Annons

Svenske krogkungens osannolika fall

Den svenske kändiskrögaren Paul Mardirossian såg chansen till de stora pengarna – och tog den. I stället hamnade han i amerikanskt fängelse anklagad för vapenbrott och ”narco terrorism”. För första gången berättar han här sin egen historia.

Text Majsan Boström
Illustrationer Graham Samuels
Annons
Dela (0)
Tweeta

Jag står framför godis­automaten på Metropolitan Correctional Center. I handen har jag tio endollarssedlar, det enda jag tillåts ta med in i den bunkerliknande betongbyggnaden alldeles intill Brooklyn Bridge på

Manhattan. I det här fängelset sitter några av USA:s värsta förbrytare: al-Qaida-terrorister, yrkesmördare, medlemmar i sydamerikanska knarkkarteller, pengatvättare och ekobrottslingar. Men också en före detta Stureplanskrögare – den 44-årige svensken Paul Mardirossian.

Vilket godis gillar han? Ingen aning. Det får bli Coca-Cola och Twix.

– One hug, no kissing. Holding hands is okay.

Vakten ger mig förutsättningarna för mötet, låser upp och föser in mig i ett rum.

Det är neonrör, betongväggar, plast­stolar och en ljudnivå så hög att jag nästan backar. I rummet sitter ett antal män, iförda polyesteroveraller och blå slip-on-skor, omgivna av besökare. Det finns inga telefoner och plexiglas, inte ens några bord där man sitter mittemot varann. Alla sitter längs väggarna i samma rum. Vakten pekar på en ledig stol och jag sätter mig. Sen hör jag skramlet av nycklar och från en dörr i andra änden av rummet kommer en kort kille med mörkt snaggat hår gående.

– Paolo! utbrister en fånge och håller stolt upp sitt barnbarn mot den mörka mannen.

– Paul! Paul! ropar en annan.

Paul Mardirossian är långtifrån den mest kriminellt belastade fången på Metropolitan Correctional Center, men hans medfångar vill uppenbarligen gärna introducera honom för sina barn, fruar och flickvänner.

När vi nu ses för första gången är det maj 2012. Mardirossian har suttit häktad sedan den 27 april 2011, anklagad för bland annat vapensmuggling och ”narco terrorism”, en term som används när terroristorganisationer använder narkotikahandel för att finansiera sin verksamhet.

Det har gått ungefär ett år efter gripandet i Panama och fram tills nu har vi endast växlat korta brev. Vi skakar hand och utbyter artighetsfraser. Hur mår han? Hyfsat, svarar han. Känner sig ganska stark mentalt. Jag sträcker över colan och chokladen. Han tackar, men ser ut att tycka att situationen är pinsam. Jag tänker att han är typen som är van att bjuda.

– Vad är du ute efter? frågan han mig.

– Din historia.

Annons

Metropolitan Correctional Center i New York, där Café träffade Mardirossian.

Mannen sa till Mardirossian att gerilla­gruppen FARC var i behov av stora mängder vapen.

Anklagelserna slog ner som en bomb i mitten av maj 2011. Feta rubriker i kvällstidningarna om Stureplans­krögaren som gripits i en knark-  och vapensmugglingsaffär. Kända krogprofilen Emilio Ingrosso uttalade sig om chocken i tidningarna och ingen verkade riktigt veta vad som hänt.

Paul Mardirossian, av vissa kallad ”Snygg-Pålle”, var dörrvakt på några av Stockholms hetaste klubbar på 1980-talet. Han försörjde sig också genom diverse former av kriminalitet i tio år, vilket han bland annat berättade för Jan Guillou i en intervju på 1990-talet, då han åkt dit för grovt vapenbrott och narkotikabrott och satt i fängelse.

Sedan blev han krögare och levde enligt egen utsago ett lagligt liv. Han drev de framgångsrika restaurangerna Beirut Café, Pascha och Il Conte i Stockholm, samt Le Pascha på Pampelonne Beach i Saint-Tropez.

Men under 2000-talet blev det problem med Skatteverket. Il Conte gick i konkurs, och svenska tidningar skrev om hur Mardi­rossian och partnern Emilio Ingrosso dömdes för bokföringsbrott 2008. Dock menade tingsrätten att det var oklart om de varit oaktsamma eller fifflat med flit.

