Annons
Annons

Ur arkivet 2013: Håkan Hellström om pengar, prestationsångest och Känn ingen sorg-filmen

Har Håkan Hellström gjort sitt mest fulländade ­album hittills? Cafés Klas Ekman följer inspelningen på plats och får en högst privat intervju med Sveriges största popstjärna: om pengar, prestationsångest, den kommande långfilmen och en omvälvande sjukhusvistelse.

Klas Ekman
Foto: John Scarisbrick
Dela (38)
Tweeta
Annons
hakan-hellstrom-intervju

Nya Det kommer aldrig va över för mig – där John Lennons Imagine varit ett av rättesnörena – har värkt fram med sedvanliga Hellströmska tvivel: ”Att göra skivor är ett maratonlopp där man aldrig går i mål. Avslutningen ligger väl i en hjärtattack eller något liknande.” Jacka, Burberry.Polo, Tiger of Sweden.Manchesterjeans, BLK DNM. Foto: John Scarisbrick.

Den här texten publicerades i Café nr 4 år 2013, vilket kan vara bra att ha i åtanke när tidsangivelser, album och andra referenser ges.

D

et finns situationer där vem som helst föredrar att vara anonym. I höstas drabbades Håkan Hellström av värk i bröstet och fick uppsöka läkare.  Resultatet blev ett beslut om en ordentlig undersökning och endoskopi.

Mitt under inspelningen av albumet Det kommer aldrig va över för mig låg Håkan Hellström naken på en brits, livrädd ”och liten i flera bemärkelser”. En slang med en liten kamera hade nyss förts ned hela vägen från hans hals till magsäck, och nu skulle en liknande föras in i den andra vägen – via rektum – och han kunde känna hur ett par händer försiktigt särade på hans skinkor. Men fortsättningen är inte den förväntade.

– Bara sekunder innan den kraftiga slangen ska tryckas upp i röva så böjer sig plötsligt en sköterska fram över mig och säger: ”Alltså, jag måste bara säga – min dotter älskar dig! Hon har hela rummet tapetserat med bilder på dig!” Hennes ansikte är alldeles nära mitt; så nära att jag nästan bara kan se de leende tänderna.

I sitt något utsatta läge lyckas ändå Håkan Hellström frammana en minst  sagt imponerande artighet.

Ett ”Gud vad roligt!” följs direkt av ett ”hälsa henne jättemycket från mig!”.

– Jag hann inte ens hälsa klart till hennes dotter innan det sa ”slurp!” och slangen trycktes upp i min rumpa av mamman.

Det tillfället är det enda där Håkan Hellström erkänner att han verkligen önskat att han fortfarande vore en fattig indiepoptrummis eller hopplös student i stället för ett folkkärt fenomen.

hakan-hellstrom-intervju-4

Innan artistkarriären tog fart läste Hellström bland annat etnologi på universitetet, men han blev snabbt uttråkad av studielivet. ”De där samtalen från skiv­bolagen räddade mig. Om inte annat så från en väldigt jobbig tenta.” Foto: John Scarisbrick.

Nu sitter Hellström på restaurang Gondolen ovanför Slussen i Stockholm och det traumatiska minnet har på inget sätt påverkat hans aptit, för han blir uppseendeväckande entusiastisk över att de har stekt rödspätta på menyn.

– Gud vad gott! Fantastiskt! Jag är svag för remouladsås och sånt! Jag brukar äta det på ett truckerhak i Högsbo industriområde, som ligger bakom ett stängsel av korrugerad plast. Det ser ut som en bamba – alltså en skolbespisning – och det där står man sig länge på. Jag älskar det!

Han ser upp från menyn, och blicken fastnar på det lunchande affärsfolket och de uppklädda servitörerna. Entusiasmen mildras till förmån för eftertänksamhet.

– Det här är väl en lite finare form av samma rätt, antar jag.

Därpå gäspar han. För två dagar sedan var han och sambon Natalie Davet i Rom på mat- och vinresa. Flyget var försenat, och de kom inte hem till Göteborg förrän halv tre på natten. Dagen därpå tog han tåget till Stockholm vid sju, och efter att ha ägnat större delen av dygnet till att lyssna genom det färdiga albumet för första gången kunde han inte somna. Skivbolagsfolket skulle få lyssna igenom, och med ens blev det konkret att han åter-igen är på väg ut ur den privata bubblan och tillbaka in i fenomenvärlden.

Kontrasten är stor till låtarnas mysigt avslappnade tillkomst.

– Den här skivan tror jag att jag har knåpat ihop i sängen faktiskt, för jag har ingen märkvärdig utrustning. Jag har min iPhone. Där finns det ju en inspelningsfunktion. Det är vad jag använder förutom en akustisk gitarr och alla möjliga sorters papper som jag skriver på.  Jag gör inga demos i en studio eller något sånt längre, jag sitter bara i sängen och det har fungerat rätt så bra för mig. Mina tidigare skivor har jag skrivit ihop hos morsan och farsan, men jag orkade inte ta mig dit den här gången.

