Annons
Annons

Sommarläsning: Tsarens sista last

Patrik Hedlund
Dela (34)
Tweeta
Annons

Viktor Bout försåg krigsherrar med illegala vapen för miljardbelopp. Tack vare ett gediget undercover-arbete kunde han gripas. Majsan Boström har följt rättegången mot tidernas största smugglare i New York.

Annons

Bangkok, Thailand, 2008
På bordet ligger en växande inköpslista. Luftvärns­robotar, granatkastare, AK-47:or, ammunition, till och med flygplan. Där ligger också en karta över Latinamerika och en broschyr över det gamla sovjetiska militärplanet Ilyushin 76, känt för sin enorma kapacitet. Det kan lyfta med 30 ton på sju sekunder och har ett hemligt lastrum som inte finns på ritningarna, ett utrymme där man kan lasta ytterligare 15 ton.

– Låt oss göra en lista över era behov, säger den ryska vapenhandlaren Viktor Bout på flytande spanska.

– Jag behöver luftvärnsförsvar, missiler att använda mot Apache-helikoptrar och Blackhawks, svarar Ricardo, även kallad ”El Comandante” och introducerad som högt uppsatt ledare för colombianska farc-gerillan.

– Det är mest brådskande, säger Carlos, El Comandantes kollega.

– Nästa, frågar Viktor Bout.

– Lätta vapen, svarar El Comandante.

– AK-47:or?

Diskussionen går vidare i konferensrummet på 27:e våningen av lyxhotellet Sofitel i hjärtat av Bangkoks affärsdistrikt. Det är den 6 mars 2008, och åtta män sitter i skinnklädda kontorsstolar och pratar i minutiös detalj om vapenbehov, transaktioner, var i Latinamerika det finns amerikanska baser och radarstationer och hur man gör för att komma runt tullar och myndigheter.

– Vi måste ha en högt uppsatt tjänsteman som kan skriva på kontraktet och göra en betalning för att få ut varorna, säger Viktor Bout. Det här jobbet är lite politiskt, lite kommersiellt och kräver lite list, förstår du? Om vi inte gör det på rätt sätt kommer vi att ställa till skandal och ”gringosarna” kommer att blockera hela affären.

– Jag har lika stora problem med gringosarna som ni, fortsätter Bout och rummet fylls av skratt. Det sägs att jag har toppat deras “most wanted”-lista de senaste sju åren.

– I så fall ligger jag tvåa, säger Carlos.

Nya skratt, och samtalet fortsätter. De talar om logistik och kodord, om ett gemensamt förakt mot amerikaner – ”gringos” – och syr ihop en vapenbeställning värd miljontals dollar när den svarta dörren plötsligt slås upp.

– Hands up! Hands up!

– What is…?

– You are under arrest!


Det ryska militärplanet Ilyushin 76, känt för sitt hemliga lastutrymme med 15 tons kapacitet (namnet ifråga betyder, passande nog, illusion). 

New york, USA, 2011
Mer än tre år senare, i oktober 2011, sitter Viktor Anatolyevich Bout, 44, iklädd en lite för stor Calvin Klein-kostym i en rättssal i U.S. District Court Southern District på Manhattan. Han ser liten och sliten ut. Väger 30 kilo mindre nu än han gjorde då, på det thailändska lyxhotellet. Det enda som är stort på honom är mustaschen. Med isblå ögon iakttar han juryn när åklagaren Brendan McGuire börjar sitt anförande.

– 100 luftvärnsrobotar. 20 000 AK-47:or. 3 500 prickskyttegevär. 10 miljoner patroner. 5 ton C4-sprängmedel […] Den här mannen lovade att förse en känd terroristorganisation med allt detta. En terroristorganisation som berättade för honom att de skulle använda vapnen för att döda amerikanska piloter i Colombia.
Och han kastade sig över chansen.

Åklagaren är lång, ståtlig och välartikulerad. Skarpladdad. Metodiskt levereras bevis för de fyra åtalspunkterna: Förberedelse för mord på amerikanska medborgare, förberedelse för mord på amerikanska ämbetsmän, förberedelse för att skaffa och använda en luftvärnsrobot samt förberedelse för att ge materiellt stöd eller resurser till en utländsk terroristorganisation.

Försvarsadvokat Albert Dayan är åklagarens raka motsats. En femtioplussare från Queens som stakar sig fram och blandar ihop termer och länder. Han svamlar så att åhörarna skruvar på sig och man hör fler än ett skratt förtäckas i en hostning från jurybåset. Ingen förstår varför den ryske ”vapentsaren” har valt honom som försvarare men hans fru ska senare förklara att stjärn­advokaterna förvisso stod i kö utanför häktet, men när familjen insisterade på att de saknade pengar var de inte särskilt intresserade.

– I själva verket har vi ingenting. Vi är inte rika. Albert Dayan kan ryska, kommer från samma ställe som Viktor och lovade att göra sitt bästa. Mycket mer kunde vi inte begära.

Rättegången är dramatisk från första stund. Kraftiga poliser med skottsäkra västar står utplacerade och världspressen slåss om platserna i rättssalen. Utanför tingshuset, en skyskrapa vid foten av Brooklyn Bridge, står en mur av tv-kameror. Många ryska kanaler, men CNN, BBC och japansk och colombiansk tv är också på plats. Kön för att ta sig in ringlar runt kvarteret och det tar en timme att penetrera säkerhetskontrollen.

Alla vill veta hur amerikanska DEA, Drug Enforcement Agency, gjorde för att fånga en av världens mest ökända personer. Mannen vars historia är så spektakulär att till och med Hollywood snappat upp den (Lord of war från 2005 med Nicolas Cage lär delvis bygga på Viktor Bouts liv).

Under tre veckor ska historien om ”Operation Relentless” (obeveklig) rullas upp. Om hur de amerikanska poliserna lurar Viktor Bout till ett möte med påstådda representanter för colombianska Farc-gerillan och hur ryssen kliver in i rollen som säljare. Hur han berättar vilka vapen som kan ordnas fram, vilka priser som gäller, var man kan flyga stora flygplan under radarn, hur man genom politiska kontakter fixar fram så kallade EUC:s (End User Certificate – slutanvändarintyg som krävs för att få köpa, lasta och transportera vapen över nationsgränser), kartor och platser där tonvis med vapen kan släppas med fallskärmar. Viktor Bout erbjuder sig till och med att ordna militär träning åt Farc-gerillan.

Och allting finns på band. Tack vare de betalda informatörerna – Carlos och El Comandante – som under mötet på det thailändska lyxhotellet satt med bandspelare fasttejpade på kroppen. De är före detta kokainsmugglare, och i dag är de också åklagarens starkaste kort. I vittnesbåset finns även Viktor Bouts gamla kollega Andrew Smulian från Sydafrika – tjallaren. Han var med på mötet i Bangkok, men så fort han blev intagen på förhör började han samarbeta med myndigheterna.

Det finns två andra nyckelfigurer i salen. Alla Bout, 48, har varit gift med Viktor i nästan 20 år. Kathi Lynn Austin, 52, är vapen­handelsexpert och har jagat vapensmugglare, särskilt Viktor Bout, i nästan 20 år. Kvinnorna ignorerar varandra. Austin, klädd i helsvart med ett långt svall av nötbrunt hår sitter till höger bland journalisterna. Till vänster, rakt bakom Bout, sitter hans fru med rödlätt hår, cerisa ballerinaskor och en svart omlottklänning med gula och röda tulpaner. Bredvid henne sitter parets truliga 16-åring, ”Liza”, lika enkelt klädd. Inga diamanter så långt ögat kan nå.

För Alla står allt på spel. Hon ser trött ut och har kuskat fram och tillbaka mellan Ryssland och Thailand och nu USA. Emellanåt vänder sig den annars så bistre Bout om och tittar betryggande på sin dotter och fru. Bränner av ett allt-kommer-att-ordna-sig-leende som bara en pappa kan göra. För Kathi Lynn Austin, som har en bakgrund i organisationer som FN och Human Rights Watch, är det ett triumfatoriskt ögonblick. Det är första gången Austin och Bout möts ansikte mot ansikte. Han undviker hennes blick.