I slutet av 2000-talet ändrade Mardirossian inriktning och blev verksam i gruvbranschen.

2008 blev han enligt egen uppgift blåst på en stor investering i Grekland och 2010 befann han sig i akut behov av pengar.

En bekant tipsade honom om en potentiell affär. Mardirossian åkte till Spanien och träffade en man som utgav sig för att vara affärsman från Colombia. Mannen sa sig representera FARC (Fuerzas Armadas Revolucionarias de Colombia – en revolutionär gerillagrupp klassificerad som terroristorganisation av bland andra USA och EU). Han berättade för Mardirossian att organisationen var i behov av stora mängder vapen.

I själva verket var mannen en amerikansk polis som jobbade under täckmantel, och den påstådda affären var del i en så kallad sting operation, iscensatt av amerikanska myndigheter för att bekämpa den internationella organiserade brottsligheten.

Under mer än ett år träffades ”den colombianska affärsmannen” och Paul Mardirossian, som ovetande hade fått smeknamnet ”Stallion” av den amerikanska polisen, i Spanien och Panama.

Sen slog fällan igen.

Den 27 april 2011 greps Paul Mardirossian av panamansk polis och agenter från amerikanska DEA (Drug Enforcement Agency), anklagad för att ha lovat att leverera vapen i utbyte mot flera hundra kilo kokain.

Mardirossian satt fastkedjad på en stol på en polisstation i nio dagar innan Panamas president skrev på utlämningsavtalet och han, fängslad till händer, midja och fötter, flögs till New York, eskorterad av DEA-agenter och U.S. Marshals.

Den 6 maj 2011 fick han lämna ifrån sig sina tillhörigheter, sin Ballyväska och sina dyra designerkläder. Paul Mardirossian var nu inne i det amerikanska fängelsesystemet: fånge nummer 25120-054, misstänkt ”narco terrorist”.

Efter gripandet följde snack och spekulationer. En del, framför allt i Sverige, sa att Paul Mardirossian är en person som pratar mycket men gör mindre – medan andra, främst amerikanska myndigheter, menade att han är en slipad brottsling som gör affärer med de riktigt stora.

Åklagarna kallade honom ”en narkotika­smugglare som bor i Sverige och har kontakter med vapenhandlare i Östeuropa och Ryssland”.

Åtalet mot Paul Mardi­rossian blev en stor nyhet i svenska medier.

Annons

När jag träffar Paul Mardirossian första gången i fängelset på Manhattan, i maj 2012, säger han att anklagalserna mot honom är påhittade, att allting har förstorats upp på grund av hans kriminella förflutna.

Jag frågar om annat, om vardagen på Metropolitan Correctional Center.

Han berättar att de flesta fångarna jobbar med matlagning eller städning. Mardi­rossian leder yogapass, använder sina massagekunskaper från några terminer på Axelsons Gymnastiska Institut och jobbar som barberare.

Efter middagen, ”som är slut på två matskedar”, har fångarna fritid, spelar kort och kollar nyheter. De har även en stund att ringa samtal och maila via Corrlinks, den amerikanska fängelsemyndighetens mailsystem. Besök får de endast ta emot en gång i veckan på särskilda tider och de får aldrig träffa någon ensam. De blir utsläppta en timme var tredje dag på rastgården på taket och enligt lag ska de få mat var 14:e timme.

Varje morgon och kväll räknas fångarna och ibland görs oannonserade inspektioner. Mardirossian berättar om en snubbe som somnade på toaletten nere i cafeterian och det blev ett jävla liv för de trodde ju att han hade rymt.

Vi talar om hans straff, längden, som när vi ses ska beslutas om någon månad. 

Du kan få livstid. Har du hunnit med allt du vill i livet?

– Ja. Jag har gjort allt. Det kanske låter konstigt, men förutom hur det här kommer att påverka mina barn, och min flickvän förstås, är jag ganska okej med situationen.

Vakten kommer in och säger att det är dags att avrunda och jag återgår till mitt ärende.

Jag vill veta hur han hamnade här.

– Okej, säger Mardirossian efter att ha tänkt en stund.

– Fast du får inte skriva något förrän jag kommer härifrån. Mina barn, min flickvän… det här är ju en chock för dem.

Jag lovar.

– Sen vill jag inte göra någonting som kan försämra mina chanser, säger Mardi­rossian. Jag har en dotter som är nästan tonåring. Det här kommer att bli svårt för henne.