Den här våren är han inte ensam om att vara skivaktuell i familjen. I januari kom nyheten att en viss Christina Hellström skulle skivdebutera med ett album till stor del bestående av vaggvisor.

Det nämndes inte i pr-utskicket, men om man läste vilka som arbetat med den 74-åriga pensionerade psykologens skiva så visade det sig bland annat att Björn Olsson skrivit en av melodierna. På en låt spelade dessutom en viss Håkan Hellström tamburin.

Christina Hellström blev snabbt uppringd av lokaltidningsreportrar, och tyckte tydligen att uppmärksamheten var en aning obehaglig.

– Jag hoppas bara att hon inte slutar med det här, säger Håkan Hellström. Hon har alltid läst mycket litteratur, och kan recitera långa stycken från Faust fritt ur minnet. Och när min bror och jag var små hittade hon på skrämmande sagor om skogsrån och troll som kunde vara rätt hemska. Nästan olämpligt hemska, nu när jag tänker tillbaka. Så när jag märkte att hon börjat skriva vaggvisor till mina barn så tyckte jag att det vore kul att göra någon-ting. Det är ju en jättebra pensionärs-hobby, och i hennes musik
hör jag ju vad jag är uppvuxen med – Adolphson, Brel, Piaf och allihop.

– Natalie (Davet, hans sambo) är halvbrasse och hon säger att det i Brasilien inte finns lika mycket idéer om vad man kan och inte kan göra i olika åldrar. En 65-årig lärare kan plötsligt släppa en skiva och bli populär. Det känns ju sunt.

hakan-hellstrom-intervju-3

Jacka, Burberry. Foto: John Scarisbrick.

Håkan Hellström ser ut att vilja kräkas, reser sig ur kontorsstolen och försvinner mot dörren. Han mumlar något om ”att det är vidrigt” innan den slår igen bakom honom. Kvar i studion på Katarinavägen i Stockholm sitter produ-centen och mixaren Måns Lundberg som för några sekunder tvekar innan han spelar upp den nya låten Livets teater.

Allt är egentligen som det ska.

Få artister har målat fan på väggen med samma konsekvens som Håkan Hellström. Han har i stort sett dödförklarat sin karriär både inför och efter varje ny skiva, och hela 2 steg från Paradise framstod som ett avsked till det gångna decennium då han gått från kompmusiker till att bli en av Sveriges allra största artister. Där revs en vacker dröm, och i Du är snart där dök ”de” upp i dörröppningen för att konstatera att ”Håkan, du var bättre förr”.

Kanske är det delvis därför som han tycker att det är så oerhört obehagligt att spela upp plattan inför andra människor och själv vara närvarande i rummet.

Albumet Det kommer aldrig va över för mig är, att döma av de fem låtar som är så färdiga att de tillåtits spelas upp, allt annat än en karriärdödare. Däremot verkar det vara ett avsked till frenesin och rockbandsproduktionen. I Pistol, Livets teater och Det kommer aldrig va över för mig dominerar syntljuden. Men Valborg är å andra sidan en av hans allra finaste visor. Målet har varit att göra en motsvarighet till John Lennons Imagine-skiva. Tre stråkbaserade låtar och sju karga. Efter För sent för Edelweiss och 2 steg från paradise var han ”färdig med psykedelia för den här gången, även om jag fortfarande älskar det”.

Det tar bara en cigarett innan Håkan Hellström kommer tillbaka till studion, med samma plågade min.

– Jag hade verkligen känslan att förra skivan skulle vara den sista på en lång, lång tid. Så blev det ju inte. Att göra skivor är ett maratonlopp där man aldrig går i mål, eller där målsnöret flyttas hela tiden. Avslutningen ligger väl i en hjärtattack eller något liknande. Och jag hoppas det dröjer. Den nya titeln anspelar lite på att det aldrig kommer vara slut och över för mig.

hakan-hellstrom-intervju-5

Hellström gillar att ge allt, även på fotbollsplanen tillsammans med sin son. ”I början tog jag det lugnt, men snart började jag rusa fram genomsvettig, glidtackla småungarna och döna bollen in i mål.” Jacka, privat. T-shirt, Tiger of Sweden. Manchesterjeans, BLK DNM. Foto: John Scarisbrick.

En sak har dock förändrats. Enligt Håkan Hellström är texterna inte längre lika självbiografiska. Det är mer hittepå. Kanske delvis på grund av att privatlivet numera handlar så mycket om logistik och de två sönerna. Och eftersom han jobbar i hemmet så får han anpassa sig till resten av familjen när han inte är ute på turné eller spelar in.