Viktor Bouts öde beseglades på lyxhotellet Sofitel i Bangkok. När thailändska polisen arresterade honom satt han i ett av hotellets konferensrum och diskuterade en vapenaffär med vad han trodde var colombianska Farc-gerillan. Polisen beslagtog bland annat hans väska, kamera och bärbara dator.


Ett av Viktor Bouts flygplan i Goma, Kongo. Planet var registrerat i Kazakstan och landets prefix – ”UN” – fick folk att tro att det flög för FN.

Goma, Demokratiska republiken Kongo 2004
I gryningen den 26 november 2004 ledde Kathi Lynn Austin ett team av FN-inspektörer genom Kongodjungeln. Målet var en liten landningsbana nära staden Goma, på gränsen till Rwanda. Teamet hade i uppdrag att spåra flygbolag som bröt mot FN:s vapenembargo och transporterade vapen till krigförande milis. De hade med sig FN-stämplade dokument som gav dem rätten att granska flygcertifikat, frakthandlingar och loggböcker. På vägen stannade de till vid en fredsbevarande styrkas provisoriska högkvarter där Austin väckte vakterna för att få beväpnat skydd inför sin djärva manöver – en oannonserad inspektion av flygplanen som stod parkerade på fälten. Planen tillhörde Viktor Bout.

Överrumplingen var ett faktum. De ryska piloterna var först mycket hotfulla men lydde till slut order. Under inspektionen upptäcktes falska registreringar och vapen i lasten. Av 32 plan var det endast 6 som hade lagliga flygcertifikat och få om något var flygdugligt. Sex av planen skulle, enligt Austin, störta inte långt efter inspektionen. Och endast ett plan hade en giltig registrering men det kom från Kazakstan som har prefixet “UN” vilket ledde folk att tro att det flög hjälpleveranser åt FN. I utbyte mot vapen flög piloterna ut olagligt utvunnet tenn, ädelstenar och coltan, en mineral som används i mobiltelefoner och datorkomponenter.

Sju år senare är Kathi Lynn Austin på plats under rättegången i New York. Hon är här av två skäl: den ena är personlig (”Viktor Bout är direkt skyldig till flera av mina vänners död”), den andra är yrkesmässig (hon bloggar för CNN). Som expert är hon dessutom en av de flitigast intervjuade personerna på plats. Av en slump får hon veta att hennes mentorer under folkmordet i Rwanda 1994 var mina universitetsprofessorer och vi träffas för en personlig intervju. Iklädd mysbyxor, uppkrupen i en fåtölj i hennes kompis lägenhet på Manhattan berättar hon om hur hennes och hennes motpol Viktor Bouts karriärer tog fart efter Kalla kriget. Hon fick upp ögonen för krigsprofitering när hon jobbade åt Världsbanken i Angola 1989. Ungefär samtidigt rörde sig Viktor Bout i Moçambique och Angola (som militärtolk enligt honom själv, som spion enligt andra).

– För att förstå Bouts framfart måste man känna till historien. De gamla Sovjetstaterna hade ett enormt vapenförråd men inga pengar, förklarar Kathi Lynn Austin. Vapenmarknaden blev födkroken.

– Men Bout smugglade inte bara vapen, han exploaterade även sina landsmän. Jag har talat med piloter som tjänade 10 dollar i månaden. 10 dollar för att flyga fallfärdiga plan. Det fanns inga jobb för före detta Sovjetmilitärer och de hade inget val utan måste tjäna pengar och skicka hem till sina familjer.

Konflikter eldades på genom att vapen levererades till bägge sidor, och nya konflikter skapades genom att förse olika krigsherrar med krigsmateriel. Ersättningen bestod ofta av naturresurser som guld och diamanter. Krigsprofitörer som Bout tackade och tog emot.

– Efter kalla kriget drog vapensmugglare nytta av privatisering och globalisering för att bygga imperier, förklarar Kathi Lynn Austin. För smarta, skrupelfria entreprenörer, som Viktor Bout, blev det den ultimata guldrushen.

Viktor Bouts namn dök upp i samband med olika flygtransportbolag redan vid folkmordet i Rwanda 1994. Austin (och andra) skrev ett antal rapporter från fältet, bland annat för FN och Human Rights Watch. Åren gick och entreprenörer som Bout fortsatte att blomstra. Austin och hennes kollegor var hela tiden steget efter.

