Annons

Tony Deogans sista fajt

Den 2 augusti 2002 blev Tony Deogan, 26, den förste att dö efter ett slagsmål mellan svenska fotbollshuliganer. Cafés Christer Berglund berättade senare samma år den okända historien om Tony och hans väg till den ödesdigra uppgörelsen i Högalidsparken.

Text Christer Berglund
Foto Staffan Flodquist
Annons
Dela (11)
Tweeta

Grillfesten med polarna var inte intressant. Tony drog iväg upp till sin mamma i Roslagen redan på torsdagen. Bort från tjejen och stan. Då kunde han ta ett par körlektioner på bilskolan i Norrtälje och så skulle han hjälpa till att måla om mammans hus.

Tony Deogan var 26, en indier av blod men svensk sedan födseln i Hallonbergen norr om Stockholm. Han levde ett lugnt och stilla liv sedan åren på kåken, systemtekniker på ett dataföretag i Solna. Och det gick bra för honom.

Han tog semester med fotbolls-VM på tv:n hemma i Bromma i juni. Han körde ett tips bland polarna på sin hemsida: placering och drömelva, hundra spänn per deltagare. Sajten hänger fortfarande kvar på nätet med Tonys kommentarer kring resultatet. Halvdöd för övrigt.

Han hade två semesterdagar kvar, som han tog ut när han åkte upp till mamman i slutet av juli. La på röd täcklasyr på framsidan av huset. Målade grillen och invigde den med flintastekar.

Mamman körde honom till bussen på söndagen. Tony tog raka spåret från Östra station till Hornstull. Käkade middag på Bombay med Stisse och hans tjej.

– Jag tror vi kan bli 25. Spelar ingen roll om Gnaget är dubbelt så många. Jag tror vi kan klara det, sa Stisse, medlem i Wisemen, huligangänget runt IFK Göteborg.

– Jag är med, sa Tony. Självklart för honom som hållit på Änglarna sedan barnsben och var på väg in i Wisemen.

– Jag får veta i morgon var vi ska möta dem. Stisse lovade att ringa och meddela.

De hade träffats första gången för tio år sedan vid Karl XII-statyn i Kungsträdgården. Stisse demonstrerade med Nationalsocialistisk front, och Tony, med invandrade föräldrar, till försvar för svensk demokrati. Handgripligen.

Sedermera insåg de att de båda var supportrar till Änglarna. Och Tony behövde förgylla tillvaron i sitt ordnade liv, borta från kriminaliteten efter att ha skjutit den göteborgske skalbolagskungen Seth-Roland Arnér i knäet och suttit tre och ett halvt år för det. En kick att ta en fajt med AIK:s huliganer inför matchen mot IFK Göteborg.

Brottsplats Södermalm: Här vid refugen strax intill Högalidsparken misshandlades Tony Deogan måndagen den 29 juli 2002. Tre dagar senare avled han av sina skador.

Tony kastade sig rakt in och fick in några sparkar på gnagarna. Sedan vräktes han omkull. Tre killar klev fram och fortsatte sparka.

Annons

Tommy Deogan pussar en bild av sin döde bror vid begravningen i Solna.

Det var en timme före match på Råsunda måndagen den 29 juli. Göteborgssupportrarna rörde sig från puben på Hornsgatan till Högalidsparken intill. De hade gjort upp med AIK:s huliganer, Firman Boys, att det var där fajten skulle bli av. De var 25 änglar och Stisse misströstade en aning.

– Nio unga killar som aldrig varit med…

De skulle ändå försöka hålla trappan upp till parken och inte släppa upp motståndarna. Gnagarna närmade sig under stort larm på gatan. Det lät som om de gav sig på bilarna, och oroliga hyresgäster sökte sig ut på balkongerna.

De var runt 60 gnagare. Änglarna attackerade nedför trappan och de drog sig undan ut på gatan. Fem änglar rusade efter. Tony i spetsen, 177 cm och 78 kilo. Ensam mot den övermäktiga massan. Han kastade sig rakt in och fick in några sparkar på gnagarna. Sedan vräktes han omkull.

Klungan av gnagare stannade upp. Då klev tre killar fram och fortsatte att sparka på den försvarslöse Tony som låg på trottoaren. På benen, på magen och på huvudet. Tony försökte att värja sig, men det gick inte.

– Var är Tony? Var är Tony? irrade Stisse runt uppe i Högalidsparken och frågade.

– Jag vet inte vart han tog vägen. Han blev nog kvar, svarade en av killarna som följt honom nedför trappan mot gatan.

Stisse gav honom en örfil.

