Timbuktu

joel  |  Publicerad 2007-04-24 11:16  |  Lästid: 4 minuter

Motormunnen om knarkångest, bisarra beundrarbrev och bilkraschen som kunde ha kostat honom livet



Får du fortfarande stryk när du kommer hem till Lund?

– Nej, det var efter den första plattan T2. Varje gång jag kom till Lund fick jag på huvudet av några killar som tyckte att jag inte skulle tro att jag var något. Och med min kroppshydda var jag väl ett ganska lätt byte.
När ska du skriva en låt till försvar för alla kortväxta?
– Det borde jag ju göra, med tanke på mina 165 centimeter. Att bara påminna om att Caesar och Napoleon inte heller var så långa är ju inte så smart. Jag tänkte i går på att den nya plattan kanske är lite för allvarlig. Och det där låter som ett bra upplägg för ett mer humoristiskt tema.
Lika barn leka bäst, en av låtarna på nya albumet, handlar om dåliga relationer. Varför lyckas du inte hålla ihop dina förhållanden?
– Jag vet inte. Jag är väl lite omogen, om jag ska vara självkritisk. Kanske har jag för lite tålamod. Men till mitt försvar vill jag säga att man inte är ensam om en relation.
Vilket är det mest osminkade förslag du fått från en groupie?
– Det är väl ganska rätt upp och ner: ”Ska vi ha sex?” Utan omskrivningar.
Du har sagt att du skriver dina låtar för att bli en bättre människa. Har det hjälpt?
– Ja, definitivt. Jag fasar för hur jag skulle ha varit om jag inte hade gjort det! Det har gett mig en ökad självinsikt att sitta och rannsaka mig själv. Jag tycker att jag har blivit lite
lugnare, men jag är långt ifrån felfri ändå.
Du hade lite otur med Ett brev. En enda rad – ”Sluta tracka dom som röker holk” – skymde sikten för allt det andra. Du blev jagad i medierna. Vad lärde du dig av det?
– Att jag får paketera mitt budskap bättre i framtiden. Vissa saker kan man inte säga rakt ut. Sverige är inte redo att ta den debatten.
Vilken är din sämsta drogupplevelse?
– Den är så dålig att jag inte vill prata om den. Så dålig att den heller inte är offentlig. En av de dummaste saker jag har gjort.
Har du funderat på om du undermedvetet utsätter dig för negativa saker, så att du ska ha stoff till texter?
– Jag tror så här: De läxor jag behöver lära mig om livet kommer jag att få, vare sig jag vill eller inte. Hur kan jag vara så dum att jag hoppar in i en bil där alla har druckit? Hur dum kan jag vara som sysslar med saker som jag inte borde syssla med? På något sätt står det skrivet i stjärnorna: Det här behöver du veta, människa.  
Ni kraschade i ett träd i drygt 200 km/h. Din kompis, som körde, dog. Du satt bredvid och kunde krypa ur med lättare skador. Vad gjorde den upplevelsen med dig?
– När som helst är livet över, det är klart, färdigt. Jag lärde mig att nu är jävligt viktigt. Jag har ju ofta tänkt hur fett det kommer att bli ”sen”, när jag ordnat ”detta och detta”. I stället för att uppskatta nu, för nu är allt vi har. Det låter kanske sjukt att säga, men samtidigt som olyckan är det hemskaste som hänt mig så gav den mig också en sorts lärdom som är bland det bästa jag fått.
Vilket är det märkligaste brev du fått från ett fan?
– Jag har fått några stycken obehagliga grejer, från folk som tror att jag känner dem. Det värsta kom från en tjej som skrev att hon hade drömt att jag skulle råka ut för en bilolycka. Hon påstod att hon hade försökt säga det till mig under en konsert i Malmö. Men att jag inte hade lyssnat. Jag blev rätt sur av det, kände att hon inte hade något mandat att säga det så där efteråt.
Skulle du kunna tänka dig att blogga på Lunarstorm?
– Nej, det har jag inte tid med. Men det behövs en motvikt – medierna lyssnar för mycket på varandra. Där är ju Internet fett, varje människa kan bli sitt eget medium. En gång ville jag både ha ett tv-program och starta en tidning. Lyckligtvis slog någon det ur skallen på mig.
Skulle du under några omständigheter kunna medverka i schlager­festivalen?
– Jag fick frågan en gång och jag tackade nej. Jag tror inte de som gillar det programmet skulle uppskatta min musik.
Du kan fortfarande inte spela något instrument. När ska du lära dig?
– Jag sitter och småövar här hemma. När jag kommit någon vart lovar jag att det ska märkas på något sätt.
Du tror på Gud, men tycker att religion är en bluff. Hur får du ihop det?
– Gud har ingen hittat på. Naturen är Gud, du är Gud, jag är Gud. Det finns en energi på den här planeten som är mycket större än vi. Religionen, däremot, är ett maktinstrument, påhittat av människan.
Är du orolig för klimatfrågan?
– Som jag säger i Bra, bra på den nya plattan så sticker jag huvudet i sanden och gör inte ett skit åt det. Det skäms jag fruktansvärt för. Det är ju allas fel, allas ansvar, inte bara en fråga för politiker.
Hur bor du numera?
– Jag har en lägenhet i Malmö och ett hus på landet, där jag också har min studio. När man blir trött på människor och trafik är det skönt att dra ut på landet och när man längtar till kaféerna igen så åker man tillbaka till stan.
Du är ofta i New York, din pappas födelsestad. När köper du din första lägenhet där?
– Jag är sugen på det och har pratat om det länge. Det är bland annat därför vi åker över och spelar då och då. Som nu i januari, när vi lirade på Apollo i Harlem. Jag hoppas någon gång få råd med det, för det är så jävla dyrt!
På sju år har du gått från rebell till folkkär. Trivs du med den rollen?
– Redan när jag höll på med The botten is nådd så tänkte jag att om jag skriver ett brev till statsministern, och vi gör en video på den, så kommer den förmodligen att visas på tv, vilket i sin tur innebär att de som jobbar i regeringen ser den. Då kan vi nå ut! Då kan vi säga något! Fan vad gött! Och där är jag nog fortfarande. Jag har folks uppmärksamhet och jag passar på att använda den. Sådana saker är nog tidsbestämda.


Mats Weman

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-12 22:54