Förutom hur det här kommer att påverka mina barn och min flickvän är jag ganska okej.

Efter många års skrivande om brottslighet har jag inga direkta ambitioner att försöka avslöja någon absolut sanning i olika mål. Det är omöjligt att verifiera all fakta i den här typen av internationella brottsmål. Båda sidor, Paul Mardirossian och amerikanska DEA, berättar bara det de vill att omvärlden ska veta.

Vad som faktiskt har hänt kan också förvrängas så ofta, och så mycket, att det till slut blir till en sanning för huvudpersonerna själva utan att de själva är medvetna om det (alla jag någonsin har träffat i ett fängelse har ansett sig vara oskyldiga).

Jag litar heller inte blint på DEA. Deras metoder kan stundtals anses vara lika diskutabla som personerna de sätter dit. Tillvägagångssättet att leta upp och iscensätta illegala affärer med transnationella brottssyndikat genom så kallade sting operations kallas i Sverige för brotts­provokation och är olagligt.

DEA skyltar ogärna med sina tillvägagångssätt, informatörer och infiltratörer, men blir det rättegång tvingas de göra bevis och vittnesmål offentliga.

Precis så gick det till när den ökände ryske vapensmugglaren Viktor Bout åkte dit 2008, tre år innan Paul Mardirossian. Jag bevakade Bouts rättegång 2011 för Café. Det gav mig inblick i hur affärerna och transaktionerna fungerar för de globala vapensmugglarna – och hur DEA sätter dit dem.

I fallet Bout använde myndigheterna sig av en colombiansk man som hade smugglat tonvis med kokain. Colombianen blev värvad av DEA – ”he flipped”, som det kallas – och ordnade ett möte mellan Viktor Bout och en påstådd vapenköpare, en polis under täckmantel.

För sin hjälp – bland annat med att styra upp affärsmötet i Thailand där Viktor Bout greps, och för att sedan sitta ansikte mot ansikte med Bout i vittnesbåset – fick colombianen sju miljoner dollar. Jag diskuterade detta med Mardirossian, och kunde inte låta bli att le åt hans kommentar:

– Säga vad man vill om den svenska polisen, men de kan i alla fall göra polisarbete. Amerikanerna skulle inte komma någonvart utan golare.

En källa påstår att närmare 70 personer torskat på samma typ av sting operation som Viktor Bout och Paul Mardirossian de senaste sex åren.

Detta skulle innebära att Mardirossian gick in i en fälla som gillrats många ganger förut:

DEA iscensätter en fejkad affär med colombianska FARC-erillan. Eftersom FARC klassas som en terroristgrupp i USA ger det DEA laglig rätt att gripa vem som helst som anses vara ett hot mot landets säkerhet, oavsett i vilket land de befinner sig så länge landet har utlämningsavtal med USA.

Det hålls därför ”affärsmöten” i länder som samarbetar med USA, till exempel Spanien, Rumänien, Danmark och Panama – allt medan bevis som bandupptagningar och vapenprover samlas på hög. Agenterna från DEA och deras infiltratörer har i uppgift att få vapensäljarna att säga på band att de är medvetna om att vapnen ska användas mot en amerikansk militärbas eller liknande.

Det har även hänt att DEA slänger in en potentiell bonusaffär, en last kokain som ska till New York som vapensäljaren kan få vara med på billigt. Men först måste pengarna för kokainet skickas till en bank på Manhattan och vips så har säljaren begått ett brott inom USA:s gränser. Spiken i kistan.

Liksom Bout visade Paul Mardirossian upp en lista med vapen och priser för den colombianska ”affärsmannen”. En automat­karbin av typen AK-47, även kallad Kalasjnikov, skulle kosta cirka 15 000 kronor, och ett raketgevär, en RPG-7, cirka 33 000 kronor.

Enligt uppgörelsen skulle Mardirossian få betalt i flera hundra kilo kokain. Det är inte ovanligt att internationella vapenhandlare får betalt i just narkotika, även om de vanligtvis inte verkar i den branschen. Droger anses nämligen vara lättare att sälja än att på annat sätt tvätta stora summor med pengar.

