TV-krönikan: Förlorarnas revansch

Loserfigurerna går mot en ny sitcom-vår. Cafés prisbelönte tv-skribent Jan Gradvall gillar vad han ser. Tidigare publicerad i Café 9/2010.

* * * * *

Vill man förstå hur humor uppstår kan man jämföra Musse Pigg och Kalle Anka. Musse Pigg lyckas med allt han företar sig. Kalle Anka misslyckas med allt han företar sig. Vem är roligast?

Inom humor är det förloraren som tar allt.

George i Seinfeld är ett typexempel på en Kalle Anka-figur. George är inte bara lika kort och päronformad som Kalle Anka, utan har till och med exakt samma kroppsspråk när han blir arg.

Även David Brent i engelska The Office och Michael Scott i amerikanska The Office bär drag av Kalle Anka. David Brent (Ricky Gervais) och Michael Scott (Steve Carell) anstränger sig visserligen till det yttersta för att framstå som Musse Pigg på sina arbetsplatser – pålitliga och lugna – men när humöret brister är det Kalle Anka som tar över.

De prydliga småstäder där The Office-serierna utspelas, Slough i England respektive Scranton i Pennsylvania, påminner även om hur mördande tråkigt det måste vara att bo i Ankeborg.

Man fattar att knattarna, så fort de blivit byxmyndiga, kommer att bli emo och börja deala crystal meth.

Även det senaste årets två roligaste nya amerikanska humorserier är utväxter på samma tragikomiska loserträd som började med Kalle Anka, fortsatte med George i Seinfeld och sedan blommade ut i The Office.

Den näst roligaste av dem, Parks and recreation, är gjord av samma team som gjorde amerikanska The Office. Både stilen och upplägget är exakt densamma. Även Parks and recreation är en mockumentary förlagd till en tråkig arbetsplats i en liten stad.

Den allra roligaste, Party down, handlar också om människor som har ett understimulerande brödjobb där de inte får förverkliga sin potential. Precis som The Office har Party down också en Kalle Anka- kolerisk chef som aldrig missar ett tillfälle att påminna sina anställda om att det är han som bestämmer.

Party down handlar om en cateringfirma i Los Angeles. En samling kypare, med vita smokingskjortor och rosa flugor som arbetsuniform, åker runt och serverar tilltugg och blandar drinkar på olika fester. Alla kyparna, utom chefen, hatar sitt jobb. Alla bara räknar ned till den dag då de äntligen kan försörja skådespelare eller manusförfattare, en sanning som ligger väldigt nära verklighet i Los Angeles.

Den briljanta engelska författarinnan Zadie Smith gav tidigare i år ut essäboken, Changing my mind (Hamish Hamilton), där en av de skarpaste texterna är ett reportage hon gjorde för Sunday Telegraph om Oscargalan.

Kvällen innan galan är Zadie Smith på en fest med några av Hollywoods största stjärnor. Under kvällen har kyparna lydigt gjort sitt jobb men mot slutet kan de inte hålla sig längre utan går fram och säger ”I’m your biggest fan” och börjar dela ut sina egna manus.

Precis det momentet är med i de första avsnitten av Party down. En kypare ägnar hela arbetsdagen åt att lista ut hur han ska kunna överräcka sitt manus till Arnold Schwarzenegger.

Party down började som en lågbudgetserie av teamet bakom Veronica mars. Piloten är till och med inspelad hemma hos skaparen Rob Thomas.

Serien sänds på kanalen Starz, vilket kan jämföras med om den roligaste nya tv-serien Sverige plötsligt skulle dyka upp på TV7.

På grund av den obefintliga budgeten hade Party down bara råd att skriva ettårskontrakt med skådespelarna, något som blev ett problem när kritikerhyllningarna började välla in.

I slutet av säsong försvann Jane Lynch till Glee. Hon äger Glee i rollen som gymnastiklärarinna men hon är minst lika bra som psykotisk kypare/skådis i Party down.

Inte heller Adam Scott, som vi sett ibland annat Tell me you love me, lär dyka upp i Party down i framtiden. Han har, ironiskt nog, just värvats av Parks and recreation.

Kanske dags för ett Kalle Anka-utbrott av Party down-producenten?

JAN GRADVALL

Första säsongen av Party down är släppt på dvd. Säsong två släpps på dvd i höst.