– Det är inte ovanligt att en vapenleverans går i returen av en laglig flyglast. Ibland är den lagliga lasten bara ett sätt att hamna i en strategisk zon för att sedan flyga vidare, ofta via en brokig returrutt med flera stopp, förklarar Austin som numera driver sin egen organisation, Conflict Awareness Project, som försöker få vapensmugglare, krigs­profitörer och transnationella kriminella nätverk inför rätta på uppdrag av organisationer och företag.

– I de flesta fallen levereras vapnen av ett transport­företag som har säte i ett visst land, flygplanet finns i ett andra och flyger ut från ett tredje, lastar vapnen
i ett fjärde land, tankar i ett femte, planerar att landa i ett sjätte, men levererar sin dödliga last i ett sjunde land. Få länder kan hantera en sådan utredning.

Många gånger finns det bevis, men problemet är att åtala de misstänkta. Vapenhandel är svårt att kontrollera. Konfliktdrabbade länder saknar resurser att övervaka och lagföra illegal vapenhandel. Utan världsomspännande regler är det svårt att ställa profitörerna till svars i Internationella brottsmålsdomstolen i Haag. Luckor i lagen, eller ingen lag alls, får grava konsekvenser och blir gyllene tillfällen för personer som Bout. Austin ställer sitt hopp till en konferens i juli 2012 om fn:s Arms Trade Treaty där syftet är att skapa bättre internationella lagar och regleringar.

– Mitt mål är att få allmänhetens uppmärksamhet och att sätta avskräckande expempel genom att ställa krigsprofitörer inför rätta på den nivå och med de straff de förtjänar. I Viktor Bouts fall skulle det ha varit i Haag.

Allt började på tidigt 1990-tal då Viktor Bout, som sägs ha varit överstelöjtnant i den sovjetiska militären när Sovjetunionen föll 1992, bytte kurs och tog sig in på flygtransportmarknaden. Han hade tidigare studerat vid universitet och kunde efter sin tid som tolk i det militära prata 5-6 språk flytande. Viktors språköra skulle vara till stor nytta i det snabbt expanderande transportbolaget. Han köpte sina första flygplan, Antonovs och Ilyushins (som betyder illusion), för en struntsumma. I lasten? Allt möjligt. Blommor, kycklingar… vapen.

20 år senare lär han ha tjänat bortåt sex miljarder dollar på sina affärer, en del av dem i form av blodsdiamanter från Afrikas konfliktområden. Han påstås ha sålt, transporterat och smugglat vapen och till och med soldater till krigshärdar och konfliktzoner (ofta båda sidor) i bland annat Afghanistan, Liberia, Irak, Sierra Leone, Rwanda, Sydafrika, Colombia och Demokratiska republiken Kongo. Han är personlig vän med grymma diktatorer som Liberias Charles Taylor, Zimbabwes Robert Mugabe, Zaires Mobutu Sese Seko och Demokratiska republiken Kongos Jean-Pierre Bemba. Han gjorde ingen skillnad på folk, hade du pengar och ville ha vapen så var Viktor Bout, eller ”Boris”, din man.

I juli 2004, efter åratal av påtryckningar från FN (inklusive Kathi Lynn Austin), utfärdade president George Bush en exekutiv order som förbjöd en amerikansk person eller institution att göra affärer ”direkt eller indirekt” med Charles Taylors medarbetare, inklusive Viktor Bout. Nio månader senare skulle den amerikanska skattemyndighetens Office of Foreign Assets Control (OFAC) be­ordra frysning av amerikanska tillgångar för 30 bolag relaterade till Bout. Det hela kom till skott efter att det uppdagats att Bout och hans underleverantörer gjorde affärer med amerikanska jätteföretaget Halliburton och flög krigsmateriel och soldater åt Pentagon till Irak. Minst 140 flighter bara under 2004.

Men ironiskt nog står inte Bout inför rätta för den illegala vapenhandel som många menar har gjort honom till en förmögen man. De affärerna har ingen lyckats få honom fälld för. Istället tvingades DEA ta till brottsprovokation för att få honom arresterad. Låtsas vara Farc-rebeller som behöver vapen för att skjuta ned amerikanska helikoptrar och på den vägen anklaga Bout för att stödja en terroristorganisation.