Oavsett vad man tycker om de amerikanska myndigheternas metoder så är de onekligen framgångsrika. Domstolen där Mardirossian lagförts, South Eastern District of New York, hanterar så stora fall att det finns ett kontor i bottenvåningen för reportrar från de största mediebolagen som The Associated Press (AP) och The New York Times.

Enligt några ryska journalistkollegor gör cirka 90 procent av de häktade här en så kallad ”plea deal”: de erkänner hela eller delar av brotten de står anklagade för i hopp om strafflindring medan 5 procent går till rättegång och förlorar (Viktor Bout fick 25 år) och 5 procent blir frikända.

För den som åkt dit i en ”DEA-fälla” innebär det inga lysande odds att lämna sin framtid i händerna på 12 jurymedlemmar.
Speciellt inte om man, som Paul Maridrossian, beskrivs av åklagarmyndigheten som en man som ”ledde ett globalt imperium, med en vapenarsenal, och försökte beväpna och finansiera rebeller och terrorister runt om i världen. Med ’Stallion’ borta från marknaden och i en amerikansk rättssal, är världen en säkrare plats”.

Efter ”jidder med en pundare” satt han en månad i isoleringen, inlåst 23 timmar om dygnet.

Annons

Juni 2012. Vid mitt andra besök är Paul Mardirossian trött och hålögd. Han berättar att han har svårt att sova. Han har ischias och ont i några tänder, men det är svårt att få bra läkarvård på MCC och när han fick klart för sig att tandläkarvården främst handlade om att dra ut tänderna knep han käft, bildligt talat.

– Tack för att du kom igen, säger Mardirossian. Jag får inte så många besök.

Jag har förstått det, vet din advokat att jag är här nu?

– Nej för fan, du har väl inte sagt något?

Jag berättar om mötet fyra månader tidigare på försvars­advokat Sabrina Shroffs kontor.

– Jag kommer aldrig, aldrig att låta dig tala med min klient, meddelade hon och slängde ut mig.

Följaktligen har hon ingen aning om att jag är här.

Mardirossian skrattar.

– Hon är tuff, Sabrina – men hon är bra.

Plötsligt händer det något bakom stål­dörren. Det rasslar i komradion hos en av vakterna och fångarna utväxlar blickar. En av dem nickar till Mardirossian som säger att det utbrutit slagsmål. Själv hamnade han i bråk – ”jidder med en pundare” – i början av året och satt en månad i isoleringen, inlåst 23 timmar om dygnet.

– Fan, jag hoppas det inte är något allvarligt, säger han. Då kanske de avbryter besöket.

Men inget mer händer och Mardirossian andas ut. Jag undrar vad han saknar för­utom familjen och han tänker en stund.

– Frihet, en riktig säng och vanliga kläder. Vet du hur obekväm den här jump­suiten är?

Han nyper tag i polyestertyget.

– När jag kommer härifrån ska jag aldrig mer ta i polyester, säger han och sneglar mot godismaskinen.

– Och aldrig mer äta Dorritos.

Han berättar att han har börjat laga mat nu.

– Jag jobbar i köket. Ibland smugglar jag upp lite kött till avdelningen.

Han bakar tårtor också, och får beställningar av medfångarna som kommer med ingredienser. Jag undrar hur man lagar till kött och bakar tårtor i en cell.

– Vi har ett samrum med en mikrovågs­ugn, man måste vara kreativ. Jag har blivit sjukt bra på att laga gourmetmat i en mikro, säger han och flinar.

Kontrasterna, tänker jag. Från att vara krögare i Saint Tropez till att baka tårtor i mikrovågsugn i ett fängelse. Men trots att han är lite deppig känns det ändå som att Mardirossian tar tiden i fängelset ganska bra. Fast när jag frågar om han vet när domen kommer blir han osäker.

– Allt tar en sån jävla tid här, säger han. Men de kommer att släppa mig när de inser att jag inte vet allt de trodde jag visste.

Mardirossian verkar väldigt säker på att han ska få komma hem snart. Jag är inte lika övertygad. Amerikanerna brukar ta det säkra före det osäkra och erkänner ogärna sina misstag. Men jag säger inget. Vill inte göra hål i bubblan. Någon gång blir han säkert överlämnad till Sverige, men frågan är efter hur många år.

– De där jävla grekerna, muttrar plötsligt Mardirossian.

