Annons
Annons

Sverrir Gudnason om drömrollen som Björn Borg

Hur går det när en islänning som aldrig tränat 
i hela sitt liv porträtterar Sveriges störste idrottare? 
Café reser till Prag för att ta reda på om rollen 
som Björn Borg smashar Sverrir Gudnason hela 
vägen till Hollywood.

Emil Persson
Foto: Johan Sandberg

Möjligen skulle man kunna ringa akutpsyk för mindre. I den indiansomriga tjeckiska septembervärmen springer en långhårig man fram och tillbaka och måttar med ett träracket, metodiskt, från ena sidan av tennisbanan till den andra. Visserligen inte en helt oortodox sommaraktivitet. Problemet är bara att det inte är några bollar i luften.

Annons

Mannen måttar slag på slag i tomma intet, lite som om han vill straffa luften. Som om luften dragit med hans tjej, spottat i hans knödel och använt uttrycket ”gofika” i sociala medier.

I själva verket är det ett arbetssätt Sverrir Gudnason tränat in och utfört i flera månader nu. De långa tennisduellerna i Borg övas mer eller mindre in som rena danskoreografier. Datorgenererade tennisbollar appliceras först efteråt. Samma teknik användes i bordtennisscenen i Forrest Gump, där Tom Hanks karaktär smattrar otaliga pingisbollar mot en vägg samtidigt, som när ett flipperspel når multiballäget.

Sverrir blir till slut färdig, regissören Janus Metz beordrar kameraflytt och välkomnar samtidigt Stellan Skarsgård in i spelet. Bilden som visas på monitorerna ska dock inte föreställa Prag utan tennisanläggningen Cumberland i London. I filmscenen är det nu två veckor kvar till det som ska komma att bli crescendot i hela Björn Borgs karriär: Wimbledonfinalen 1980.

Den regerande mästaren mår piss. Han är ur form, hukar under de potentiellt historiska Wimbledonvingslagen – ingen annan har hittills vunnit fem Grand Slam-titlar i rad – och besväras dessutom av att det faktum att det som skulle vara en stängd träning plötsligt befolkas av kvinnliga fans som trycker sig mot nätstängslet.

Stellan Skarsgård spelar Borgs ständige tränare Lennart Bergelin. De sätter sig på bänken intill tennisbanan och upprepar samma fem repliker.

– Ta det lugnt, säger Stellan. Självförtroendet kommer.

– Skulle detta inte vara en stängd träning?

– Säg det till blodiglarna där borta.

– Känns fan inget bra, ”Labbe”.

– Det löser sig. Det kommer.

Sverrir Gudnason

Skådespelaren Sverrir Gudnason är aktuell i rollen som Björn Borg i filmen Borg. Foto: Johan Sandberg.

I enlighet med de senaste årens biopictrend – Ali, My week with Marilyn, Lincoln – är Borg ingen kronologisk eller allomfattande genomgång av ett människoöde, utan filmen zoomar in på en specifik händelse för att porträttera sin huvudperson och berättelse. I det här fallet Wimbledonturneringen 1980.
Vid tidpunkten hade den hypnotiska rivaliteten mellan Björn Borg och John McEnroe precis briserat. Jazzmusikern mot punkaren, den gode mot den onde och fule, den introverte mästaren mot utmanaren som bär sina känslor på sin pikéärm.

I det här skedet var Björn Borg på toppen av världen. Och inte bara idrottsvärlden. Mellan honom och det ouppnåeliga rekordet stod egentligen bara en hetlevrad amerikan.
Enligt idrottens raffinerade dramaturgi hamnade de två kombattanterna till slut i en gastkramande final som pågick i fyra timmar och som – håll era hästar, ”spoiler”-motståndarmaffian – Borg till slut vann. Alla vet detta. Förståsigpåare brukar fortfarande hävda att bara Wimbledonfinalen mellan Roger Federer och Rafael Nadal 2008 kan konkurrera i spänningsgrad.
Borg skildrar händelserna kring turneringen, men mer än något annat – och med viss hjälp av flashbacks till världens mest kända garageport i Södertälje – Björn Borgs mentala meltdown. Hans förvandling från utlevande känslovulkan i tonåren till försluten tryckkokare i vuxenåldern.

