Annons
Annons

”Det var som att alla var beredda på detta – alla utom medierna.”

Resten av samhället har nu bevisat att de vet hur de ska göra när det som inte får hända händer. Alla utom medierna. Låt oss hoppas att de aldrig behöver få en chans att bevisa att de lärt sig den läxan.

Björn Werner
Foto: IBL
Dela (16k)
Tweeta

Idag vet vi att det mesta media rapporterade om, förutom det fruktansvärda på Drottninggatan, var falska rykten.

Jag rusade genom stan, en stor lov runt halva Östermalm för att undvika offentliga platser. Hemåt.

Annons

Flashmeddelanden avlöste varandra som små krigsrubriker i fickan och blandades ut med lika dramatiska rykten i sociala medier. ”Skottlossning på Fridhemsplan, skottlossning på Hötorget, skottlossning vid Globen, skottlossning i tunnelbanan, skottlossning på Grand Hotel”.

Folk runtom mig var lika hypnotiserade av de här dubbla verkligheterna som jag själv. Det egentliga vårlugnet, förutom helikoptrarna hängandes över Norrmalm där i väster, och samtidigt kaoset i nyhetsflödet som från minut till minut rapporterade om nya obekräftade uppgifter som, trots att de var obekräftade, ändå visst inte var obekräftade nog att inte berätta om. Alltså kanske sanna. Väl?

Jag vill vara hemma. Nu.

Medan resten av samhället agerade som ett samhälle bör agera när det är utsatt för något svårt och hemskt: gemensamt, handlade medierna tvärtom.

Idag vet vi att det mesta media rapporterade om, förutom det fruktansvärda på Drottninggatan, var falska rykten. Det var ingen koordinerad attack på flera fronter. Det verkar inte ha skjutits någonstans. Och jag är som alla andra stolt och glad över att polisen reagerade så snabbt och direkt på det som faktiskt hade hänt, att alla sjukhus i Stockholm direkt hade beredskap för det inträffade och att regeringen så snart de hade tillräckliga uppgifter om läget manade till lugn och samling. Och förstås över att stockholmarna själva inte greps av panik utan som en stor lugn kropp öppnade sina hem för varandra medan andra vandrade hemåt i solnedgången.

Det var som att alla var beredda på detta. Alla utom medierna.

För medan resten av samhället agerade som ett samhälle bör agera när det är utsatt för något svårt och hemskt: gemensamt, handlade medierna tvärtom. Istället för att lägga nyhetsjakt och breaking-hysteri åt sidan och fokusera på att vara en trygg punkt dit man kan vända sig för att få rykten på sociala medier bekräftade eller dementerade, valde man att tvärtom bli en megafon för just rykten. Kasta sig över falska fakta och kabla ut dem i realtid och lämna läsare och tittare att oroligt gå från en BREAKING-livesändning till en annan på jakt efter något konkret alls att hålla sig fast vid.

I akuta lägen får ens rapportering faktiskt konsekvenser. Det man skriver skapar oro. Får folk att agera, eller inte agera. Sprider lugn eller panik.

Visst. Vi är inte vana att sånt här händer i Sverige. Redaktionerna är tränade att göra nyheter som morbid underhållning när terrorattacker händer i Nice, Paris eller Berlin. Så fort det finns något nytt att rapportera ska det rapporteras, går principen då. Men nu hände det tyvärr i Sverige. Och i Sverige, måste man komma ihåg, fyller man som stort och etablerat mediehus en funktion som går över att vara först på bollen. Man blir, så fort något akut händer på svensk mark, i första hand en plattform för information för miljontals människor som vill veta vad som faktiskt händer. För i akuta lägen får ens rapportering faktiskt konsekvenser. Det man skriver skapar oro. Får folk att agera, eller inte agera. Sprider lugn eller panik.

Resten av samhället har nu bevisat att de är beredda. Att de vet hur de ska göra när det som inte får hända händer. Alla utom medierna. Låt oss hoppas att de aldrig behöver få en chans att bevisa att de lärt sig den läxan.

Läs också

”Om bryggeriet kan stå för sina fel, nog borde Expressen också kunna det?”

Annons

Dela (16k)
Tweeta


Laddar