Till minne av världens mest omtänksamma farmor

I veckan var Cafés redaktör Emil Persson tillbaka i småländska Väckelsång, där han växte upp, för att begrava sin farmor Lisen Persson. I en rörande hyllning på Instagram som fått många reaktioner tar han upp sin farmors sjukdom. 

* * *

Svårt med demens. Som anhörig tvingas man liksom göra bokslut på ett människoliv trots att personen ifråga fortfarande existerar. Och så blev det ju tyvärr med dig, farmor. När vi setts de senaste nio åren har jag försökt applicera din förlupna själ på din nya skepnad. Det är knepigt. Men det har också hjälpt mig att aldrig glömma ditt sanna jag. Så jag skriver nu, här, för jag tänker att det åtminstone har LITE större chans att nå fram än allt som jag sa den sista, disiga tiden. Du betydde världen för mig, farmor. You really did. Jag minns hur du efter varje Explorerexploaterad utekväll på Balders Hage brukade fråga om det ”hade varit dans”. Du vet, på ditt bedårande världsfrånvända sätt. ”Ja, farmor”, sa jag, ”det var dans.” (Ska väl erkänna att jag ibland strulade med tanken på att svara sanningsenligt: ”Nej, men folk kräktes i buskar, sparkades med stålhättade kängor och beträdde byxlinningar till tonerna av Eiffel 65.” Du hade inte förstått men skrattat ändå.) Jag minns hur du efter skolavslutningarna bjöd på kebab i Ingelstad, till min stora glädje och mammas stora skräck (förlåt, farmor, men världen ÄR en bättre plats utan din bilkörning). Jag minns särskilt hur du, under en period i mitt liv som präglades av extrema egenheter i allmänhet och psykosomatiskt illamående i synnerhet, kom till undsättning. Jag var så rädd att spy att det enda jag kunde tänka på var att spy och – voil-fuckin’-à – så kom den där molande känslan i magen. Samtidigt ville jag äta. Jag gillade att äta. Så du mötte mina behov (läs: spelade med i min förryckta charad), såg lösningar i stället för problem och serverade makaroner och köttbullar och Coca-Cola hela vägen in till toaporslinet. Och då togs den här freakbilden. 1995-ish. Framför kameran: en individ som senare skulle växa upp och tyvärr inte bli så mycket mindre egenhetspräglad som han hade önskat. Bakom kameran: världens mest omtänksamma farmor. I dag begravs du, Lisen Persson. Och jag gråter för dig, som fan gråter jag för dig, men vet samtidigt att du nu är på en plats där din personlighet återförenas med din kroniskt kräminsmorda kropp, en plats där du blir ett igen. Jag saknar dig, farmor. Jag har saknat dig länge nu.

Ett foto publicerat av Emil Persson (@theemilpersson) Okt 1, 2015 kl. 12:17 PDT

25 000 får diagnosen demens varje år

Demens (där till exempel Alzheimers ingår) är vanligt, varje år får 25 000 personer diagnosen. Den sjuka får svårare att minnas saker och planera på grund av förändringar i hjärnan. I dag finns inget botemedel men det finns läkemedel som lindrar symptomen.

Vill du veta mer om demens – eller är orolig för någon närstående, kolla in här, här eller här.

Stöd forskningen om hjärnan genom att ge en gåva till Hjärnfonden. Du kan göra på olika sätt: Swisha, bli månadsgivare eller starta din egen insamling. Bankgiro: 901-12 55 Plusgiro:  90 11 25-5

Caféredaktionen