BILDSPEL

7
Visa bildspel

/
Sverrir Gudnason
Sverrir Gudnason
Sverrir Gudnason
Sverrir Gudnason
Sverrir Gudnason
Sverrir Gudnason
Sverrir Gudnason
...
Visa mer

Sverrir Gudnason beskriver sig inte som någon större sportperson. Han har spelat fotboll och testat isländsk brottning, men hade aldrig hållit i ett tennisracket innan han tog sig an rollen som en av sportens största genom tiderna.

Med rollen följde en fysisk omvandling. I ett halvår gick Sverrir på en strikt diet för att få till Borgs magert atletiska figur, långt från samtidens proteinpulvriserade gymideal. På eftermiddagarna körde han fyspass och på förmiddagarna tränade han tennis.

– De första veckorna körde jag med modernt racket och lärde mig grunderna, men var samtidigt noga med att alltid köra Borgs klassiska tvåhandsbackhand med release så att jag inte skulle behöva skola om mig senare.

”Release”?

– Ja. Efter träffen släpper man skaftet med ena handen.

Han tar en klunk kaffe.

– Eller, jag vet inte ens om det heter release, jag hittade på det nu. Det lät proffsigt.

Det hade varit naturligt för Sverrir att börja träna hos kompisen Jonas Lundqvist, hela medie-Stockholms tennissamordnare. Den karismatiske göteborgaren – tidigare trummis i Bad Cash Quartet, nu framgångsrik soloartist – driver tennisklubben TK Örnen, dit människor som vet att stora baren på Stockholms kreddkrog Riche kallas för ”skilsmässobaren” gärna löser medlemskap.

Så Sverrir valde att inte träna med TK Örnen. Hans medverkan i filmen hade ännu inte offentliggjorts och att – med begynnande hårsvall och träracket – visa sig på banor som frekventeras av journalister framstod som dubbelfel.

I stället sökte han lyckan ute hos Mälarhöjdens IK. Han började träna hos en man som kallades ”Kurre” för att lära sig grunderna, innan han så småningom avancerade till Solna. En annan permanent figur i Mälarhöjdens tennishall var en 80-årig polsk man vid namn Josef som ägnade dagarna åt att stränga racketar.

Uppenbarligen hade Josef fått veta att Sverrir var där för att göra Borg. När skådespelaren satte sin fot i hallen fort fyllde polackens glada stämma rummet: ”Ey! När ska du spela Wimbledon?!” Sverrir skrattade och svarade: ”I augusti!”

– Men när jag kom in nästa dag skrek han igen: ”Hey, när ska du spela Wimbledon?” Jag bara: ”I augusti sa jag ju! 16 augusti!” Men så fortsatte han, fem dagar i rad, alltid samma fråga. Till slut kände jag: ”Vad fan är grejen?” Kurre märkte att jag blev förvirrad, tog mig åt sidan och sa: ”Du, han har ingen aning om att du ska spela Björn Borg. Han frågar alla det där.”

Sverrir skrattar. När vi ses på Nybergs Konditori på Norrtullsgatan har det gått ungefär nio månader sedan vi sågs i Prag och en och en halv månad sedan filmens klippning låstes. Redan samma vecka som Sverrir fick veta att det inte skulle bli några fler scener föll det långa håret. Nu sitter han på sitt stammiskafé med en halväten ostfralla framför sig.

– Jag tänkte att folk skulle tro att jag blivit galen annars. Att jag tror att jag är Björn. Det kändes fel att vara kvar i den looken.

Telefonen pockar på uppmärksamhet. Sverrir skiner upp.

– Du vet, Wordfeud. Min största motståndare, eller egentligen den enda som jag spelar regelbundet mot, är Stellan. Vi kör hela tiden.

Har ni ett pågående parti?

– Ja. Jag leder med 357 mot 327, men han har vunnit fler matcher än mig totalt. Han är väldigt bra på konstiga ord. Senaste ordet han la fick 63 poäng.

Vad var det för ord?

Sverrir tittar på displayen och läser innantill.

– ”Sittbad”. Vad fan är det ens? Är det ett badkar man sitter i? Borde det inte heta ”sittbadkar”?

