa kommer från Sverige och tar med honom tillbaka.

•  En 23-årig kvinna får en psykos under Full Moon Party på Koh Phangan. Hon tror sig vara förföljd av maffian och förs till Bangkok Hospital på Koh Samui för vård hos en psykiatriker via svenska ambasssaden.

•  En 26-årig man drogar ner sig i Kambodja och blir psykotisk. Han har dock betalat polisen för att få vara ifred. Ingen ingriper och mannen blir bara sjukare. Personalen på det hotell han bor på vänder sig till svenska ambassaden i Bangkok för att få hjälp med ett tvångsomhändertagande. Ambassaden saknar dock befogenheter. Med gemensamma krafter lyckas man övertyga polisen om att gripa svensken för narkotikabrott. Han vårdades hos Röda Korset innan han deporterades.

Annons

Dela (133)
Tweeta


Laddar