Thailändska polisen arresterade Viktor Bout på begäran från DEA, men när de förstod åtalspunkterna (och när Ryssland protesterat) började de tveka. Anledningen var att enligt thailändsk lag är inte Farc en terroristorganisation. Beslutet att godkänna en utlämning av Viktor Bout drog ut på tiden, och under mer än två års tid pågick i kulisserna en bitter politisk dragkamp mellan de forna ärkefienderna Ryssland och USA. En av de ryska journalisterna på plats under rättegången i New York säger att det ryktas att Moskva försökte muta loss Bout från Thailand med olja medan USA lovade vapen. Amerikanska journalister har hört tvärtom. Ingen vet säkert.

Mitt i natten den 16 november 2010 flögs Viktor Bout till USA. Ett lagbrott menade Ryssland och klagade högljutt, men Thailand har aldrig lämnat någon officiell förklaring till varför han lämnades ut till USA. Och Viktor Bout själv har konsekvent vägrat att samarbeta med myndigheterna. Han tiger som muren.


Dottern Liza, 16 år, och frun Alla var på plats under rättegången för att följa försvadvokaten Albert Dayans tröstlösa kamp.

New york, USA, 2011
Det är inte utan viss oro jag klapprar fram i mina träsko-boots från västra till östra sidan av Manhattan där jag ska träffa Viktors fru, Alla Bout. Vi ska mötas i ett gathörn eftersom ”Mad-Vlad”, den ryska reportern som är med och tolkar under intervjun, inte kommer ihåg adressen till lägenheten som Alla och dottern Liza har fått låna. Senast han var där blev han kvar i flera dygn, de drack ”vodka i tre dagar”.

När Alla och Liza dyker upp pekar Alla in oss på en italiensk restaurang. Jag andas ut då hon beställer kaffe och börjar prata.

– Det har varit otroligt jobbigt för oss. Liza har missat ett år i skolan och måste gå om. När Viktor blev arresterad kunde jag inte äta eller sova och blev till slut tvungen att uppsöka en psykolog.

Hon fiskar upp mobilen ur sin Marc Jacobs-väska. Någon har sänt ett grattismeddelande. Hon fyller 48 nästa dag, men datumet har redan inträffat i Ryssland.

– Senaste födelsedagen i Bangkok, den här i Amerika, säger hon och håller upp händerna i en uppgiven gest. Vi har ingen framtid, åtminstone inte förrän rättegången är över.

Det är ingen mening att pressa Viktor Bouts fru på sanningen för den kommer hon inte att avslöja. Samtidigt undrar jag hur mycket hon egentligen vet. Jag frågar hur det är att leva ett internationellt jetsetliv i Sydafrika, Belgien, Förenade Arabemiraten (där Liza är född) med lyxvillor och privatskolor för att sen bli hemtvingad till Ryssland och ha människorättsorganisationer flåsande i hälarna.

– Det där är struntprat, säger hon. Det pratas en massa smörja. Den där Kathi Lynn Austin till exempel, vad vet hon?

Enligt Alla har Viktor inte tjänat några sex miljarder dollar. Han har bara fraktat gods och passagerare som en flygfraktfirma gör. De har inte heller bott i några lyxvillor och hon har inte haft några diamanter. De har jobbat hårt och slitit för sina framgångar, han med flygtransport, hon som designer (med egna hemsidan www.ab-fashion.ru.)

Jag noterar att hon inte bär någon vigselring. Den blev stulen (liksom hans) då de blev rånade i Sydafrika för drygt tio år sedan.

– De tog allt och slog ner min mamma som blev tvungen att ligga på sjukhus efteråt, säger hon.

I boken Outlaws inc., skriven av journalisten Matt Potter som har åkt runt med piloter som har jobbat för personer som Bout, beskrivs rånet och familjen Bouts boende annorlunda. Herrgården i Sydafrika lär ha varit så välbefäst att grannarna trodde det var ett vip-fångläger. De beväpnade rånarna tog sig förbi fem meter höga murar krönta med elstängsel, och vidare förbi beväpnade vakter och vakthundar. De passerade igenom en tropisk trädgård, förbi fontäner, två pooler och flera gäststugor innan de var inne i huset. Rånarna lät konsten på väggarna vara ifred, men tog i stället sex miljoner dollar i kontanter (och enligt Alla stora mängder smycken).