Sverrir Gudnason

Skådespelaren Sverrir Gudnason är aktuell i rollen som Björn Borg i filmen Borg. Foto: Johan Sandberg.

Stellan Skarsgård sitter emellertid inte i ett badkar utan på en stol i den tjeckiska tennisklubbens lokaler. Kamerorna flyttas om ännu en gång. Han är klädd i träningsoverall och har den där typen av sminkbakelse i ansiktet som börjar kännas som ett obligatoriskt inslag i varje svensk storfilm; någon var väl tvungen att ha den.

Tränaren Lennart Bergelin utgör en av Björn Borgs två huvudrelationer i filmen, den andra kretsar kring hustrun Mariana Borg, spelad av Tuva Novotny.

– Sverrir är lite drömsk på något sätt, säger Stellan. En jävla gullig kille. Han hade en helt annan kropp när han började, lite småknubbig pizzakropp. Nu är han hård i kroppen. Och ser ut som Borg. Och har lärt sig spela tennis – vilket jag tycker är mest fantastiskt. När jag skulle filma Our kind of traitor (2016) hade jag två tennismatcher i manus, och slet som ett djur på tennisbanan varje dag i tre månader, men kunde fortfarande inte träffa bollen.

Hur menar du att han är drömsk?

– Ja … Jag vet inte hur jag ska beskriva det. ”Drömsk” tycker jag är ett bra ord. Det är som att blicken och tankarna glider iväg åt ett annat håll ibland. Det blir man lite nyfiken på, vad som egentligen händer därinne.

Stellan ler stelt genom det koagulerade sminket och knackar pekfingret mot sitt huvud.

Stämningen på set måste beskrivas som god, och det har säkert delvis att göra med att det är sista inspelningsdagen i Prag. Teamet har slitit hårt i en dryg månad och nu väntar avslutningsfest. När stora backar med Pilsner Urquell rullas in genom grindarna spricker den danske regissören Janus Metz upp i ett hvergangskt leende.

– Det här blir egentligen vårt andra wrapparty, förklarar Janus. De flesta flyger till Göteborg klockan 07 i morgon och fortsätter filma, så vi unnade oss att ha en fest i fredags också. Men det finns fler anledningar att fira i kväll: inte minst är det ju Sverrirs födelsedag.

Hans huvudrollsinnehavare fyller mycket riktigt 38 men har inga som helst problem att se ut som de 26 år Björn Borg klockade in på under sin näst sista Wimbledonfinal.

– Vi testade ett antal människor för rollen och Sverrir gjorde en väldigt intressant provfilmning, säger Janus. Han är en skådespelare som alltid tycks bära på en hemlighet – vilket gör att man blir extremt nyfiken på honom.

Det passar väldigt bra just med Björn Borg som också hade något hemlighetsfullt över sig. Dessutom är han ju spektakulärt lik honom.

Han nickar åt Sverrirs håll.

– Det allra viktigaste för mig var egentligen att han var beredd att dedikera sig till rollen. Och han har tränat makalöst hårt. Sverrir var lite av en lönnfet konstnär innan, precis som de flesta i den här branschen, men transformerades totalt. Så fort han kom igång med träningen och förberedelserna förändrades hela hans sätt att vara, och han blev Björn. Det var fantastiskt att se och jag tror att det förvånade oss alla – inklusive Sverrir själv.

Solnedgången sänker sig. I horisonten skimrar de äldsta delarna av staden i septembermörkgult. Sverrir sitter i cateringtältet och äter bolognese ur en papptallrik. Han har alltid gillat Prag, så pass mycket att han 1999 bosatte sig här med några kompisar, bland andra Tuva Novotny.

– En del har förändrats sedan dess, men staden har fortfarande den här mysiga känslan, säger han. Om man inte är nära torget, vill säga. Där är det för mycket selfie sticks. Jag klarar inte av selfie sticks.

Nu är det tjeckiska crewets tur att uppmärksamma Sverrirs födelsedag. De sjunger en inhemsk sång och räcker över en champagneflaska. Därefter avtäcks den riktiga presenten: en grön fotbollströja. Ryggen pryds av siffran ”38” och ovanför löper namnet ”SVERRIR”.