Mardirossian börjar berätta en stundtals oklar historia som började med en, som det verkade, bra investering i en oljetanker. Mardirossian säger att han lånade ihop ”några miljoner” till investeringen, men blev blåst. Och plötsligt ville de han lånat pengar av – några barndomskompisar och en ”storskojare” – ha tillbaka sin insats.

– Jag åkte till Grekland och fick ett förslag på en affär som skulle göra det möjligt att betala tillbaka pengarna.

Du var öppen för alla förslag?

– Ja, jag var desperat.

Men då gick du ändå in i den påstådda affären med FARC frivilligt?

– Ja, jag tänkte lura dem (FARC).

Är det inte lite extremt att försöka lura en terrororganisation? 

– Jag hade inget annat val. Jag vet att jag har gjort fel och svikit många, men det var inte mig DEA ville åt. De trodde att jag visste mer än vad jag gjorde.

Men faktum kvarstår att du var redo att gå in i en stor vapen- och knarkaffär?

– Som jag sa, jag var desperat.

Cafés reporter Majsan Boström tilläts endast ta med sig tio dollar in på Metropolitan Correctional Center, där hon träffade Paul Mardirossian. Vid varje möte köpte hon en läsk och en chokladbit ur fängelsets godisautomat åt honom.

Efter att ha nekat i nästan ett års tid valde Mardirossian att inte chansa. Den 14 januari 2012 gjorde han en ”plea deal”. Om han inte döms till livstid riskerar han 25 år på insidan av ett federalt fängelse. Det finns inga garantier att straffet blir kortare, det påpekas med kursiv stil i ”the plea agree­ment”, men det är ändå en chans de flesta på MCC tar. Paul Mardirossian riskerar alltså, trots uppgörelsen med åklagaren, att vara nästan 70 år gammal innan han friges, om han inte till och med döms till livstid.

Plötsligt börjar en kraftig man med kort­snaggat grått hår att väsnas intill oss. Han hör till maffiafamiljen Gambino, viskar Mardirossian innan han reser sig upp och går fram för att hälsa.

– Howayadoin? säger den snaggade mannen.

De skrattar och utbyter artighetsfraser.

Vakten knackar hårt på plexiglaset och Mardirossian sätter sig på sin plats igen.

Det verkar som du har gott om kompisar i alla fall.

– Ja, som tur är finns folk som det går att snacka med, svarar han. Folk med hjärna.

En av de första Paul Mardirossian blev god vän med härinne är den ryske piloten Konstantin Yaroshenko. Han gick ut i ryska medier med att han blev erbjuden vittnesskydd och amerikanskt green card för sig och sin familj i utbyte mot information om Viktor Bout. Han tackade nej, och greps i stället av DEA på ett hotell i Monrovia i Libyen, anklagad för kokainsmuggling.

– Han fick 20 år, säger Mardirossian. Viktor Bout såg man inte till så mycket för han satt mest isolerad. Men alla visste att han var här. Folk har ju sett filmen (Lord of war, från 2005, med Nicholas Cage i rollen som Yuri Orlov, en huvudkaraktär kraftigt inspirerad av Viktor Bout). Det finns ganska många smarta personer här, alltså riktiga businessmän.

Mardirossian har rätt. Det sitter många ekobrottslingar på MCC också. Folk från Wall Street som anklagas för insideraffärer och finanschefer misstänkta för grov penga­tvätt. Och så en av de fräckaste svindlarna den här sidan millennieskiftet.

– Den där vinsnubben, säger Mardirossian. Det här kan inte vara så kul för honom.

Han talar om den 31-åriga indonesiern Rudy Kurniawan, som blåste miljardärer genom att limma på antika etiketter på nya vinflaskor och åkte in i mars 2012.

Vi kommer in på annat, livet utanför MCC, gamla minnen och roligare tider med resor till Brasilien med vännerna.

Är det många kompisar som har hört av sig?

– Nä. Det är inte så många som har gjort det.

Åren går, det blir både 2013 och 2014. Jag och Mardirossian mailar och jag fortsätter att hälsa på. Straff­beslutet skjuts fram och skjuts fram igen – och Mardirossians försvarsadvokat Sabrina Shroff lyckas varken få åtalet ogiltigförklarat eller reducera antalet åtalspunkter. Hennes taktik är att anklaga DEA för fabricerade bevis och menar att USA därmed inte hade rätt att gripa hennes klient. Hon påpekar även att det tog ett helt år för Mardirossian att producera varuproven, en AK-47:a och ett raketgevär:

– Om Mardirossian nu hade så bra kontakter, varför tog det då så lång tid att ta affären vidare?

