Toner för miljoner

South Park har alltid fattat att humor är en färskvara. Att de viger ett helt avsnitt åt att driva med Guitar hero-spelet är alltså logiskt.
Lika logiskt som att OC-­skaparen Joss Schwarzs nya serie Gossip girl har en scen
där två konkurrenter bondar över en Guitar hero-duell.
Spel som Singstar och Guitar hero, där man antingen med mikrofon eller med hjälp av instrumentliknande kontroller framför mer eller mindre kända låtar, har redan gjort ett kraftigt avtryck i populärkulturen.
Och det kommer antagligen att bli än större nu när Rock band äntligen släpps utanför USA och kompisgängen kan börja spela tillsammans i den mest klassiska av alla banduppsättningar – det finns separata kontroller för bas, trummor, gitarr, keyboard och sång – och dessutom tävla mot andra polare.
Det går inte längre att kalla den här genren för sällskapsspel. Det handlar snarare om en ny stark musikrörelse, sprungen ur den asiatiska karaokevågen. Och det är också ett tydligt tecken på vad musikkonsumenterna söker och är beredda att betala för. De är inte längre passiva lyssnare som sitter i saccosäckar och lyssnar på varje ord som sjungs samtidigt som de följer med i texthäftena, de är aktiva. Och de är, till skillnad från resten av musikpubliken, fortfarande beredda att använda sina betalkort för att kunna fortsätta vara det.
Bara de två första delarna av Guitar hero har sålts i 4,5 miljoner exemplar. Det nyligen släppta Guitar hero 3 sålde för över 100 miljoner dollar – på en vecka. Till Guitar hero 2 har det sålts en miljon ”lösa” låtar på ett år, för 15 kronor styck.
Nu släpps Rock band till både Xbox 360 och Playstation 3 och det handlar inte längre om att spelarna ska köpa enstaka låtar. Bandet kan repa in hela album. Vill du spela hela Nirvanas Nevermind med kompisarna så är det alltså inget problem och gissningsvis betydligt roligare än att bara nöja sig med att lyssna på Smells like teen spirit eller Polly för tiotusende gången.
Med spel som Rock band får musiken för första gången ett ordentligt, användarvänligt mervärde. Publiken blir delaktig på ett hittills unikt sätt. Man samlas återigen kring musiken.
Därför är det inte särskilt uppseendeväckande att det vanligtvis teknikfientliga Metallica väljer att släppa sin nya singel via Rock band.
I själva verket handlar det om samma logik som 2006 fick stora MTV att köpa Harmonix, företaget bakom spelet. Den gamla industrin har funnit en väg som kan återställa en viss del av den gamla ordningen där folk betalar för musik.
Paul McCartney och Joni Mitchell har tagit vägen via kafékedjan Starbucks för att nå sin publik. Metallica har nu också följt pengarna. De har hittat en möjlighet att nå folk som har råd att kunna köpa såväl en relativt dyr konsol som ett ganska dyrt spel.
Det kommer också att bli intressant att se vilka sociala konsekvenser Rock band får. Det kommer troligen inte att vara ovanligt att kompiskretsar splittras när basisten inte håller samma klass som gitarristen.
Jag kan redan se den första Rock band-dokumentären framför mig, där en splittrad grupp sitter och talar ut om sina vedermödor och de andra medlemmarnas divalater.
Kanske kommer något av gängen att tvingas gå i terapi och kunna göra en upp­följare till Some kind of monster.

KLAS ERICSSON