– När jag kom till Prag frågade jag om det fanns någon fotbollsmatch jag kunde gå på. Och då var det någon här som tipsade mig om det här laget. Jag har sett två matcher nu och börjat hålla på dem. De är liksom det ”sköna” laget, kulturlaget, det som det är lite flummigt och coolt att heja på. Jag kunde relatera till dem på något sätt.

Vad heter laget?

– Bohemians.

Trots att gräset med all sannolikhet inte kommer att vara grönare är det många islänningar som tar chansen att studera några år utomlands i sin ungdom. Så även Guðni Jóhannesson och Bryndís Sverrisdóttir. I mitten på 70-talet flyttade paret till Lund för att studera på universitetet och där tillkom och föddes deras äldste son.

Men även om Sverrir förlöstes på ett svenskt BB betraktar han sig som uppväxt på Island; han vara bara två år gammal när föräldrarna examinerades och flyttade tillbaka till Reykjavik. Det var också på Island han landade sina första skådespelarjobb. När han var fem år gjorde han en reklamfilm för toalettpapperet Polar Tork – och hade bara hunnit fylla elva när han fick huvudrollen i en Halldór Laxness-pjäs på stadsteatern.

– Jag gillade allt med den upplevelsen. Det var ingen glamour att jobba på en isländsk teater, men jag tyckte om själva grejen: att vara med i en föreställning, vara med i ett sammanhang, möta publiken.

Pappa Guðni Jóhannesson blev så småningom fullfjädrad professor, men fick inte den tjänst han ville ha på universitet i Reykjavik. När KTH i Stockholm i stället hörde av sig och erbjöd honom jobb gick familjens flyttåg på nytt till Sverige.

– Jag kom till Tyresö utanför Stockholm när jag var tolv och minns att det var väldigt spännande att det fanns rådjur och grodor och sånt. Jag blev nästan lite retad för det i skolan, att jag blev superuppspelt av att se en ekorre. Folk bara: ”Fan, lugna ner dig nu.”

Sverrirs sista grundskoletid blev en förhållandevis teaterlös tid.

– Jag gjorde något tafatt försök i sexan att börja skådespela igen. Vi skulle välja temadag inför julen och då fanns alternativen julpjäs, julpyssel och luciatåg. Jag valde julpyssel för jag trodde att det var teater. Jag trodde man skulle få spela en ”julpyssling”, typ.

Ett ord Wordfeud inte skulle godkänna.

– Nej, kanske inte. Fråga Stellan. Jag fattade i alla fall inte att det var julpjäs som var teater. När jag kom till klassrummet var det bara en massa flirtkulor och piprensare överallt. Flirtkulor, fan vad de har sålt i världen. Totalt onödiga.

Sverrirs föräldrar har i dag flyttat tillbaka till Island. Guðni är landets energichef och försöker tillvarata jordvärmen, älvarna och vindkraften på bästa sätt. Bryndís tjänstgjorde länge på Nationalmuseet, men sysslar nu med bokutgivning och utställningar på frilansbasis. Båda närmar sig pensionsåldern.

Kommer du att flytta tillbaka till Island?

– Jag tror inte det. Jag försöker åka dit två gånger om året och trivs jättebra, familjen har sommarstuga där och så. Men jag kommer nog att bo här. Jag har ju mina barn – och så älskar jag de här kvarteren.

Sverrir Gudnason

Skådespelaren Sverrir Gudnason är aktuell i rollen som Björn Borg i filmen Borg. Foto: Johan Sandberg.

Med ”de här kvarteren” menar Sverrir det som i folkmun kallas för Vasastan. Han har lämnat Nybergs Konditori och färdas just nu inuti den hemtama Bermudatriangel som han revirritat mellan sin lägenhet, restaurang Tennstopet och skivaffären Runtrunt.

Man behöver inte prata länge med Sverrir för att förstå att han besitter ett musikintresse utöver det vanliga; innan någon hinner säga ”deuce” har han avhandlat bonusmaterialet på den legendariska countrydokumentären Heartworn highways, rummet där Gram Parsons dog i Joshua Tree och effekten som uppstår om man spelar Father John Mistys låt I love you, honeybear på 33 vinylvarv i stället för de rekommenderade 45. Under flera år drev Sverrir dessutom klubben Vänner & Bekanta i Stockholm.

