Annons
Annons

Sylvester Schlegel: ”Vi var väldigt höga och gömde oss på vinden”

Han är känd som trummisen i The Ark – nu släpper han ny skiva.

Jakob Adolfsson
Dela (1)
Tweeta
sylvesterschlegel copy

Den nya Sylvester Schlegel. Foto: Jakob Adolfsson

The Ark gjorde sin sista spelning på Gröna Lund i september 2011. Sedan dess har det hunnit hända mycket i 40-årige David Sylvester Schlegels liv. Den förre The Ark-trummisen har flyttat till Stockholm och har, enligt sig själv, blivit en ny person.

Annons

Vi möts på kaféet Twang på söder. Övervåningen ser ut som ett typiskt fik men med en gitarrbutik en trappa ner. Sylvester hejar på en vän i förbifarten. Han är kortklippt, mörkt klädd och har en tidsenlig mustasch.

I vår är han aktuell med skivan Det kommer gå, allting kommer gå bra och en turné med medlemmar från Kent och Melody Club. Bakom albumet finns Emanuel Lundgren från I’m From Barcelona som producent och gästartister som sångerskan Maja Francis, Gustav Bendt från bandet Kriget, och Emil Svanängen, mer känd under pseudonymen Loney Dear.

Sylvester berättar att arbetet med den nya skivan har varit en lång process på tre år. Ett projekt där han stilmässigt, enligt honom själv, svävat ut och försökt göra lite ful musik med nya grepp och ljud.

– Det har hänt väldigt mycket i mitt liv. Skivan är ett uttryck för det. Jag vill inte kalla det för en krasch men kanske ett uppvaknande, säger Sylvester Schlegel.

Utöver det nya albumet spelar Sylvester även i På spåret-bandet Augustifamiljen och skriver krönikor för Smålandsposten två gånger i månaden. Han är dock noggrann med att understryka att han anser sig själv som priviligerad för att han har ett arbetsliv som ändå har utrymme för det han brinner för som person.

Umgås du något med programledarna Kristian Luuk och Fredrik Lindström?

–  Absolut. Vi känner inte varandra så väl men det händer att vi tar en öl på puben efter inspelning. De är fantastiskt mysiga och trevliga.

Har du något skvaller från programmet?

– Daniel Gilbert somnar ofta under inspelningen.

Bästa ögonblicket i karriären?

– Förutom otroliga upplevelser med The Ark var mitt största ögonblick då jag fick vara förband åt Bob Dylan när han kom till Sverige.

Hur var det att träffa honom?

– Att träffa honom vore att överdriva. Det gjorde jag aldrig. Men jag fick låna hans publik och scen under två kvällar och träffa hans band. Inget kommer någonsin slå det. Det var så jävla stort bara att se biljetten där det står Bob Dylan och Sylvester Schlegel. Kände nästan att jag kunde dö efter det.

Sylvester återkommer genom samtalet till hans önskan om att hitta nya saker i livet.

– Det handlar om att hitta något man går i gång på.

Har du något exempel?

– Det jag inspirerats mest av även om det inte hörs är Die Antwoord faktiskt. De har lyckats skapa en egen, inte bara med musiken, kultur som gränsar till konst.

Trots att han gillar den konceptuella sydafrikanska electro-/hip hop-gruppens nya musik som senaste albumet Mount Ninji and da Nice Time Kid lyssnar han mest på deras första skivor.

– Det är djärvt samtidigt som det är lättillgängligt. Jag blev knockad första gången jag såg och hörde dem, sedan dess har jag dyrkat dem.

Har du någonsin haft en period där du själv känner att du tagit ut svängarna?

– Jag hade elva framgångsrika år med The Ark och det var en del excesser. Framförallt i början när man åkte på sin första turné. Det var ganska stökigt ibland.

En del av den nya Sylvester Schlegel är att han slutade dricka alkohol för fyra år sedan.

Vad gör du i stället för att gå på krogen?

– Jag går på krogen fortfarande. Men jag dricker tio alkoholfria öl i stället så det är lugnt. Jag har vant mig ganska mycket vid det. Kanske inte hänger med på efterfesten men jag kan gå ut och dansa.

Ditt sämsta drogminne?

– Det var när jag spelade i The Tambureens,  ett modsband som blev Melody Club. Någon hippiegubbe hade ett stall utanför Linneryd i Småland där vi var bokade på nyår. Två set med en paus emellan och vi gjorde första setet. Sedan kom någon fram med en joint till oss i pausen. Något extrabra gräs tydligen så vi tog var sitt bloss. Vi var inte så vana och blev väldigt påverkade. Vi tänkte ”det här går inte, vi kommer inte kunna spela”. Vi sprang upp på vinden i huset intill, sen hörde vi att folk gick och ropade ”vart är bandet?”. Sedan hittade någon oss och blev förbannad. Väldigt höga fick vi stappla oss upp på scenen igen och försöka spela. Enda låten vi lyckades spela var My Generation av The Who så vi körde den tio gånger och sångaren lät mest som en hund. Sedan var folk rätt nöjda.

Vad fyller du resten av din fritid med?

– Jag ser på The Real Housewives of Beverly Hills med min tjej, det är väldigt bra. Det är vad vi ska göra när vi ska chilla.

När det gäller kläder och stil har Sylvester aldrig känt sig helt hemma. Däremot erkänner han en stor beundran för människor med god stil. Ovana till trots har ändå stil spelat en stor roll i hans professionella liv, inte minst, under sin tid i The Ark där det visuella uttrycket var väldigt viktigt.

Vad köper du för märken?

– Jag har ett nytt favoritmärke. Aspire by Choke, en kille från Thailand som syr sina egna kläder och har en liten butik i Stockholm. Vi har blivit goda vänner och han har erbjudit sig att göra scenkläder åt mig.

Favoritplagget?

– Ett par Dr. Martens Church-skor. Sedan jag köpte dem har jag haft dem varje dag. Det är en sån modell jag kommer att ha livet ut.

Annons

Dela (1)
Tweeta


Laddar