Massan av gnagare och änglar skingrades i olika riktningar. Polis som blivit larmad fick tag i Stisse och körde honom till ett industriområde i Liljeholmen, där han inte kunde ställa till så mycket. Kvar på gatan låg Tony död när ambulansen anlände. Han återupplivades på väg till sjukhuset, men skulle aldrig vakna upp ur sin koma.

Tonys mamma, Radha, hade sökt honom under kvällen. Glömde först bort att det var match, fast hon var så medveten om hans engagemang i IFK Göteborg. Hade till och med vävt en blåvit bonad till honom med texten ”IFK”.

Så ringde hennes före detta man, Tonys pappa, som fått meddelandet från sjukhuset.

– Det var bra att han kom till sjukhus, konstaterade hon, införstådd med den värld Tony levde i.

Men på väg till sjukhuset fick hon veta att det var mycket allvarligare än att han fått en smäll i ett slagsmål.

Lillbrorsan Tommy, 23 år, satt hemma och tittade på videon From hell med Johnny Depp när han fick beskedet. Inte heller han reagerade särskilt från början. Sedan vakade de vid Tonys bädd på Karolinska sjukhuset.

En efter en sökte sig också polarna dit. En av Tonys bästa vänner, en AIK-supporter, ringde honom från läktaren när AIK tagit ledningen med 2–0.

– Två noll, Tony! Göteborg är ju helt värdelösa, talade han in på svararen.

AIK gjorde också 3–0 innan matchen var slut.

Hyllad på Råsunda. Veckan efter sin död hyllades Tony Deogan av Djurgårdens supportrar under derbyt mot AIK. Det blev slagsmål med vakterna när DIF-fansen försökte sätta upp en 20 meter lång banderoll med texten ”Tony en hjälte! Vila i frid!”

Annons

I våras kom Tony i kontakt med huliganerna i Wisemen. Han sökte adrenalinkicken som fajterna erbjöd innan match. Lika lojal som alltid, backade aldrig, oavsett motstånd.

En i laget. Tony Deogan, i mitten av den bakre raden, var en fotbollstalang redan som knatte i Sundbybergs IK.

På tredje dagen fick de tre gamla polarna från uppväxten i Hallonbergen till slut besöka Tony. Tillsammans med lillbrorsan Tommy var de lite av La Famiglia med likadana silverkedjor, och alla fyra tog av sig sin kedja och la den på Tonys bädd. Två dagar senare, den 2 augusti, dödförklarades han.

Två av polarna var djurgårdare, en var AIK:are och Tommy dessutom bajare. För dem alla var Tony den snällaste och mest lojala personen på jorden. Han ställde alltid upp när någon hade problem. Att de höll på olika klubbar spelade ingen roll.

Tony hade också en polare som tillhörde DIF:s huliganklubb, Djurgårdens Fina Grabbar. I april möttes Djurgården och Göteborg på Stockholms stadion och de båda polarna möttes i en fajt på Gärdet. Djurgårdens huliganer var 70 och Göteborgs 50 i ett slagsmål som pågick över fem minuter innan polisen dök upp.

Folk rasade ihop och hjälptes upp och alla pustade och stönade i den utdragna nävkampen. Tony och djurgårdspolaren tittade mot varandra och garvade under uppgörelsen. Efteråt hyllade man fajten som renhårig. Den som däckades hade hjälpts på fötter igen och ingen kom till skada. Men Tonys djurgårdspolare la av efter hans död.

Det var första mordet i Sverige efter en fajt mellan fotbollssupportrar. Tommy, brorsan, hade tagit på sig rollen som talesman i kontakterna med media. Aftonbladet var först ut med nyheten om Tonys död.

På kvällen var de närmaste vännerna samlade hos Tommy i Akalla. Han hade bjudit in Aftonbladet och förklarat att det fanns tankar på hämnd i kretsen runt Tony. Till och med helt främmande personer hade ringt och uttryckt sin frustration. Men kompisarna hade supit Tommy full när Aftonbladet kom med reporter och fotograf. Det var bara att vända. Ingen ville snacka om hämnd just då.

Jag kom hem till Tommy första gången ett par veckor senare, till tvåan i Akalla där Tony bott innan han åkte in på kåken. Det stod tända ljus på ett bord framför ett porträtt av honom. Tommy bekräftade att många hört av sig och erbjudit sig att leta rätt på dem som sparkat ihjäl Tony. Själv ville han se dem i ögonen vid en rättegång.

Han sa:

– Jag stod och gned in gelé i håret för att åka iväg när mamma ringt och sagt att han låg på sjukhus. Men det var som att jag inte kunde komma iväg. Inte förrän tjejen sa till mig.

Han serverade mig kaffe upp till bredden i en kopp. Jag spillde ut det mesta och försökte få i gång ett samtal, men vi sa inte så mycket egentligen. Jag noterade Hammarbyflaggan och löpsedlarna om seriesegern från i fjol och så bonaden hans mamma vävt i grönt och vitt med texten ”SM-Guld”.

– Tony och jag ringde alltid och trackade varandra. Oftast gick det bättre för IFK än Hammarby. Men i fjol när vi vann köpte han dvd:n till mig med det bästa från Hammarbys matcher 2001. Jag har varit bajare länge men mitt intresse har dött nu, sa Tommy.

Den indiska släkten hade kommit till Stockholm för en visning av den balsamerade kroppen och Tommy hade en veckas förberedelser av begravningen framför sig.

Annons

Tony gratuleras av mamma Radha på sin studentdag.

Tony hade varit som en far för Tommy, ända sedan föräldrarnas skilsmässa när Tony var sex och Tommy tre år. Och Tommy ville alltid göra som storebrorsan.

När Tony börjat hålla på IFK Göteborg under lagets storhetstid på 80-talet, ville Tommy också det. Men han fick inte för Tony. Blev tvungen att välja GAIS i stället. I alla fall ett Göteborgslag.

När Tommy började strula till det i högstadiet fanns Tony där som ett vakande öga. Men när han torskade för andra gången, efter torpedinsatsen mot Seth-Roland Arnér i Göteborg, då rasade Tommy ihop. Han gick ner sig på heroin.

Tony ringde från kåken till Tommys kompisar och varnade dem. Om de försåg Tommy med heroin och det hände något med honom skulle han hålla dem personligt ansvariga för det. Det dröjde innan Tommy reste sig ur skiten. Men i dag är han ren och jobbar för Stiftelsen Respekt med föreläsningar i skolorna.

Deras mamma, Radha, kom till Sverige från Indien 1970. Hennes tre syskon bodde redan här. Radha gick en restaurangutbildning och återvände till Indien och gifte sig med sin ungdomskärlek som blivit polischef. Sedan de slagit sig ned i Hallonbergen och Tony fötts startade de bland annat Tonys Grill i Solna och Tonys Livs på Kungsholmen.

Tony själv var en fotbollstalang redan som knatte i Sundbybergs IK. Tidigt åkte han och såg IFK Göteborgs hemmamatcher och han fick med sig Radha på en resa till fotbolls-VM i Italien 1990. 17 år gammal, efter andra året på gymnasiet, var han hemma i Hallonbergen på sommarlovet.

De var fyra grabbar som hängde ihop och spelade i Sundbybergs IK:s juniorlag. Efter träningarna snackade de om det stora klippet: ett värdetransportrån. Genom bekanta hade de fattat att det kanske inte var så svårt och så slog de till i början av sommarlovet. Vid möbelvaruhuset Interiör i Hallonbergen genomförde de rånet med en pistolattrapp och kom över 150 000 kronor.

Senare på sommaren fick Tony besök av en Göteborgskille som han träffat på en av IFK:s hemmamatcher. Han sov över och när han skulle åka hem hade han inga pengar till resan. Tony kunde inte heller låna honom några.

– Ja, men jag måste fixa fram kulor på något sätt. Annars kommer jag ju inte hem.

– Du får väl gå och råna posten då, sa Tony och skrattade åt honom.

 

Ett nytt hem. Tonys mamma kom till Sverige från Indien 1970. Hon slog sig ner med sin man i Stockholmsförorten Hallonbergen, där Tony föddes och växte upp.

När Tonys lillebror Tommy började strula till det i högstadiet fanns Tony där som ett vakande öga. Men när Tony hamnade i fängelse för andra gången rasade Tommy ihop. Han gick ner sig på heroin.

Men killen stack iväg med en sådan där softpistol man köper på Clas Ohlsson och skjuter plastkulor med. Gick raka spåret ned till posten i Hallonbergen och rånade den. Dök upp med en kasse full med tusenlappar till Tonys stora förvåning.

Sedan gick det bara fem minuter och polisen stormade lägenheten. Fullt med beväpnade poliser på gården och inslag i regionalnyheterna på kvällen. Tommy satt med mamma Radha på landet i Roslagen.

– Det är ju hemma hos oss! utbrast han framför tv:n.

Göteborgskillen förklarade i förhör att alltihop hade varit Tonys idé och så berättade han också om värdetransportrånet som polisen inte hade några spår på. Snubben klarade sig undan med villkorligt. Tony fick sju månaders fängelse.