– Jag gillar många sorters musik och det kommer från mamma. Hon hade olika kassetter när jag växte upp: en Leonard Cohen-kassett som gav mig singer-songwriter-genren, en med Otis Redding som gav mig svart musik, en med Patsy Cline som gav mig countryn. Hon spelade Deep Purple och Beatles och Stones, det gav mig rocken och popen.

Han kommer fram till Runtrunt. Klockan visar 11.30 och öppet är det inte. Sverrir synar skylten i fönstret.

– ”Kommer strax!” It’s a classic. Ägaren Gustaf är säkert på Tennstopet och dricker öl. Det finns lite usual suspects i de här kvarteren. Han och jag var faktiskt på Tennstopet och drack öl bara häromdagen. Ska vi gå dit?

Det ska vi. På vägen till Tennstopet ligger Stockholms ledande skinnjackebutik 118 Second Läder. Sverrir nickar mot skyltfönstret.

– Jag har köpt en jacka som tidigare tillhörde ”Strängen” där.

Robert ”Strängen” Dahlqvist var gitarrist i Hellacopters och gick bort i början av året.

– Jag kände honom bara lite grann, men han var en väldigt fin person.

Det är svårt att över huvud taget vandra i Vasastan med Sverrir om man gillar framåtrörelse. Han snittar 2,5 möten med bekanta per kvarter, kompletta med tillhörande kram och lägesavstämning. Oavsett om det är artisten Nicolai Dunger, Christina Bergmark från Wannadies eller skådespelaren Jens Hulténs son. Eller, för den delen, komikern Jonatan Unge.

– Fan vad jag gillar din podcast Februaripodden! utbrister Sverrir när Jonatan Unge tornar upp.

– Tack! Och du har fått börja göra internationella roller nu? Visst har jag sett dig i någonting stort?

– Tja, det kan bli internationellt i och med att de sålt den till en massa länder. Men ja, filmen om Björn Borg.

– Just det! Med han …

– Shia LaBeouf.

– Precis. Var han galen eller trevlig?

– Både och, men supertrevlig. Jag gillar honom.

– Det är ”inte skrika hora”-snubben som gör den, eller hur?

– Ronnie Sandahl, han skrev manus. Det är en dansk snubbe, 
Janus Metz, som regisserar. Han gjorde dokumentären Armadillo.

– Bygger filmen på den här lilla boken som handlar om Björn Borg och McEnroe? I huvudet på John McEnroe, tror jag den heter. Den var så himla bra.

– Den bygger på lite blandade grejer.

– När kommer den?

– September!

– September! Ha det bra då!

Sverrir Gudnason

Skådespelaren Sverrir Gudnason är aktuell i rollen som Björn Borg i filmen Borg. Foto: Johan Sandberg.

När Sverrir hade gått färdigt S:t Eriks Gymnasium på Kungsholmen började han accelerera upp skådespelandet igen. Runt millennieskiftet syntes han i generationstypiska saker som kultfilmen Festival och dagsåpan Nya tider.

– Nya tider var ganska hårt. Jag tror vi filmade två program om dagen, så man hade kanske tolv långa dialogscener. Jag blev hämtad sex på morgonen och kom hem klockan sju på kvällen. Då skulle jag plugga manus och käka pasta, men somnade i tallriken, typ. Samtidigt var det en otroligt bra skola.

Även om rollen inte var särskilt stor blev den populära tv-serien Lasermannen (2005) en brytpunkt i Sverrirs karriär. Där träffade han regissören Mikael Marcimain som två år senare castade honom som Tommy Berglund i Upp till kamp, Peter Birros berättelse om den knarkiga vänstervågen i Göteborg på 60- och 70-talet. Än i dag anser många att det är en av de bästa tv-serierna i svensk historia.

– Den gjorde att jag breakade väldigt mycket i branschen och bland en viss publik också. Det var superbra för mig att göra den, där fick jag verkligen testa på att göra en huvudkaraktär i sex timmar tv. Jag har varit med i allt ”Micke” regisserat sedan dess.

Sverrir har även, likt många svenska framgångsrika skådisar, haft en återkommande biroll i en deckarfranchise döpt efter en kriminalkommissarie. I hans fall Wallander. Totalt blev det tolv filmer under 2009 och 2010.

