Finn fyra fel.
Stjärnkockar och fotbollstränare. Där har ni 2000-talets stora vinnare bland klotets alla yrkesgrupper. Få andra har flyttat fram positionerna som de nu exploaterade såsfixarna och upphöjda konflyttarna. Köksmästarna äger tv-tablåerna och när 22 fotbollsspelare möts på en plan är det ofta de på bänken som har huvudrollen. I den här spalten lämnar jag dock mat-tillredarna i fred och väljer i stället att gå en match mot de allra förnämsta i bollsparkandets skrå: fotbollsfilosoferna.
De allvarsamma männen. De reser runt likt sportens struntviktiga profeter, byter klubbar med varandra eller andra, och bär på en större mening och högre mål än vi andra i publiken någonsin kommer att förstå. Med portföljer, pärmar och en obestridlig plan för hur spelet ska spelas har de tagit platsen i mitten. Det handlar om att utveckla och förfina, att äga boll och dominera matcher, att tålmodigt ta sig framåt. Och oavsett om han heter Louis van Gaal i Manchester United eller Nanne Bergstrand i Hammarby: det kommer att ta tid och det är svårt. Tränare, coach eller manager; det får ju absolut inte tyckas okomplicerat. Det, om något, ingår i jobbet.
Inte ens i det yppersta elitskiktet gäller det längre bara att vinna matcher. Manualen till punkt och pricka är prioritet.
Pep Guardiola tyckte att hans modell var viktigare än att använda klubbens rekordvärvning, Zlatan Ibrahimovic, i sin rätta anfallsroll. Arsène Wenger klamrar sig konstant fast vid antingen Olivier Giroud eller Theo Walcott som ensam spets. En i taget, aldrig två på topp. Bara som exempel.
Visst finns det ”normal ones” också och missförstå mig rätt: som åskådare tror jag också minsann att fotboll går att påverka från sidan. Tränarrollen är mycket mer än att klä sig i tredelad kostym, skjuta ut bröstkorgen och skicka ut sitt lag med adrenalin och attityd.
Som journalist är jag inte heller sen att ta tränarnas verk till analysen. Vi i tv-studior har starkt bidragit till att sätta de lagansvariga som märkvärdighetens medelpunkt.
Det mest intressanta i glidningen som har uppstått är ändå inte tränarnas positionsförändring utan deras fokusförflyttning. Inte ens i det yppersta elitskiktet gäller det längre bara att vinna matcher. Det syns minst lika viktigt hur de spelas och genomförs. Manualen till punkt och pricka är prioritet. Tre poäng är mer som en bonus och en hårdragen förhoppning.
Många vill vara fotbollens professorer, det är bara det att långt ifrån alla kan.
Fler krönikor av Ola Wenström i Café: