Stendöd tweenskräck

 |  Publicerad 2013-04-26 10:49  |  Lästid: < 1 minuter

Det är i avsnitt åtta som Hemlock Grove ballar ur fullständigt. Bill Skarsgårds rollfigur – den depraverade rikemanssonen Roman Godfrey – traskar runt i en ändlös drömsekvens kryddad med drakar, blodriter och freakiga barn. Den är så sömnig och svårnavigerad att man till slut sitter där framför laptopskärmen och vill ta allas liv: sitt eget, Netflix-ledningens och showrunnern Eli Roths.

Skräckserien, som tar avstamp i ett slamsigt mord på en skolflicka, börjar annars lovande. Ett par episoder in rullar den mer mot ett ganska vaket thrillerdrama, centrerat runt relationen mellan Roman och hans mor Olivia (Famke Janssen). Skarsgård sköter Romans utsvävningar och mommy issues med utmärkt swagger, horrorelementen glimtar mest till som en Twin Peaks-artad fond.

Men snart plågas vi bara med tröttaste tänkbara dussinfantasy. Hemlock Grove bygger på en roman av Brian McGreevy, tillika en av seriens 13 (!) producenter. I överföringen till tv tvingades han enligt egen utsago bygga ut historien en hel del. Vissa stickspår och bifigurer från boken har nu blivit bärande karaktärer och story arcs. Kanske ligger en del av problemet här. Hemlock Grove lider av långa transportsträckor där logiken ständigt får stå tillbaka för utslitna tungor och dåliga samlag.

Största synden: Det är aldrig särskilt läskigt. De omtalade varulvarna ser exempelvis mest ut som lurviga ledarhundar som knappt skulle sätta skräck i en gruppromenad med Cesar Millan i The Dog Whisperer. McGreevy har både en andra och en tredje bok på gång, men hamnar de i tv måste någon på Netflix få sitt huvud undersökt.

Markus Kylén

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-08-25 15:25