– Det kunde vara lite förvirrande ibland med karaktären, medger han. Man fick och tappade egenskaper mellan filmerna: helt plötsligt var man något datageni, sedan var man motorcykelgeni – och helt plötsligt var jag pappa! Men det var ändå en rolig tid och jag gillade jättemycket att jobba med Krister (Henriksson).

De senaste fem åren har Sverrir synts i många populära och kritikerrosade filmer, som Call girl, Små citroner gula, Gentlemen, Den allvarsamma leken, Flugparken och Monica Z. För de två sistnämnda belönades han med Guldbaggar.

– Det har möjligen förändrat epiteten när det skrivs om mig i tidningen, nu står det ”Guldbaggebelönad” eller ”prisbelönt” eller så. Men jobbmässigt har det inte påverkat särskilt mycket – jag var ändå så pass etablerad i Sverige när jag fick dem. Däremot kan jag förstås vara lite stolt över det.

Sverrir Gudnason

Skådespelaren Sverrir Gudnason är aktuell i rollen som Björn Borg i filmen Borg. Foto: Johan Sandberg.

Sverrir slår sig ner på Tennstopets uteservering. Det är en av de första riktigt soliga dagarna i juni och alla får Staropramen.

Är vi överens om att man, med lite god vilja och generalisering, kan kalla skådisar för pretentiösa?

– Det finns olika sorters skådisar. Vissa är väldigt seriösa. Man får inte säga ”skådis” utan måste säga ”skådespelare” och så där. De pratar om sin ryggsäck med verktyg som de har med sig från scenskolan. För mig är det lite enklare än så: jag spelar den här rollen och ska försöka göra mitt bästa för att vara så trovärdig som möjligt och lura folk att jag känner saker på riktigt. Och … ja, det är väl inte svårare än så egentligen.

Det finns ju en klassisk anekdot från inspelningen av Maratonmannen (1976) där Dustin Hoffman var vaken i 72 timmar för att hans karaktär skulle vara riktigt utmattad – super-method acting, alltså – och när han dök upp på inspelningen tittade motspelaren Laurence Olivier honom i ögonen och sa: ”Dear boy …”

– … ”have you ever tried acting?”

Exakt. Du känns ju mer Laurence Olivier då. Sympatiskt.

– Ja, det är jag nog. Folk brukar ofta säga till mig att jag verkar gå väldigt hårt in i mina roller, men jag tycker inte riktigt att det stämmer. Det jag gör är att jag försöker skaffa mig så mycket information som möjligt. Men det betyder inte att jag går runt hemma och tror att jag är Björn Borg.

Sverrir Gudnason

Skådespelaren Sverrir Gudnason är aktuell i rollen som Björn Borg i filmen Borg. Foto: Johan Sandberg.

Borg produceras visserligen av ett svenskt bolag, men det är uppenbart att alla runt inspelningen betraktar filmen som en internationell produktion. Och rättmätigt så: den filmas till stora delar i Tjeckien, utspelar sig i England, har en dansk regissör – och föräras till och med en separat titel (Borg/McEnroe) globalt.
Inget sprinklar dock mer stjärnglans över projektet än det faktum att en Oscarsnominerad amerikansk A-listeskådis castats i filmens näst största roll.

– När Shia blev klar för filmen ville han köra ett Skypesamtal och bonda lite. Jag brukar egentligen använda Facetime och fick inte ljudet att funka på Skype, men vi bestämde oss för att ha mötet ändå. Så vi körde 20 minuter teckenspråk. Jag pekade frågande på min vänsterarm – underförstått ”ska du spela med vänsterhanden som McEnroe?” – och så där. Det blev rätt kul.

De två huvudrollsinnehavarna har fortsatt att hålla kontakten efter inspelningen, om än med vissa snarlika komplikationer.

– Shia skickade mig sitt nya nummer, sedan hörde jag inte av honom på ganska länge. Plötsligt fick jag ett sms: ”Hey man, sorry I didn’t answer before!” Och så berättade han att han suttit isolerad i en stuga i finska Lappland utan mobil i en månad för ett konstprojekt. Det ska bli spännande att se vad det är för något.