Informationen om överfallet är knapphändig, men enligt Matt Potter misstänkte Viktor Bouts vänner att rånet var menat som ett attentat, något som bestyrktes då hans bil blev beskjuten med automateld bara några dagar senare. Alla kommenterar inte de här detaljerna. I stället himlar hon med ögonen. Jag byter riktning och undrar hur det är att vara gift med en man som Viktor Bout.

– Han jobbade jämt, reste jämt och talade jämt i telefonen, men han flyttade hemifrån då han var 17 år och kan allt: städa, tvätta och han är jätteduktig på att laga mat.

Dottern nickar.

– Ryska pannkakor, säger hon drömskt.

Alla Bout säger att hennes man farit illa i häktet. Han är vegetarian och har fått dålig kost. Han har rasat i vikt och har vitaminbrist. Men han vägrar att låta sig knäckas.

– Viktor skrattar högt i 20 minuter i sin cell varje dag och vakterna kommer springande varenda gång och tror att han blivit tokig, berättar hon. Viktor är den starkaste av oss [tre].

Alla fortsätter att berätta förvånansvärda saker om en av världens mest beryktade män.

– Han är en fantastisk dansare, säger hon och ler.

En gång for vi till Argentina på en tangoresa och han är otroligt bra på att dansa Lambada.

Lambada?

– Jag vet, säger Alla och skrattar. Han är… han var ganska stor men mycket smidig.

Hon berättar att de träffades första gången i Moçambique 1989 när hon besökte landet med sin dåvarande make. Några år senare dök Viktor Bout upp i hennes hemstad St. Petersburg och då var hon frånskild. Det ryktas att Allas pappa var KGB-general och en av Vladimir Putins största supportrar och att det var han som gav Viktor pengar till sina första flygplan. Många har försökt verifiera ryktet utan att lyckas. Andra menar att även Alla Bout är spion och att hon jobbade åt KGB innan Sovjetunionen föll. Men innan jag hinner uttala de tre bokstäverna himlar hon med ögonen.

– Jag är så himla less på den där frågan, min pappa var gymnastiklärare, punkt slut.

Din man är anklagad för allvarliga brott.

– Jag vet, säger hon och tittar intensivt på mig.

Och han är personlig vän med folk som Charles Taylor, Robert Mugabe, Jean-Pierre Bemba…

– Det är mycket möjligt, avbryter hon. Bemba vet jag att han kände. Och Bemba är fortfarande övertygad om att anklagelserna mot honom var en amerikansk konspiration (Jean-Pierre Bemba är tidigare vicepresident i Demokratiska republiken Kongo och åtalad av Internationella brottsmålsdomstolen för brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser). Han flög runt och försökte skapa fred mellan de olika stammarna. Viktor ombesörjde honom bara med helikoptern.

Flög Viktor själv runt med Bemba ombord?

– Nej, nej, är du tokig, säger Alla och skrattar. Viktor kan inte flyga.

Har ni sett den där filmen, Lord of war?

– Vi såg den tillsammans efter att några av våra vänner sagt att det var en film om Viktor. Det är absurt. Men det jag gillade med filmen, och det som är sant, är att USA är en av de största vapen­exportörerna i världen.

Rättegången vid Brooklyn Bridge går vidare. Desto mer man hör av de smyginspelade samtalen från mötet i Thailand, desto gravare blir stämningen i rättssalen. På banden skrattar Viktour Bout sarkastiskt när Mike Snow, DEA:s tredje förklädda informatör och Bouts gamla vapensmugglarkollega, nämner något om 145 människor som dog i en explosion.

– De lagrade sprängämnen inne i byggnaden och de svarta människorna satt ovanpå och lagade mat, säger Mike.

– Bada boom, bada bam, säger Bout.

