“Stadsdelar kommer framstå som ockuperade av säkerhetsstyrkor”

I senaste numret av Café skriver Londonbaserade Johan Wirfält om brittiska regeringens miljardrustning mot terrorism, upplopp och brott inför OS. För Cafe.se berättar han om researcharbetet med texten.

Vad är din slutsats efter texten, är mobiliseringen rimlig?
– För mig känns det som en maktdemonstration mer än något annat. Attackerna den 7 juli 2005 visade hur sårbar Londons kollektivtrafik är som terrormål, och självklart måste allt som kan göras för att förhindra den typen av attacker igen. Samtidigt innebär ju terrorns själva natur att det inte går att skydda sig med militära vapen emot den. Underrättelseverksamhet och infiltration kombinerat med en mer respektfull geopolitisk hållning är det bästa vapnet mot terrorn. Inte ens de mest vapenfetischistiska Guns & Ammo-männen kan ju på allvar tro att ett batteri luftvärnsmissiler på taket av ett hyreshus i Bow kommer fylla någon praktisk funktion under OS. Vad väntar sig den brittiska regeringen – en koordinerad luftlandsättningsattack av nazizombier från månens baksida?

– När det gäller “interna hot”, alltså risken för nya upplopp i stil med förra sommaren, är det svårare att avgöra. Visst, kidsen i Hackney kommer knappast marschera emot kravallutrustade fallskärmsjägare. Men studier har å andra sidan visat att upploppen utlöstes av en allmän frustration och till och med hat mot myndigheterna, framför allt polisen. Under OS kommer delar av östra London närmast framstå som ockuperade av säkerhetsstyrkor. Kanske kan det uppfattas som en provokation?

Vad måste den brittiska regeringen göra för att undvika framtida upplopp?
– De måste i förlängningen satsa på att gjuta ihop samhället igen. I jämförelse med de övriga av världens rikaste länder präglas Storbritannien fortfarande av extrema klassklyftor. Var femte britt lever i fattigdom, arbetslösheten ligger runt 10% – och de senaste åren har inkomstklyftorna ökat snabbare här än någon annan stans i den utvecklade världen. Känslan av att stå utanför samhället, att helt och hållet sakna framtidsutsikter medan majoriteten tuffar på, är antagligen mer utbredd i Storbritannien än i något annat västeuropeiskt land. Det är en utmärkt grogrund för misstro mellan medborgare och myndigheter och mellan olika grupper i samhället. Vill brittiska politiker slippa brinnande gator i framtiden är det där de borde lägga sin kraft.

Brittiska fallskärms­jägare och soldater i flottan tränar ihop i Themsen som ett led i förberedelserna inför London-OS.

Vad var det för kids du träffade och hur var det att hänga med dem?
– Det var vanliga ungdomar som ofta vuxit upp under väldigt tuffa förhållanden: föräldrarna frånvarande, i vissa fall missbrukare. De flesta var som vilka ungdomar som helst, spralliga och utåtagerande. Några av dem – till exempel Francis som är med i artikeln – var mer truliga och inåtvända, och kände uppenbarligen inte särskilt mycket förtroende för vuxenvärlden. Ingen av dem jag intervjuade sa sig vara aktiva i något gäng. Däremot hade ett par av dem äldre syskon som var ledare i ett av Hackneys mer ökända gatugäng – Soldiers of Shakespeare – och hade därför själva blivit måltavlor i skottlossningar. En kille jag träffade hade blivit skjuten fyra gånger, att han överlevde var ett mirakel. Det var förstås en personlig tragedi, men mer tragiskt var på sätt och vis att både han och hans kompisar verkade se sådant som en del av vardagen.

– Council estate-områdena, den brittiska motsvarigheten till vårt svenska miljonprogram, blir som en sorts borgar. Ungdomarna känner sig trygga när de är på hemmaplan, samtidigt som områdena också liksom stänger dem ute från omvärlden. En del av dem jag träffade lämnade i princip aldrig sitt kvarter annat än för att gå till skolan, de var rädda för att bli attackerade av kids från andra områden. Flera sa att Hackney var skit och ville flytta därifrån – men många sa också att de älskade sin stadsdel och aldrig ville bo någon annanstans.

Upploppen i östra London i augusti i fjol har direkt bidragit till den militära och polisiära miljard­mobilisering som just nu pågår i den brittiska huvudstaden.

Vad fick du själv för intryck av gängsituationen?
– Trots vad jag precis sa, menar jag att gängproblematiken i Hackney på många sätt är överdriven. Det är långt ifrån laglöst land. Det har varit ett par uppmärksammade skottlossningar och till och med mord med lokala ungdomar de senaste åren. Men samtidigt förutsätter folk att varenda unge med en huvtröja och säckiga jeans är med i ett gäng. Så är det verkligen inte. Som jag skriver i artikeln så är den kriminellt aktiva kärnan i gatugängen väldigt liten.

Hur många rör det sig om?
– i OS-kommunerna i östra London rör det sig antagligen om ett par hundra personer i en sammanlagd befolkning på över en miljon. Däremot finns det runt gängens hårda kärna ofta grupper med ungdomar som på ett eller annat sätt känner gängmedlemmarna, som klär sig liknande och som umgås med dem. Det gör att gängen framstår som större än vad de faktiskt är.

Vad är det för område du själv bor i?
– Jag bor i Clapton i nordöstra Hackney. Tidigare var det en av de värre delarna av stadsdelen, Clapton Road var under början av 00-talet känd som "Murder Mile". Men idag är det ett härligt område, "dynamiskt" som politikerna skulle säga. Council estates och victorianska radhuslängor ligger sida vid sida, floden Lea flyter alldeles i närheten och det är mysiga marknader på helgerna. Bostadspriserna har fyrdubblats här de senaste 15 åren, det finns fortfarande många socialt utsatta människor i området men också en stor medelklassbefolkning.

Hur trivs du?
– Som fisken i vattnet. Till skillnad från i Stockholms innerstad är allting inte skinande rent, varenda människa du möter är inte groomad, klädd i trendiga små jackor och allmänt perfekt – vilket också gör det svårare att inbilla sig att världen är perfekt. Det gillar jag.

Aldrig orolig för att hamna på fel plats vid fel tillfälle?
– Om 20 ungdomar står och trycker i en grupp på trottoaren tvärs över gatan anstränger jag mig kanske inte extra för att promenera just där, men orolig? Nej. Stör inte jag dem så stör inte de mig. Jag har bott i Hackney i snart två år och inte råkat ut för någonting. Det var skottlossning runt hörnet från mitt hus i Clapton för någon månad sedan, men jag var inte hemma då – och det är enda gången det hänt något som har med gatugängen att göra i mitt kvarter.

– Det dör fler människor i cykelolyckor än i gängmord i Hackney varje år. Och är det slumpmässigt våld man oroar sig för är den bästa strategin precis som hemma i Sverige bara att undvika ställen som birasvennar hänger på. De lyser ganska mycket med sin frånvaro i Hackney. Jag känner mig hur trygg som helst.

Vad ska du själv hitta på under OS?
– Jag hoppas fortfarande på att en biljett till velodromcyklingen på något magiskt sätt kommer materialseras på min dörrmatta. Annars får jag titta på puben.

Johan Wirfält