Artikeln är urpsrungligen publicerad i Café 07/2011
Det är sen eftermiddag en fredag i oktober när polishunden markerar att den har hittat något. Egentligen befinner sig patrullen på grusvägen i skogsområdet lc Gunn Park i stans södra delar i ett helt annat ärende.
Men det vore lögn att påstå att polisen blir överraskad när det står klart att hunden funnit de delvis förmultnade resterna av en kvinna. Under sensommaren har två unga kvinnor försvunnit i Prince George, en stad med 80 000 invånare i de inre delarna av British Columbia, i västra Kanada.
Och kvinnorna är inte de första. Tvärtom.
Den döda kvinnans kropp är i så dåligt skick att det först är omöjligt att avgöra vem av de två försvunna kvinnorna, Natasha Montgomery eller Cynthia Maas, man hittat.
Efter några fruktansvärda dagar av ovisshet för de anhöriga kommer resultatet av obduktionen. Offret är Cynthia Maas, en 35-årig indiankvinna. Det står också klart att hon mördats. Ett brutalt och sorgligt slut på ett redan hårt liv.
Periodvis levde kvinnan, som efterlämnar en dotter, på att sälja sin kropp.
Cynthia Maas hittades några hundra meter från Highway 16 – en av de klassiska landsvägarna i Nordamerika.
På sin väg från Winnipeg i öst till Prince Rupert i väst passerar den klippiga berg, vidsträckta barrskogar och mäktiga floder. I guideböcker och turistbroschyrer kallas vägen som skär rakt igenom det gigantiska landet ofta Yellowhead Highway. På senare år har vägen fått ännu ett namn: Highway of tears. Det är de 72 milen mellan Prince George och Prince Rupert som kallas Tårarnas Väg.
Som svensk känner jag mig hemma på vägarna i de inre delarna av British Columbia. De vidsträckta barrskogarna. Älvarna. De låga bergen. Skoterspåren i vägkanten. Kylan och snön. Långtradarna med timmer. Miljöerna påminner om inlandet i Norrbotten eller Västerbotten. Trakter som i allt väsentligt är vildmark, men utan fjällens dramatiska vyer, utan det som kan locka de stora turistskarorna.
Så är det i Storuman, så är det i en småstad som Vanderhoof. Här känns Vancouvers nattklubbar och exklusiva taklägenheter lika avlägset som Stureplan gör i Arvidsjaur.
Mellan Prince George och Prince Rupert är det ungefär lika långt som mellan Östersund och Gällivare. I orterna efter vägen bor det ungefär lika mycket folk som i Vilhelmina, Arvidsjaur eller Jokkmokk.
Men mellan Prince George och Prince Rupert finns ett 20-tal olösta kvinnomord. Även Highway 97 som korsar Highway 16 i Prince George räknas som en del av Highway of tears. Efter den sträckan, om möjligt ännu mer glest befolkad, finns ett tiotal olösta mord och försvinnanden.
Varje by har sitt eget offer, sin egen historia.
Vid Fraser River, ett av de bästa laxvattnen i världen, ligger Quesnel. Staden har några tusen invånare och är precis som många orter häromkring uppbyggd kring träindustrins sågar och illadoftande massafabriker.
På Granville’s Coffee, ett hippt kaffeställe som oväntat sprängt sig in på huvudgatan i arbetarstaden, träffar jag Keith Hildebrand. Efter 30 år som undercoverpolis och mordutredare i Vancouvers tuffaste områden flyttade han 2002 till Quesnel, för att bli ortens polischef. En lugnare tillvaro lockade, med mindre pendling och mer friluftsliv.
– Mindre ställe än så här kunde jag inte få med min grad, säger Keith och pekar leende ut mot den ödsliga huvudgatan. Men även i Quesnel fanns det jobb att göra för den rutinerade mordutredaren.
På fredagskvällen den 24 september 1999 gick Deena Braem hemifrån för att träffa några väninnor från skolan. Några dagar senare skulle flickan fylla 17 år. Hon kom aldrig hem igen.
Sista gången hon sågs stod hon i ösregnet fyra på morgonen, med tummen i luften, på en väg som löper parallellt med floden. Polis och allmänhet letade i månader i skogarna runt Quesnel utan att hitta flickan.
I mitten av december hittade sedan en jägare resterna av hennes kropp i naturreservatet Pinnacles Park norr om stan. Obduktionen visade att Deena Braem hade blivit mördad.
– När jag kom hit hade utredningen gått i stå. Så jag satte en utredare på att utreda fallet på nytt. Jag hade tur att få hjälp av Vancouverpolisens avdelning för olösta mord, säger Keith Hildebrand och tillägger att det faktum att hans fru känner Deenas mamma bidrog till insatserna.