Nästan inget får svenska folkets juicer att flöda så mycket som när en av våra egna skådespelare landar roller i Hollywood. Därför är det lätt att föreställa sig en mediedramaturgi som nu kommer att vilja ha det till att Sverrir Gudnason står på randen till en stor Hollywoodsatsning. Så ser han inte riktigt på det själv.

– Jag är för gammal för att åka och harva i Hollywood, jobba på en restaurang och provfilma, provfilma, provfilma, det kommer jag inte att göra. Däremot kan jag flyga över för en roll och sedan komma hem igen. Men jag kommer inte att flytta dit. Min bas är här.

Är det ett mål för dig att få jobba där borta?

– Jag vill jobba, inte bara där, utan i Europa. Här och utomlands. Det viktiga är att det är bra projekt. Jag tycker ändå att jag fått göra väldigt spännande grejer i Sverige. I sommar ska jag filma en norsk film i Vilnius tillsammans med Maria Bonnevie. Det handlar om två barn och deras relation till sina föräldrar.

Eftersom Borg – eller Borg/McEnroe – ändå satsar mot en internationell marknad har Sverrir nyligen signat med den brittiska agenturen Tavistock Wood som jobbar mot hela världen. Även Alicia Vikander representeras av den.

– Jag har tagit ganska små steg i min karriär och jag har gillat den grejen, för då vänjer man sig vid uppmärksamheten. Om man gjort Borg som första film tror jag att man hade tappat bort sig lite grann. Min drömkarriär är lite som Stellan har haft det: kunna jobba i Europa, kunna jobba i USA, kunna jobba i Sverige. Göra intressanta grejer. Stellan gjorde Breaking the waves, han gjorde Will Hunting … Han har haft en fin karriär.

Du fingrade aldrig på Hollywoodharvandet ens i din ungdom?

– Hela den svängen fanns inte riktigt då. Man tänkte inte att det skulle vara en möjlighet ens. Jag tror också det är bättre att komma över med en film som lyckats. Till exempel om man varit med i En pappa som heter Ove nu. Eller vad heter den? En gubbe som heter Ove.

En man som heter Ove.

– Precis. Eller folk som varit med i den här … Flickan … Flickan som hatade män?

Män som hatar kvinnor.

– Precis. Eller Snabba cash. Många av skådisarna som är med i de där filmerna har fått roller i USA. Branschen funkar på det sättet att de gärna vill se att du åstadkommit någonting innan de tar in dig.

Sverrir har beställt rimmad lax och stuvad potatis. Och en till Staropramen. Han kisar mot solen. De äldsta döttrarna Salka och Sísí pluggar isländska efter skolan så han ska inte hämta dem än på goda fem timmar.

Du har tre barn med två mammor. Låter som ett klassiskt fall av livspussel.

– Ja. Emelie, som jag har mina äldsta döttrar med, är en av mina närmaste vänner. Hennes släkt är min svenska släkt, kan man säga. Vi är fortfarande 50 personer som firar jul ihop.

Har du en lika funktionell relation med båda mammorna?

– Det skulle jag inte säga riktigt men det är också svårt att prata om.

Hur träffade du din nuvarande tjej?

– På en fest faktiskt. Vi bytte nummer, sedan sågs vi på en öl. Klassiskt.

Har du varit mycket singel i ditt liv?

– Både och. Jag har haft relationer men jag har också varit singel i perioder. Jag var väl singel i kanske tre år innan jag träffade Amy. Det var inte så att jag desperat letade efter någon att vara ihop med, utan mer att jag inte riktigt kunde värja mig när jag träffade henne.

Har du varit riktigt hjärtekrossad någon gång?

Sverrir tänker snabbt.

– Nej. När mina relationer tagit slut har jag nog känt att nu kanske det får räcka. Nu vill jag gå vidare. Och så har man gått ut i vårsolen, tagit ett djupt andetag och bara gått vidare.

Är du en ganska sorglös figur?

– Ja, jag ska inte säga att jag går runt och bär på sorger.

Ingen ångest?

– Nej. Jag kan känna ångest ungefär en gång om året. När björken blommar.

Björkrelaterad ångest, ändå isländskt på något sätt.