Shroff hävdar också att Mardirossian inte var införstådd i att vapnen skulle användas mot en amerikansk militärbas. Det finns bandupptagningar där han sagt att han inte blandar sig i vilka deras fiender är. Men alla yrkanden för straffreducering eller frigivning ogillas och Mardirossian blir kvar på MCC.

Samtidigt som allting står still i USA händer det grejer på hemmaplan.

Två svenskar häktas och lagförs i Danmark för att ha levererat Paul Mardirossians vapenprover till Köpenhamn. Den ene frias och den andra döms i dansk domstol till 14 månader i fängelse, han överklagar och får påbackning till tre år.

Mardirossian hade en kollega som också nämns i häktningshandlingarna, men den personen har aldrig namngivits för det ledde av någon anledning inte till åtal, och själv vägrar Mardirossian att uttala sig om andra inblandade.

I slutet av oktober 2014 är jag tillbaka vid godisautomaten inne på MCC. Det blir det vanliga – Coca-Cola och Twix – och några minuter senare kliver Mardirossian in i besöksrummet med ett stort leende på läpparna. Han är iklädd en kycklinggul overall och vita, snörda Nikeskor. Ett bevis för Mardirossians nya, högre status – skosnören är ett privilegium för fångar med högre rang i fängelsesystemet och de som sitter i fängelser med lägre säkerhetsnivå. Men skorna är dåligt limmade och spruckna vid sulan.

– Tullen beslagtar containrar med såna här piratkopior från Asien, säger han. Och så säljer de dem till oss för 60–70 dollar, sån jäkla ripoff!

Det är en helt ny Paul Mardirossian jag träffar. Han är piggare, skrattar ofta och berättar att han har blivit befordrad till kock i vakternas personalmatsal.

– Jag gör egen hummus och i dag var det kyckling med koriander och citron. De gillar min mat.

Det märks att han varit i USA i nästan fyra år nu, det dyker upp amerikanska ord hela tiden när han pratar. Han säger inte koriander när han pratar om matlagningen, utan ”cilantro”, det blir ”garlic” i stället för vitlök.

– Jag kommer nog hem snart, säger han plötsligt.

Jag får känslan att han kanske har rätt. Han rör sig med en självsäkerhet jag inte upplevt tidigare, går runt och skakar hand med de andra fångarna fast han ska sitta ner och den här gången säger vakten ingenting.

Många av cellkompisarna Mardirossian haft under sina år på MCC har gjort ”plea deals” och sedan fått vänta länge, i vissa fall uppåt tio år, på sina domar. Flera av dem har också blivit arresterade i Panama, anklagade för ”narco terrorism”, precis som Mardirossian. En av dem hade till och med haft samma kontaktperson i DEA:s gillrade fälla.

– Det är helt sjukt, säger Mardirossian. Så många har åkt dit på samma grej och vissa har till och med torskat på samma person.

Vakten kommer fram och knackar på armbandsuret och jag tittar förvånat på när de skakar hand.

Vi tar farväl och Mardirossian säger:

– Nästa gång vi ses är det kanske hemma, då ska jag betala tillbaka colan och alla Twix.

Mardirossian låg sömnlös, han visste inte om han skulle få 25 år i fängelse eller om han skulle få komma hem.

Gillar du detta reportage? Läs även om svenske Sebastian som sitter i fängelse i Thailand. Gillar du detta reportage? Läs om "Verklighetens JW" – Stureplansstekaren som drev ett drogimperium Gillar du detta reportage? Läs även det skakande reportaget om Honduras, världens farligaste land.

Paul Mardirossian släppt ur häkte” – rubriken på Aftonbladet kommer som en total överraskning. Det är den 6 januari 2015, och jag logger direkt in på fängelse­mailen Corrlinks. Och där ligger det, mailet från den 26 december. Mardirossian skriver att han fick fyra år men blev frigiven tidigare för gott upp­förande och är på väg hem: ”Jag ringer när jag kommer till Sverige.”

Jag skriver ett svar men möts av meddelandet: ”Terminated. Fången finns inte längre i systemet.”