I dag står 50 kartonger med utredningsmaterial och samlar damm i polishusets källare. Men Deena Braems mördare går fortfarande fri, trots utredningsinsatser för 14 miljoner kronor.
– Vi trodde att vi hade en misstänkt, men det var ett falskt erkännande. Det finns fortfarande en del ledtrådar, en del människor vi vill prata med. Men i grunden går utredningen på sparlåga, säger han.
Keith är fortfarande polis men har lämnat jobbet som polischef. Han funderar ofta på Deena Braem-fallet. Med tanke på hur otillgänglig platsen är där flickans kropp låg dumpad tror han att mördaren eller mördarna är någon från trakten.
– Av alla mord jag utrett så är detta det som besvärar mig mest, att jag inte löste det. Jag ser ofta hennes föräldrar på stan… det syns att de har det svårt.
Deena Braems fall är typiskt för Highway of tears. En ung flicka som försvinner nära landsvägen och hittas i ett svårtillgängligt skogsområde.
Ramona Wilson var 15 år gammal när hon försvann i juni 1994. Hon lämnade sitt hem i Smithers för att besöka några vänner i närheten och promenerade efter Highway 17.
– Hon var ung, smart och drömde om att gå på college. Hon hade hela livet framför sig, säger hennes kusin Mary Teegee.
Det dröjde nästan ett år innan hon hittades. Då ringde en man, utan att uppge sitt namn, till polisen och berättade att hennes kropp låg nära stadens flygplats. Ramona hade blivit strypt och polisen misstänker att flickan våldtagits innan hon mördades. Mannen som tipsade om var Ramonas kropp fanns har aldrig identifierats.
På kvällen den 13 juni 1990 ringde Delphine Nikal, 16, sina föräldrar och berättade att hon var på väg hem till Smithers.
Hon sågs senast efter landsvägen. Hennes kropp har aldrig återfunnits. Aielah Saric Auger var 14 år när hon försvann i februari 2006 i Prince George. Hon hittades två veckor senare, mördad, vid Tabor Mountain, 15 kilometer utanför stan.
De här fallen, och mer än 30 till, har ännu en likhet. De är olösta, varenda ett.
– På 40 år har inte en enda person blivit åtalad eller dömd för något av morden. Aldrig. Det är skamligt, och staten måste hållas ansvarig för det, säger Mary Teegee. Hon är chef över Carrier Sekani Family Services som samordnar åtta indianstammars insatser för att hjälpa utsatta familjer.
Vi ses i organisationens lokaler i utkanten av Prince George, den största staden i British Columbia. Från ett berg utanför tätorten vakar numera ett universitet över stan. Men Prince George är, trots att några tusen akademiker lockats hit, alltjämt en industristad.
När det är mulet lägger sig sulfitdoften från de två enorma pappersbruken tät över gatorna i centrum. Från Mary Tegees kontorsfönster ser jag hur långtradarna och de ändlösa godstågen dundrar förbi.
Mary höjer inte rösten, rör knappt en muskel i ansiktet, men trots hennes samlade yttre är det ingen tvekan om att hon är arg. I många år har hon och hennes kollegor kämpat för att kvinnomorden efter Highway of tears ska utredas i grunden. Hon menar att morden inte tagits på allvar eftersom två tredjedelar av offren är indianer som i många fall levt hårda liv i samhällets periferi.
– De pratar om att kvinnorna har levt med ”hög riskfaktor” eller haft ett ”högriskbeteende”. För mig är det apati, de skyller på kvinnorna, säger Mary Teegee.
I Sverige och resten av Europa har Kanada ett gott rykte som ett progressivt land, inte olikt vårt eget, med finmaskigt socialt skyddsnät och hög svansföring internationellt i frågor som miljö och bistånd.
– Det är säkert sant. Men det gäller inte oss. Tittar du på våra reservat, på utbildning och på sjukvård… det är livsvillkor som hämtade från tredje världen. Men i ett i-land. Vi toppar all hemsk statistik, konstaterar Mary Teegee torrt.
Bland indianerna finns den högsta arbetslösheten, lägsta medellivslängden och de största missbruksproblemen.
Att så många liftar eller promenerar efter landsvägen beror på att de är så fattiga. De har inte råd med bil och bussar är sällsynta.
När jag kör efter Highway 16 är det under 20 grader kallt. Trots det ser jag flera män promenera efter landsvägen.
Gladys Radek, 55, berättar att hon för två år sedan stannade och pratade med en ung tjej som gick efter landsvägen. Det var på våren, det låg fortfarande snö kvar i vägkanten och regnet öste ner. Flickan var dyblöt.