På kåken träffade Tony tyngre killar. Kompisarna upplevde att han var förändrad när han muckat och flyttade till Akalla. Den alltid lojale Tony ställde upp på grejer som han egentligen inte ville, men han kunde inte säga nej.

Samtidigt gick han ut gymnasiet och spelade fotboll med Rissne IF i division sju. Som yttermittfältare var han med och förde upp laget från sjuan till sexan säsongen 1996. Tog ofta djup ned mot hörnflaggan och spelade fram målgörarna.

Men året efter torskade han på torpedinsatsen mot skalbolagskungen Arnér i Göteborg.

– Alldeles för snäll. Godtrogen och lättledd. Det har han från mig, sa mamma Radha efteråt.

Men Tony redde upp sitt liv. Han hade en tjej som väntade på honom under åren på kåken och han utbildade sig till datatekniker på Unixsystem och fick jobb. Kvar fanns hela tiden engagemanget i Änglarna, IFK Göteborg, och i våras kom han i kontakt med huliganerna i Wisemen. Han sökte adrenalinkicken som fajterna erbjöd innan match. Lika lojal som alltid, backade aldrig, oavsett motstånd. Så tog han den sista fajten mot en oberäknelig massa av gnagare.

Det var 31 grader varmt på förmiddagen den 23 augusti. Ett par hundra personer var samlade utanför Norra Begravningskapellet i Solna inför begravningen av Tony. De närstående med Änglarnas blåvita färger i bindlar om överarmarna. Kistan svept i Blåvitts flagga. Men ingen representant för IFK närvarande.

Stämningen var laddad. Kvällen innan hade obducenten meddelat familjen att dödsorsaken kunde vara en medfödd hjärnskada hos Tony. Under natten tog familjen kontakt med advokaten Peter Althin för att få klarhet i om det gick att begära en ny obduktion. Två timmar före begravningen stod det klart att det gick. Annars skulle de ha ställt in begravningen. Nu fick de skjuta på kremeringen i stället.

Tommy ställde sig vid kistan.

– Jag skulle inte ha stått här egentligen, men den här natten har varit en av de värsta i mitt liv. Vi är tillbaka i läget på sjukhuset när vi inte visste om Tony skulle överleva. Vi har fått veta av rättsläkaren att Tony inte blev mördad. Jag vet att han ljuger och kanske också polisen. Vi har sett röntgenbilderna. Nu påstår de att Tony lika gärna skulle ha kunnat suttit och skitit på muggen och dött av hjärnskadan.

Prästen återkom gång på gång under ceremonin till änglar, vid foten av den i blåvitt draperade kistan och till och med blomsterkransarna som gick i blåvitt.

– Var inte rädd. Så brukar alla änglar säga, sa han och beskrev Tony som en skyddsängel för Tommy.

Tommy återlämnade silverkedjorna till polarna. De fick inte följa Tony genom den kommande kremeringen. Prästen avslutade sitt tal med handen på kistan och sa:

– Nu har jag lämnat över Tony till Guds änglar.

Musiken som följde vid den långa kortegen som passerade kistan var en punkig supporterplatta: ”Vi är Änglarna som rensar på gator och torg. Vi är Änglarna från Göteborg…”

Vila i frid. Tommy Deogan visar sin tatuering, en hyllning till den döde brodern.

När jag träffade Tommy efteråt frågade han mig vad jag trodde att en stor tatuering med en ängel skulle kosta.

– Jag har ingen aning, sa jag.

Vi försökte båda att kontakta AIK:s huliganer, Firman. Vi tänkte att de åtminstone skulle ta Tommy i hand, men de svarade inte i någon form.

Alla ”firmor” i stan hade omgående beklagat Tommys död. Redan veckan efter hans död möttes Djurgården och AIK på Råsunda och djurgårdarna hade med sig en 20 meter lång banderoll: ”Tony en hjälte! Vila i frid!” De försökte sätta upp den på staketet på Södra läktaren. Det blev slagsmål med vakterna och de tog ned banderollen, nöjda med Djurgårdens utskåpning av AIK i stället. 3–0 till Djurgården.

Det var huliganer från Djurgården och Bajen på begravningen också. Flera huliganer hade lagt av efter Tonys död. Men gnagarna höll sig undan.

Snacket gick om fajten inför matchen den 23 september i Göteborg mot AIK. Och snacket gick om vilka som mördat Tony. Killar från Young Boys, alltså ungdomshuliganerna i Gnaget, pekades ut. Två av dem greps för misshandeln av busschauffören i samband med Göteborgsmatchen och de hade också varit med vid Högalidsparken.