– Det är mer att när björken blommar får jag en allergisk reaktion som känns som, antar jag, ångest. Det är en fysisk reaktion på en allergi som gör att jag blir typ deprimerad några dagar. Det är alltså en riktig grej, det kallas vårdepression, jag har googlat det.

Googlar du dig själv?

– Ja, ibland, när det släpps grejer. När Borg-teasern släpptes var det ganska kul att se folks reaktioner.

Din Flashbacktråd är enormt skonsam. Det står i princip bara att du är duktig på att spela gitarr och sjunga.

– Ja, jag har faktiskt sett den. Men jag måste säga att de som skriver där inte känner mig. Så jävla duktig på att spela och sjunga är jag inte, inte så att man behöver skriva det på internet. Det är inget som ska stå på min gravsten.

Vad ska det stå på din gravsten?

– ”Han bad aldrig om att bli född.”

Du har inte sociala medier.

– Nej. Eller, jag har Facebook.

Varför?

– Det känns ofta som att jag är lite sen på bollen. Man försöker hänga med men till slut orkar man inte. Snapchat fattade jag aldrig. Jag skaffade det men hade typ två kompisar. Jag fattade inte varför man ska lägga ut grejer som försvinner.

Du kan skaffa Instagram. Där ligger det kvar.

– Jag har en privat Instagram med 40 kompisar. Eller vad heter det. ”Följare”.

Han skrattar.

– Mina barn blir sura på mig när jag säger att jag har kompisar på Instagram: ”Pappa, det heter inte kompisar!”

Hur ser din kulturkonsumtion ut?

– Jag kollar mycket på dokumentärer. Det älskar jag. Långfilm kollar jag på när jag känner att jag har kraft till det. Tv-serier vågar jag aldrig börja kolla på. Jag ser inga tv-serier.

Inte en enda?

– Typ inte.

Finns det någon du sett?

– Jag har sett några avsnitt av saker, men om du menar tv-serier i sin helhet …? Inte på många år alltså. Jag blir så stressad när alla pratar om en tv-serie. Alla pratade om Breaking bad och det var som att det var jordens härlighet på något sätt. Och så tittade jag på en halv säsong och kände att det här var inte så bra som alla sa. Sedan började alla prata om Game of thrones. Jag hann inte ens kolla på ett avsnitt innan det hade kommit typ åtta säsonger. Och då blev jag superstressad och orkade inte ens börja kolla på det.

Sverrir Gudnason

Skådespelaren Sverrir Gudnason är aktuell i rollen som Björn Borg i filmen Borg. Foto: Johan Sandberg.

Sverrir plockar upp telefonen igen. Han har fortfarande inte kontrat på Stellan Skarsgårds sista Wordfeudgiv, inte heller har han blivit klok på den. Plötsligt reser han sig upp och går bort till en äldre förbipasserande dam på gatan.

– Ursäkta, vet du vad ”sittbad” är?

– Javisst.

– Vad är det?

– Det är ett litet badkar som man sitter inuti.

– Men borde inte det heta sittbadkar?

– Jo, men då tar man ett sittbad i ett sittbadkar.

Han lommar tillbaka. Ler snett.

– Jaha. För henne var det inga konstigheter. Det är hon och Stellan då.

När vi träffades i Prag förra året sa du att du absolut skulle fortsätta spela tennis efter inspelningen. Hur har det gått?

– Jag har varit lite dålig på att få till det. Kurre ringer mig ibland: ”Ska du inte komma och spela?” Men det är någonting som händer efter inspelningen. Jag släppte allt det där, slutade träna, slutade spela, tappade muskler. Det gick ganska fort. Det är sorgligt, alltså. Och det fina med den här kosten jag gick på – socker- och vetemjölsfri kost – var att jag inte fick någon pollenallergi. Så min årliga vårdepression uteblev också.

Du har helt slutat med det kosttänket?

– Jag åt ju precis en vetemacka på Nybergs. Det är svårt att leva som man vill. Men för mig var det bra att ha ett mål. Filmen blev ett mål och det tror jag idrottsmän måste ha också: en turnering eller ett OS som kan få dem att kämpa. Men när man inte har det målet ballar det ur.

Annons

Dela (58)
Tweeta



Laddar