– Hon skulle hämta sina syskon i skolan. För att göra det var hon tvungen att gå mellan 18 och 20 kilometer efter landsvägen. Tänk hur fruktansvärt utsatt hon och andra kvinnor är där på vägen, säger hon.
Gladys förlorade sin brorsdotter Tamara Chipman hösten 2005. Den 27-åriga kvinnan försvann nära ett industriområde utanför Prince Rupert och har aldrig återfunnits.
Tamaras försvinnande fick Gladys att engagera sig för de saknade kvinnorna. I dag är hon en känd medborgarrättskämpe. Varje år leder hon en vandring, ”Walk for Justice”, från Vancouver till huvudstaden Ottawa för att uppmärksamma kvinnornas öde.
När jag stiger in i organisationens ateljéliknande lokal inne i Vancouver möts jag av en totempåle som de ska resa vid årets vandring. Gladys och hennes parhäst Bernie Williams är hårdföra. De tror att polis och myndigheter är inblandade i att dölja kvinnomorden. Efter en stund blir jag vimmelkantig av alla grupperingar som enligt Gladys och Bernie är inblandade i komplotten.
Utredningarna som kommit till delvis på grund av deras kamp ger de inte mycket för. Det mediegenomslag de fått vill de inte riktigt kännas vid. För dem är varje dag en kamp.
– Det är röd mot vit igen, säger Bernie som föraktar välutbildade indianer som samarbetar med myndigheterna.
Att indianernas svåra sociala situation bidragit till att morden förblivit olösta råder det i dag ingen tvekan om. På 1980- och 1990-talen kunde det dröja flera veckor innan polisen började utreda anmälda försvinnanden. Oroliga föräldrar kunde bli avfärdade med att dottern nog stuckit med någon kille och snart skulle komma hem igen.
– Vår familj fick inte mycket stöd eller hjälp när Ramona försvann. Vi fick själva sätta upp efterlysningar och ligga på hos polisen och säga ”hey, den här flickan saknas faktiskt”, berättar Mary Teegee.
I många år förblev alla de ständiga försvinnandena i det inre av British Columbia närmast helt utan någon uppmärksamhet i kanadensiska medier. Ett och annat mord kunde bli omskrivet under några dagar, men sen var det slut.
Advokaten Mavis Erickson, som själv är indian, menar att talet om ”högriskbeteende” gjorde att det dröjde innan den långa raden av mord sattes i ett sammanhang.
– Det blev lätt för tidningarna att avfärda när polisen sa att det handlade om prostituerade. I verkligheten är spännvidden stor, de allra flesta offer var varken prostituerade eller missbrukare, säger Mavis Erickson.
Hon menar att även indianerna själva bidragit, att de hårda omständigheterna de levt under i många år gjort dem avtrubbade.
– Efterhand har vi normaliserat alla dödsfallen, som att det är normalt att folk försvinner eller dör mystiskt. Många försvinnanden har inte ens anmälts, säger Mavis Erickson.
I dag ingår Mavis, vars morfar var svensk immigrant, i Missing Womens Commission, en statlig kommission som ska gå till botten med den alla olösta försvinnanden i British Columbia. Utredningen leds av provinsens tidigare justitieminister.
För något har hänt. Offren längs Tårarnas väg är inte längre bortglömda. Två händelser förändrade allt.
Universitetsstudenten Nicole Hoar jobbade sommaren 2002 med att plantera tallar i närheten av Prince George. När hennes syster fyllde år i juni ville Nicole överraska henne. Hon gick ut på Highway 16 för att lifta till Smithers där systern bodde.
Ingen kände till hennes planer. Det dröjde flera dagar innan hon anmäldes försvunnen. Uppmärksamheten blev enorm. Nicole Hoar hade välbärgade föräldrar och kända vänner. Den kanadensiska OS-stjärnan i skridsko Steve Elm (silvermedaljör på os i Turin 2006) drog in tiotusentals kronor till en fond dedikerad till sökandet efter henne.
Nu hjälpte inte det. Nicole Hoar är fortfarande saknad. Men uppmärksamheten kring hennes försvinnande satte sökarljuset på en rad andra mord. Nu började termen ”seriemördare” bli allt vanligare.
För många av indianaktivisterna är känslan för Nicole Hoar-fallet dubbel. De är glada över att de mördade kvinnorna äntligen uppmärksammas, men samtidigt finns det en bitterhet över att det krävdes att en vit kvinna från den övre medelklassen försvann innan medier och polis vaknade.