Men mer och mer var det skinheads från Södertälje som pekades ut som skyldiga för mordet på Tony. De hade hängt på Firman inför fajten. Men om polisen gjorde något var oklart. Åklagaren hade lagt ned mordutredningen efter beskedet att Tony kunde ha dött av en medfödd hjärnskada.

Det var ändå ett hotfullt läge för Firman. De var inte synliga på hemmamatchen mot Hammarby heller. På chatten på deras hemsida hade någon skrivit ”Tony R.I.P.” – alltså rest in peace – och fått svaret ”Tony, rest in piss? Han blev ju inte mördad så lägg av.”

Tommy och hans familj väntade på det slutgiltiga resultatet av obduktionen för att kunna begära en ny obduktion. Den 4 september bestämde sig Tommy. Han skulle inleda en demonstration utanför Rättsmedicinska stationen i Solna där Tony obducerats. Hans mamma Radha backade upp honom och de skulle inleda en hungerstrejk om de inte fick svar inom 24 timmar.

Då visade det sig att kroppen låg i ett kylskåp på Rättsmedicinska. Med risk för att den skulle förlora värden inför en eventuell ny obduktion. Radha tog kontakt med begravningsbyrån och ordnade fram en frys i Huddinge dit han flyttades. Åklagaren tyckte att hon själv skulle betala för förvaringen. Men det vägrade hon att göra. Det började mer och mer att se ut som ett Osmo Vallo-fall, alltså den berusade värmlänningen som dog när polisen grep honom, något som obducenter förnekade i flera år innan familjen fick upprättelse.

Tony hade varit med om många fajter utan att den påstådda hjärnskadan besvärat honom. Och det fanns ju ögonvittnen som förhörts av polisen. Åtminstone ett av dem hade sett att Tony levde när de tre killarna satte i gång att sparka på honom. Men det var oklart om obducenten, en före detta östtysk militärläkare, tagit hänsyn till det.

Tommy hade fått namnen på de tre killar som skulle ha sparkat ihjäl Tony. Det var en avhoppad gnagare som dök upp mitt i natten och gav honom namnen.

På andra dagen utanför Rättsmedicinska fick Tommy och Radha besked. Det slutgiltiga obduktionsprotokollet skulle vara klart fredagen den 13 september. De stannade kvar ändå. Dygnet runt. Tänkte inte flytta på sig förrän de fått veta att de lämnat ifrån sig protokollet.

De hade fått låna några trädgårdsstolar och ett bord i plast.

– Ni har fått besked och vi vill ha tillbaka stolarna, krävde personal på stationen.

Tommy och Radha vägrade. De satte upp en ny banderoll på väggen på Rättsmedicinska: ”Vi har lidit nog! Låt Tony få vila i frid!”

Efter tio dagars demonstration, den 12 september, kom rättsläkaren som fört protokollet vid den före detta östtyskens obduktion.

– Det är klart nu. Vi skickar det till polisen.

– Men kan du säga något om resultatet? frågade Radha.

Rättsläkaren Petra Almqvist sa:

– Ni kommer att bli nöjda. Det är som ni har trott hela tiden.

Hon förklarade att det blivit ett missförstånd med östtyskens besked om den medfödda hjärnskadan. Det var bara en teori och han var så dålig på svenska efter knappt ett år i Sverige.

Det hade ingen bemödat sig om att förklara under de tio dygn de suttit utanför Rättsmedicinska. Petra Almqvist medgav, när jag fick tag på henne, att de skulle ha kunnat tydliggöra för Tommy och Radha hur det låg till. Hon ville inte bli citerad men förklarade att östtysken, Wolfgang Giebe, var rädd för media. Hon sa också att Osmo Vallo-fallet spökade för dem.

Allt det här förnekade sedan hennes chef. Åklagaren, som till och med lagt ner mordutredningen efter östtyskens tidigare besked, uttryckte sig lite lagom luddigt.

– Tony Deogan kan ha dött av våld. Det finns vissa omständigheter som tyder på det.

Om det skulle bli mordutredning igen hade han då inte bestämt. Alltihop var fortfarande en soppa. Men Tommy och Radha och hela familjen var lättade. Tommy hade samma dag skaffat sig en tatuering på ena armen: ”R.I.P. Tony.”

Och så hade han fått namnen på de tre killar som skulle ha sparkat ihjäl Tony. Det var en avhoppad gnagare som dök upp mitt i natten och gav honom namnen.

 

Fotnot: Reportaget publicerades ursprungligen i Café 2002

Hos änglarna. På köksbordet hemma i Akalla utanför Stockholm har Tommy Deogan skapat en privat minnesplats för sin bror, med vimplar och andra prylar från Tonys Favoritlag IFK Göteborg.

Dela (11)
Tweeta

Laddar