Så får jag en vänförfrågan på Facebook den 1 februari och dagen efter ses vi på Skype. Paul Mardirossian sitter i soffan hemma hos sina mamma och pappa i
Rinkeby och lyser som en sol.

– Ja, nu är man tillbaka här, säger han och skrattar. Jag flyttade hemifrån när jag var 15-16 år.

– Men jag är väldigt nöjd, skyndar han sig att tillägga. Mammas mat, fatta!

Fast det är jobbigt också, medger han. 

– De första två veckorna vågade jag knappt sova för jag var så rädd att jag skulle vakna och vara på MCC igen, att allt det här bara var en dröm.

Mardirossian berättar hur han till slut fick stå inför domaren för att få sitt straff. Han låg sömnlös veckan innan, visste inte om han skulle få 25 år i fängelse eller om han skulle få komma hem.

Domaren började med att tala om Mardi­rossians förflutna, tog upp det faktum att han suttit i fängelse men uppenbarligen inte lärt sig.

– Jag tänkte: ”Nu är det kört.” Men domaren var schyst, hård men schyst.

När pappersexercisen var klar väntade några veckor i häkte i väntan på transporten till Sverige. Och så stod han där på John F Kennedy Airport den 22 januari.  Flankerad av tre vakter klev han på ett plan – Norwegian Airlines Dreamliner – hem till Sverige.

– Ja, jag fick ju inget eget plan som Annika Östberg, påpekar han och flinar.

Vid överlämnandet på Arlanda var Paul Mardirossian orolig att någon skulle känna igen honom. Han bar fortfarande fängelse­kläder och det sista han ville var att få en kamera i ansiktet. Något säger mig att han var lika orolig över att bli påhoppad av svenska journalister som fotograferad ostylad i fängelsekläder.

– Det stod tre svenska poliser där. Eller… en alban, en serb och en svenne. De var jättetrevliga och nyfikna på hur det var att sitta i amerikanskt fängelse.

Polisens jobb var endast att eskortera honom genom tull och passkontroll.

Sedan var han fri.

Stirrande i marken, fortfarande orolig för att det skulle börja smälla av fotoblixtar, såg inte Mardirossian sin yngre bror som var där för att möta.

– Jag hörde ”Hej!”, en röst som jag kände igen, men jag vågade inte titta upp. Sen skrek han: ”Du där! Du där i de fula dojorna!”

Mardirossian skrattar.

Skorna.

Nikekopiorna han hade på sig på MCC.

Paul Mardirossian åtalades för sex olika brott. Paul Mardirossian gjorde en ”plea deal” med åklagaren och dömdes till totalt fyra års fängelse och 600 dollar i böter. Han släpptes ut efter 3,5 år i fängelse för gott uppförande.

Åtalspunkterna var:
– Förberedelse för att sälja och distribuera narkotika (narco terrorism conspiration)
– Förberedelse att förse materiellt stöd eller resurser till en terroristorganisation
– Försök att förse materiellt stöd eller resurser till en terroristorganisation.
– Våldsbrott/narkotikabrott/vapenbrott. Innehavande av skjutvapen för främjandet av narkotikasmuggling och därmed våldsbrott.
– Försök till import av kokain till USA.
– Pengatvätt/bedrägeri.

I mars i år började Paul Mardirossian jobba med organisationen Second Chance, som har fokus på att bryta

utanförskap och hjälpa unga i risk­zonen att känna motivering inför studier och skapa en bra framtid.

– Det passar mig väldigt bra, jag tror jag kan få kidsen att lyssna.

I maj skaffade han egen lägenhet.

Under sommaren engagerade han sig i utsatta barn och ungdomar som åkte på läger i skärgården under sommaren. Dessutom funderar han på att skriva bok- och filmmanus, berättar han.

Men under vårt Skypesamtal var han också allvarlig. Han är ute igen, han har avtjänat sina fyra år efter att, genom sin ”plea deal”, ha erkänt alla sex åtalspunkter, men nu väntar ett nytt liv.

Han har många brustna förtroenden och sårade känslor, och kanske arga före detta partners att lappa ihop saker och ting med. 

Paul Mardirossian kommer att få börja om från början på alla plan, även ekonomiskt.

– Men det gör ingenting, säger han. Det stora är att jag har fått en ny chans i livet.

Dela (0)
Tweeta

Laddar