– Då blev det plötsligt en stor nyhet. Alla de andra flickorna var liksom bara en fotnot, säger Mavis Erickson.
– Hade det börjat försvinna kvinnor i West Vancouver, som är den rikaste och vitaste delen i Kanada, hade det inte funnits några frågetecken. Där hade de inte behövt tigga pengar och resurser, menar Mary Teegee.
Samma år som Nicole Hoar försvann greps grisbonden Robert Pickton från Port Cocuitlam, en stad strax norr om Vancouver. Under den makabra utredningens gång stod det klart att Pickton är den värsta seriemördarens i Kanadas historia.
På hans gård hittades ett stort antal kvinnor nedgrävda. Pickton hade inriktat sig på socialt utsatta kvinnor i Vancouver – prostituerade och drogmissbrukare – som kunde försvinna utan att det märktes. Många av kvinnorna hade indianursprung.
Han åtalades för att ha mördat 26 kvinnor. Kropparna låg nedgrävda på hans farm. För en undercoverpolis avslöjade Pickton att han totalt mördat 49 kvinnor och att bara hans egen klantighet hindrat honom att nå 50.
Robert Picktons brutala framfart kom att ännu mer rikta uppmärksamheten mot morden efter landsvägarna i norr. Återigen växte talet om seriemördare.
Polisen i Vancouver samlade 18 av falleni en jätteutredning döpt till E-pana, efter inuitguden Pana som tar hand om de dödas själar. I dag jobbar 60 poliser med utredningen, bland annat för att gå till botten med om en seriemördare härjar efter landsvägen.
Med tanke på tidsspannet på 40 år tror ytterst få att en ensam gärningsman ligger bakom samtliga mord. Men det finns ett antal mord där många utredare som genom åren jobbat med fallen misstänker att en och samma man ligger bakom.
I slutet av 1995 träffades en grupp poliser och gärningsmannaexperter i Prince George. Under fyra intensiva dagar gick de igenom de mord och försvinnanden som inträffat sedan 1990.
– Gruppen var enig om att tre av flickorna fallit offer för samma gärningsman, berättade utredaren Fred Maile då för nyhetsbyrån Canada Press.
Flickorna var Ramona Wilson, Roxanne Thiara och Alishia Germaine, samtliga var 15 år och försvann inom loppet av några månader 1994 och 1995. Maile, som avled för några år sedan, berättade i samma intervju att han efter mötet dragit slutsatsen att även 16-åriga Delphine Nikal, som försvann 1990 och vars kropp aldrig återfunnits, råkade ut för samma man.
I samband med Nicole Hoars försvinnande 2002 öppnade Fred Maile för möjligheten att hon var mördarens femte offer.
– Den här typen av våldtäktsmän och seriemördare följer samma mönster. Han letar efter möjligheter som exempelvis unga liftande flickor, sa Maile som trodde att mördaren antingen bodde i trakten eller på något annat sätt var hemtam i området.
Redan 1981 träffades ett 40-tal utredare för att jämföra information om en rad mord som hade begåtts efter landsvägarna. De kallades då ”Highway Murders”. Också denna gång fann poliserna att det kunde finnas ett samband mellan flera fall. Bland annat förekom uppgifter om samma fordon och till och med namngivna personer i flera olika utredningar.
Det talades om att en eller två seriemördare låg bakom åtta eller nio mord i British Columbia och grannprovinsen Alberta. Flera ökända seriemördare har också undersökts genom åren.
Ted Bundy misstänktes under en kort period, på grund av bitmärken på offret, för mordet på Pamela Darlington 1973.
Gary Ridgway – mer känd som ”Green River Killer”, som bodde i Seattle i nordvästra USA – har sedan gripandet 2003 erkänt 49 kvinnomord, den senaste bekännelsen kom så sent som i februari. Men polisen har hittills inte hittat några kopplingar till Kanada.
Kanadensaren Clifford Olson, i dag inlåst för elva mord på barn och ungdomar, har erkänt ett par av Highway of tears morden men polisen är övertygad om att det handlar om falska bekännelser.
Också i de färskare fallen finns namngivna personer. Den mest intressante heter Leland Switzer. Sommaren 2009 slog polisen till mot hans gård utanför Prince George.
Leland Switzer satt då i fängelse för att ha mördat sin bror och polisen var där för att leta efter spår av Nicole Hoar.
Samma kväll som Hoar försvann befann sig Switzer på den bensinmack där kvinnan sågs för sista gången. Det vet polisen eftersom han två år senare berättade för dem att han och en kompis kissade i skogen bredvid macken. Enligt egen utsago sade han det för att polisen, om de fann hans dna, skulle veta att han bara varit där av en slump.
