Tjock-Steffes största krasch

joel  |  Publicerad 2007-10-19 08:52  |  Lästid: 4 minuter

Christer Berglund

—————————————————————————

Innan Stefan Eriksson
totalkvaddade 
sin Ferrari Enzo utanför Los Angeles 
i februari förra
året var han en 
halvkänd affärsman med bakgrund 
i Uppsalamaffian och
en av huvudpersonerna i Gizmondohärvan. 
Över en natt blev han
rubrikernas 
man jorden runt. Som första journalist 
i världen träffar
Cafés Christer Berglund 
Stefan ”Tjock-Steffe” Eriksson i 
fängelset
för att reda ut var de 
försvunna miljonerna tagit vägen och vad som
verkligen hände den där morgonen på Pacific Coast Highway.
artikelbild_steffe

—————————————————————————
Den röda Ferrari Enzon flög fram över Pacific 
Coast Highway. 
Eriksson njöt. Bredvid honom 
satt den irländske polaren Trevor 
Karney med videokameran som fångade hastighetsmätaren: 180… 200… 220 miles per hour.
Stefan Eriksson, 44 år och 120 kilo tung, hade gjort det tusen gånger förr, blåst skallen ren i bilen efter en lång dags natt. Och han gillade att få sin framfart dokumenterad.
Klockan var strax efter fem på morgonen den 21 februari 2006. 
De hade lämnat de fashionabla egendomarna i Malibu bakom sig och gick över ett krön nära beachen i El Pescador.

Det lät som en stor 
explosion. Enzon lyfte från asfalten när höger bakaxel gick av. Bilen bokstavligen flög över raksträckan innan den tog mark och klövs mot en kraftlednings-stolpe. Det pyste från motorn och rykte från delar av bilen som låg utspridda längs en 400 meter lång sträcka. Men kolfiber-stolarna som Eriksson och Karney satt 
i var helt intakta.
Chockade kröp de ur. Eriksson ställde sig lutad mot vraket och spydde. Det rann blod från näsan.
Karney gick fram till en bil som stannade. Bad att få låna mobilen, snurrig och snacksalig när poliserna sedan dök upp.
– Jag hade varit ute och festat. Vi var på porrklubb och kom i en Mercedes här bakom Ferrarin, jag och min kompis. Föraren som klev ur Ferrarin hette Dietrich. Han sprang iväg upp mot bergen. Och min kompis bara drog iväg sedan, sa Karney.

Poliserna försökte bedöma läget, fattade omgående att den likbleke Eriksson inte talade vidare bra engelska, en mörkblond svensk som såg ut som en tungviktsboxare.
– Nej, ingen ambulans. Det är okej, sa Eriksson.
Han fick fram plånboken med försäkringsbeviset. Där låg polisbrickan han fått ett par veckor tidigare.
Han sökte efter ord, försökte förklara 
att han var ett slags säkerhetspolis i en anti-terroristgrupp. Vicesheriffen David Huelsen tyckte alltihopa var märkligt.
Det kom ytterligare två personer och visade sina polisbrickor. De gick fram och pratade med Eriksson, kompisar till honom som hört om olyckan på radion. Tillsammans hade de gått en fyraveckorskurs och bildat en egen polisstyrka enligt gängse amerikansk ordning, på initiativ av Erikssons advokat och en vicesheriff. Men Eriksson lyckades inte göra sig förstådd. Och de med polisbrickor som talat med honom försvann sedan från platsen. Karney likaså.

Vicesheriff Huelsen hade fått order att hålla Eriksson kvar. Han inväntade resultat från polishelikoptern som sökte efter den påstådde föraren Dietrich i bergen.
En sak hade gjort Huelsen misstänksam direkt när han kom till platsen. Två personer vid vraket efter Ferrarin, ingen förare. Eriksson luktade alkohol och blödde från näsan. Airbagen på förarplatsen var blodig men inte den bredvid.
När Eriksson fick blåsa hade han 0,9 promille i blodet, men släpptes efter ett besök på polisstationen i Malibu. Någon Dietrich hittade man aldrig i bergen.
Dagen efter hade Los Angeles Times rubriken ”So Speedy, So Exclusive, So Expensive, So Totaled”. Storyn hade alla spektakulära ingredienser för att växa till något stort i Los Angeles. Inte vem som helst åker omkring i en bil för drygt en miljon dollar.
Bilexperter sörjde bortgången av en av de enda 399 Ferrari Enzo som tillverkats. En av experterna jämförde anklagande Erikssons verk med att bränna en van Gogh-målning. 
En av poliserna på 
platsen berättade att 
han tagit med sig en backspegel från bilen. ”Den är nog värd 5 000 dollar”, sa han till LA Times.
En liten besvikelse i medierna var möjligen att det inte handlade om någon av de Hollywoodstjärnor som ägde en Ferrari, Britney Spears eller Nicolas Cage.

Men Eriksson skulle bli nog så intressant, världskändis till och med genom historierna som spreds på webben och genom tv och tidningar i usa. Kraschen på Pacific Coast Highway var bara början.
Stefan Eriksson hade vilat upp sig efter smällen hemma hos familjen i 20-miljoners-kåken i Bel Air. Det dröjde en och en halv månad. Då stormade ett par dussin poliser kåken för att beslagta hans andra Ferrari Enzo och en Mercedes SLR McLaren.
Då var inte bara historien om miljonären och lyxliraren som drivit det konkursade engelska spelkonsolbolaget Gizmondo känd. Hans svenska bakgrund som ledare för Uppsalamaffian var dessutom omskriven och den svenska polisens öknamn Tjock-Steffe var översatt till Fat Steven.
Det vimlade av Fat Steven- och Tjock-Steffe-bloggar på nätet. Det gick att köpa t-shirts med bild på Ferrarivraket och texten ”…Dietrich?” på ryggen. Till slut snackades det om idéer i Hollywood att göra film av historien.
Budskapet om den svenska maffiabakgrunden nådde också bankerna i London, som stod för finanserna av hans bilar och räknade sig som formella ägare tills de var betalda. Och det hade strulat till sig med betalningen från Erikssons konto efter konkursen i Gizmondo – spelkonsolföretaget som han hade varit med om att grunda – i januari 2006.
Det var ett civilmål i London. Men tillsammans med detektiverna i Los Angeles gjorde bankerna nu en stöldanmälan. Trots att en domstol i London avvisat en stöldanmälan eftersom det var ett pågående civilmål och Eriksson hade betalat in stora summor i februari och mars sedan han blivit klar över problemet.
Men den 7 april 2006 stormade poliserna från la County Sheriff’s Department in i trevåningshuset i Bel Air. De grep Eriksson och sedan dess är han inlåst, dömd till ett straff på tre år och två månader för stöld av den andra Ferrarin han hade i garaget, för rattfyllan och en revolver han hade i huset.

Reportrar från tv-bolagen nbc och abc, från tidningar i usa och Sverige har köat för att få träffa honom sedan domen i fjol höst. Jag hade själv försökt i ett års tid innan jag fick klartecken i juli 2007.
Jag var bekant med honom sedan 1996 då jag skrev om Uppsalamaffian i Café och den ”set-up” Uppsalapolisen då fixat för att sätta dit Eriksson och hans vapendragare, Johan Enander och Peter Uf.
Eriksson ringde mig på hösten 2005, upprörd över Aftonbladets avslöjande att de alla tre satt i ledningen för Gizmondo. Han ville bjuda över mig för att jag skulle få se att det verkligen fanns en spelkonsol som de utvecklat. Men företaget var redan på fallrepet och sedan dess hade jag inte talat med honom…

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-12 22:59