Han går som en karl döpt till Sturgill ska, han ser definitivt ut som en karl döpt till Sturgill ska – och han kysser alldeles säkert som en karl döpt till Sturgill ska också.
Sturgill, vilket oerhört namn.
Sångaren Sturgill Simpson började hitta en publik med sitt andra album Metamodern sounds in country music 2014. Som en motvikt till så kallad bro country, där snubbar med bakåtvända kepsar och välgräddade biceps sjunger om trucks och chicks, blev hans Merle Haggard-doftande musikbrygd en frisk bris i Nashville.
Jag såg honom på Way Out West förra året. Sturgill hade tilldelats första sloten på fredagen och de som släpade sig till tältscenen fick uppleva den där magiska känslan av hur en artist liksom ensam piskar liv i en hel festivaldag igen. Bakfyllan slogs ur kroppen med kraften hos 10 000 tabascotunga Bloody Marys.
Men det är först nu – med nya albumet A sailor’s guide to earth – som världen fått upp ögonen. Länge såg det rentav ut som att skivan skulle hinna före Rihannas Anti till Billboardlistans albumtopp.
Egentligen räcker det med att lyssna på öppningsspåret Welcome to earth (Pollywog) för att inse skivans storhet, en blödig hyllning till Sturgills nyfödda son. (Pollywog, ett tämligen oerhört namn, det också.)
Låten inleds stilla. Sturgill reflekterar kring familjebildande och det faktum att sann lycka i själva verket funnits framför honom hela tiden – och därför också kring ambivalensen över att han nu, vid 37 års ålder, lyckats skapa sig ett liv som bygger på att vara iväg mycket från de människor han älskar mest av allt.
Och sedan, efter 2.42, briserar så soulexplosionen. Det formidabla brassbandet Dap Kings gör entré och lämnar aldrig riktigt scenen igen. Tvärtom dyker de upp med dragna tromboner och trumpeter när man minst anar det, lite som den ettriga mariachiorkestern i komedin …och så kom Polly.
Där slutar också likheterna. A sailor’s guide to earth innehåller inga luftfuktiga och buskisaktiga Malin Åkerman-buskar. Hela albumet är en gravallvarlig betraktelse kring kärlek, saknad och separation, fast ur en isolerad sjömans perspektiv. Greppet är inte gripet ur luften; Sturgills morfar Ora var marinsoldat under andra världskriget och låttexterna bottnar i det (prematura) avskedsbrev Ora skickade hem till sin familj.
Sturgill Simpson klumpas ofta ihop med Jason Isbell och Chris Stapleton när den nya vågen av #tbt-country ska beskrivas. Det är inte helt rättvisande. Sturgill har ett rundare uttryck och kör sina låtar genom en Springsteensk genrecentrifug av soul, gospel, country och blues.
A sailor’s guide to earth innehåller några av de vackraste ballader som skrivits i år. Jag har verkligen försökt lyssna mig trött på All around you och Oh Sarah, men utan framgång.
Dessutom toppar Sturgill Simpson allting med en fantastisk cover på Nirvanas In bloom. Tolkningen är kanske inte riktigt lika sinnesvidgande som när han gjorde Muscle Shoals-serenad av When In Romes synthiga The promise på Metamodern sounds in country music – men i Sturgills händer blir In bloom ändå den starkaste mogenpsykedelikan sedan, tja, Roger Sterling tog LSD i Mad men.
Gillar man inte Sturgill Simpson är man tyvärr förlist inombords. Alle man – och kvinna – ombord.