Två dagar efter att Nicole Hoar försvann sköt Leland Switzer ihjäl sin bror. I förhör har han även pekat ut en granne som skyldig till Highway of tears-morden. Hittills har polisen inte kommenterat om misstankarna mot Switzer stärkts eller försvagats de senaste åren.
Jerry Baker är en annan man som sitter i fängelse för mord. Redan på 1970-talet förhördes han om två mord från Tårarnas väg.
För åtta år sedan dömdes han för ett flickmord 1989, som han nekat till i många år. Baker åkte dit efter att ha avslöjat för en undercoverpolis var han gömt mordvapnet.
– Är han skyldig till fem mord eller ett? Jag vet inte, säger den pensionerade polisen Ken Leibel, som ansvarat för flera av utredningarna, till Vancouver Sun.
Trots flera misstänkta och en gigantisk utredning förblir mer än 30 mord och försvinnanden olösta. Keith Hildebrand, den tidigare polischefen i Quesnel, pekar över ännu en kopp kaffe ut flera orsaker till att polisen misslyckats.
I många av fallen verkar gärningsmannen inte ha känt offret, en omständighet som minskar möjligheterna att lösa ett mord. En annan är den vilda naturen och de gigantiska avstånden, vilket innebär att polisen haft få spår att jobba med.
– Det är enkelt att gömma en kropp här uppe. Det är inte mycket trafik på vägen. Du dumpar bara kroppen så tar naturen hand om resten. Vi har grizzlybjörnar, bergslejon…, säger Keith och ler snett.
Han tvivlar på att dagens utredningsinsatser kommer att ge något.
– Jag har kontakt med några utredare och de kliar sig i huvudet och vet inte hur de ska gå vidare. De sitter med material som andra redan gått igenom både en och två gånger, säger Keith och funderar några sekunder:
– Men det måste utredas, för någonting konstigt pågår. Någon dödar folk efter landsvägen.
Att Keith inte tror mycket på den pågående polisutredningen betyder inte att han gett upp hoppet om att en eller flera skyldiga kommer att åka fast. Med lite flyt kan det gå. Ett nytt tips eller att någon som åker dit för något annat av bara farten visar sig vara skyldig till några olösta mord är det främsta hoppet tror han.
– Det kan vara en, det kan vara flera. Man får inte låsa sig. Om han går fri eller redan sitter inne får tiden utvisa, säger han.
– För någonting konstigt är det, säger han igen.
Keith Hildebrand har funderat mycket på vem eller vilka som ligger bakom alla mord. Mängder av långtradare passerar genom trakten varje dag, för en chaufför skulle det vara relativt enkelt att plocka upp en kvinna som sedan kan dumpas flera mil bort. Den teorin lanseras av många.
Men att skylla på utsocknes är också en bekväm lösning. Alternativet, en eller flera män från trakten, är mer skrämmande.
Samtidigt är det inget som skulle förvåna Keith Hildebrand. Han säger att det är ett tufft område. Alkoholen har varit ett problem, och drivit brottslighet, så länge någon kan minnas. På senare år har drogerna tillkommit, bland annat metaamfetamin.
Keith tittar sig omkring på fiket – ”något jag lärde mig som undercoverpolis” – och lutar sig framåt över bordet:
– Det finns en del intressant folk i skogarna här och det kommer fortfarande in intressanta tips. Det finns folk vi vill prata med som inte pratar med polisen.
*************
SERIEMÖRDARE?
Polisen tror att minst fem kvinnor har fallit offer för en och samma mördare.
Delphine Nikal, 16
Försvann i juni 1990. Sågs senast efter Highway 16 nära Smithers. Skulle lifta till sin familj i en by efter vägen. Har aldrig återfunnits.
Ramona Wilson, 16
Försvann i juni 1994 från skidorten Smithers. Hon skulle träffa några kompisar och gå på dans. Till kompisarna liftade hon efter Highway 16. Ramonas kropp hittades ett år senare nära stadens flygplats efter ett anonymt telefonsamtal från en man som polisen aldrig lyckats identifiera.
Roxanne Thiara, 15
Försvann i juli 1994. Var prostituerad i Prince George och hittades nära Highway 16 i utkanten av byn Burns Lake.
Leah Germaine, 15
Försvann i december 1994. Gick på gatan i Prince George. Hennes kropp hittades nära Highway 16 i utkanten av stan.
Nicole Hoar, 25
Försvann i juni 2002. Collegestudent. Sommarjobbade med att plantera träd. Försvann när hon liftade till Smithers för att överraska sin syster på födelsedagen. Har aldrig återfunnits, men polisen är övertygad om att hon mördats.