Tillsatser i vin hör ihop med underbetald arbetskraft och sämre kvalitet

”Du får vad du betalar för”. Cafés dryckesredaktör Andreas Grube angående debatten om tillsatser i vin.

Andreas Grube  |  Publicerad 2017-07-04 16:35  |  Lästid: 2 minuter

Varje gång det dyker upp debatter om innehåll i vin blir jag lika förvånad över folks upprörda och förvånade reaktioner. Uppdrag Granskning sände ett program i mitten av juni och som finns på SVTPlay, som rör just detta – vad vinet du dricker innehåller.

Alltså, först och främst: jag är helt och hållet för att införa någon form av innehållsförteckning på vin, jag håller med om att det är ytterst märkligt att vin är ett livsmedel som är undantaget EU:s generella lagstiftning.

Däremot är det onekligen hög tid att vi som konsumenter fattar att korrelationen mellan kvalitet och pris gäller även när det handlar om vin. Finns det någon som på allvar tror att man ska kunna köpa ett gott och fullkomligt naturligt vin, helt utan tillsatser whatsoever, på bag-in-box för 150 spänn? Finns det någon som på allvar tror att bag-in-box produceras på klassiskt romantiserat vis med en vinbonde som lullar runt på sina ägor och öser kärlek och omsorg över rankorna, och låter hästar plöja gårdarna?

I så fall: öppna ögonen och sluta lura dig själv.

Vi gör ett enkelt räkneexempel: Om vi tar en valfri treliters vinbox för 160 kronor och bryter ner prislappen ser det ut såhär: Cirka 78 kronor är alkoholskatt, drygt 12 kronor är bolagets påslag och drygt 32 spänn är moms. Vilket innebär att Systembolagets inköpspris för det här boxen ligger på ungefär 40 kronor, alltså ungefär 13 kronor per 75 centiliter.

Och då har vi inte ens börjat räkna på arbetskraft, frakt, förpackning, lagringskostnader, producentens och importörens vinstmarginaler och allt det där andra som också ska räknas av…

Det handlar såklart, som i alla branscher, om tid och pengar. Om industri kontra hantverk. Att göra kvalitetsvin kostar: druvorna skördas för hand, selekteringen är hård och bara de bästa druvorna hamnar i jäsningskaret, istället för äggvita eller andra klarningsmedel låter man den tidskrävande gravitationen göra jobbet, och vinet lagras ofta i ekfat som är dyra att tillverka.

Med boxvinerna är det däremot snabba ryck och effektivitet som gäller – en industri. Sämre druvor, maskinskörd, ekchips istället för fat, och så vidare. Snabbt, enkelt, billigt. För annars skulle produktionen bli för dyr – och vem är beredd att betala fyra femhundra kronor för en box?

Jodå, det finns såklart undantag åt båda håll; boxviner med något mer ambition, och åt andra hållet dyra viner som också justerar smak (exempelvis genom att tillföra extra socker eller syra). Men generellt: du får vad du betalar för. Och smakar det så kostar det. Precis som med alla livsmedel.

Samtidigt: i slutändan betalas ändå alltid priset på ett aller annat sätt: må så vara genom sämre kvalitet på druvor, underbetald arbetskraft eller sämre produktkvalitet.

Jag försöker ofta förespråka att man ska dricka bättre men mindre. Hellre en flaska vin för 150 spänn än en hel box för samma peng. Men ofta känns det som att jag talar för döva öron: boxarna fortsätter att sälja som smör samtidigt som många fortfarande tycker att 150 kronor för en flaska vin är alldeles för dyrt.

Kanske kan vetskapen om manipulation och tillsatser vara det som äntligen får folk att välja bort billiga boxar och istället satsa på schyssta viner på flaska?

Jag kan bara hoppas.

Sugen på att smaka på riktigt gott vin? Här är Stockholms bästa 5 vinbarer just nu >

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-13 00:17