Försvarsadvokaten Albert Dayan griper efter halmstrån. Han försöker övertyga juryn om att Viktor Bout har lagt ner sin transportverksamhet, att han sysslar med fastighetsaffärer i Ryssland och hade två gamla plan som stod och skräpade i Afrika.

– Viktor Bout ville sälja två plan, han behövde pengar. Men de påstådda Farc-rebellerna gjorde allt för att lura in honom i en vapenaffär.

Att hans klient skulle ha konspirerat för att döda amerikanska medborgare menar Dayan är gripet ur luften.

– Viktor Bout var en säljare. Ibland måste man hålla med kunden.

Argumenten är tunna. Väldigt tunna. Inspelningarna fungerar som en definition av ”svart på vitt”. Bout står inte bara till tjänst när DEA-agenterna gillrar sin fälla, han skräddarsyr en hel vapenaffär komplett med militärutbildning. Han erbjuder också sin expertis i pengatvätt. Under mötet förklarar Bout att han har så bra kontakter inom det ryska bankväsendet att han, om någon skulle försöka frysa hans tillgångar i hemlandet, får 24 timmars förvarning.

– … Ibland har vi väldigt mycket kontanter, säger Carlos på bandet och vi är återigen i konferensrummet i Bangkok.

– Hur mycket, undrar Bout.

– Ungefär 40 miljoner euro i månaden, svarar Carlos.

– Är det sant? Vi kan hitta en lösning på det.

Bout börjar en lång utläggning.

– […]i Schweiz tar de uppåt en 50 procent för sådana summor, säger han och varnar för att göra transaktioner i dollar.

– USA övervakar det. Sist jag sände en liten betalning – 10 000 dollar och nämnde några få bokstäver… GLBC… så blockerade dem direkt. De har ett datasystem. Känner du till OFAC?

– Mm, säger Carlos.

– Vanligtvis föreslår vi att man kör via Ryssland, Venezuela eller Vitryssland.

En illegal finansvärld rullas upp och åhörarna får en snabbkurs i vilka valutor, länder och led som är bäst för att göra svarta, eller blodspengar, vita. Sedan säger Bout:

– Vet du vad jag skulle göra om jag var du? Jag skulle köpa en bank.

Efter nästan fyra veckor tar rättegången slut. En lång, blond dam reser sig upp, tittar på Bout och förklarar att juryn finner honom skyldig till samtliga fyra åtalspunkter. I bästa fall får Viktor Bout 25 år; i värsta fall får han livstid.

– Det var tyvärr inte oväntat, säger Albert Dayan utanför rättssalen. Vi hade förberett honom på det värsta. Det var ett komplicerat fall. Nu förbereder vi en överklagan.

DEA-agenterna triumferar. Det var deras plan som fick Viktor Bout på fall. Och Carlos, El Comandante och Mike är antagligen tillfreds de med. DEA betalade dem stora summor för att göra det jobb de ansåg vara för farligt för sina egna agenter. Enligt uppgift fick Carlos ensam sju miljoner dollar för sitt jobb, 250 000 dollar i förskott, och resten vid en fällande dom. Kathi Lynn Austin reagerar starkt när hon får höra informatörernas höga ersättningar. Hon undrar vad det säger om DEA-agenter om de tycker det är för farligt att arbeta ute på fältet när de humanitära organisationernas anställda och i vissa fall praktikanter gör undersökningar för spottstyvrar.

– Det är frustrerande att se hur mycket pengar det här har kostat. Viktor Bout kunde ha stått inför rätta för 10 år sedan, säger Kathi Lynn Austin. För att inte tala om alla liv som har gått förlorade.

***
Den 5 april 2012, dömdes Viktor Bout till 25 år i amerikansk fängelse. Sedan den 3 juli sitter han i Marion, Illinois, ett fängelse med medelhög säkerhet. Försvarsadvokaten försöker förhindra att han flyttas till Supermax-fängelse där de allra värsta fångarna sitter. I maj gick USA:s justitieminister Eric Holder ut och sa att man kunde tänka sig att förhandla om utlämning, om ryssarna skulle ansöka om det.

Under hösten rapporterade Majsan Boströms flitigt från rättegången. Läs den rapporteringen här.

Annons

Dela (34)
Tweeta


Laddar