– Det finns inga vanliga dagar längre, allt går i sjok. Men jag brukar gå upp sju, gå ner och försöka få i ordning barnen. Den yngre får sova kvar länge, men den äldre måste till skolan. Så jag går dit med honom, småpratar fotboll och finter, och sedan blir det ofta så att jag blir kvar på skolgården och dras in i en match med de andra ungarna. Jag måste nog börja hålla mig därifrån, för jag har svårt att hålla tillbaka. I början tog jag det lugnt, men väldigt snart började jag rusa fram genomsvettig över planen, glidtackla småungarna och döna bollen in i mål. Jag har alltid haft svårt att lägga band på mig, och blir lätt överentusiastisk. Min äldste son, Sigge, är sju år och gillar fotboll så vi drar ofta runt till olika planer och spelar med olika tonåringar som vi hittar här och där. Jag tillåts ju kontakta människor på ett sätt som inte var helt okej innan jag fick barn. Sigge är mitt alibi. ”Han vill spela, ska vi bilda lag?” säger jag och sedan kör vi.

Hur reagerar de på att Håkan Hellström dyker upp med barn och boll?

– Inte alls, faktiskt. Jag har ju antagligen bara lite annorlunda sysselsättning än deras föräldrar. En gång frågade Sigges lärare om jag ville besöka klassen och berätta om vad jag jobbar med för ungarna. Andra föräldrar har berättat om sina arbeten, men jag sa att jag inte vågade.

Varför inte?

– När de frågade blev jag omedelbart skitnervös. Det låter konstigt, men detta att tala i ett klassrum… För mig är det bland det värsta man kan råka ut för. I ettan på gymnasiet skulle vi hålla ett föredrag på fem minuter om någonting vi tyckte om. Tanken var att jag skulle prata om Birger Sjöberg, men när det var min tur höll hjärtat på att picka sönder och jag fick inte fram ett ord. Inte ett enda ord. Vilket förstås var helt förödande för föredraget. Så jag fick gå tillbaka till stolen och satt bara och skakade. Efteråt var klassen helt tyst, och läraren frågade om det var många som kände likadant? Jag satt och stirrade ner i bänklocket, som utplånad, och sa inget mer trots att alla pratade om upplevelsen resten av lektionen. Efteråt irrade jag iväg och kom inte tillbaka på flera dar. Det sitter i.

Säger han som säljer ut Scandinavium.

– Musik är tricks. Rim, tricks och trolleri: det är ett bra sätt att gömma sig och tala sanning samtidigt. För mig är det enda sättet att framträda framför folk, och jag upptäckte att det gamla högläsnings-traumat var kvar när jag gick en kvällskurs i portugisiska på Folkuniversitet för tolv år sedan. Jag hade precis träffat Natalie och ville imponera, så allt skedde i hemlighet. Erik Hamrén, förbundskaptenen, gick samma kurs. Jag vet inte varför Hamrén var där, men vi brukade förhöra varandra på glosor. Fram tills det var dags att läsa för klassen. När det var min tur fick jag inte fram ett ljud. Inte ett ljud! Och efter det gick jag inte dit igen.

Har Erik och du någon kontakt i dag?

– Nej, men konstigt nog funkade högläsningen bara om den skedde för Hamrén. Han är det enda undantaget i världen. Jag kan alltså sjunga saker och läsa högt för Erik Hamrén, men det är också allt. Det måste vara under just de förutsättningarna om jag ska uppträda offentligt.

hakan-hellstrom-intervju

Jacka, Burberry.Polo, Tiger of Sweden.Manchesterjeans, BLK DNM. Foto: John Scarisbrick.

Även om ljudbilden är ny på Det kommer aldrig va över för mig så är det mesta precis som förr. De flesta låtarna har skrivits tillsammans med Björn Olsson och två har kommit till i samarbete med Johan Forsman; producenten som varit ständig samarbetspartner (och som spelade in såväl Broder Daniel som Honey is Cools första demokassetter). Det kommer också att vara samma liveband som förr, med ett undantag: hans gamle Broder Danielkollega Daniel ”Hurricane” Gilbert har lämnat gruppen, till förmån för den egna solokarriären. Håkan Hellström försöker inte dölja att de två gamla vännerna tröttnat på varandra, men talar också beundrande om gitarristens egna låtar – de som snart släpps på Daniel Gilberts andra soloskiva Nowadays Daniel can’t even sing.

– Han har sitt egen väg att gå. Men framför allt handlade det om ren leda, tror jag. Gemensam uttröttning. Det hade varit som en väldigt lång tågluff, det var dags att var och en gick hem till sitt. Och det funkar ganska bra, efter att jag hoppade av Broder Daniel första gången (efter ett fyllegräl med Daniel Gilbert) 1993 så träffades vi inte på flera år. Vi började umgås först 1999 och då började vi ju spela ihop igen. Vi kan nog hitta tillbaka till varandra igen.Och det är ju ett under att jag fått behålla honom så här länge. Gitarristerna skriver alltid egna låtar, får skivkontrakt och försvinner snabbt. Det är så det är helt enkelt, säger han (möjligtvis lika mycket till sig själv).

Det har gått rätt bra för dem allihop.

Först försvann Timo Räisänen efter Det är så jag säger det, och blev smått folkkär som körledare i Körslaget för några år sedan.

– Hela grejen med Timo är ganska lustig. Vi har inte hörts sedan han fick skivkontrakt. Den dagen slutade Timo att svara på mina telefonsamtal och sms. Jag undrade om han inte skulle med och repa in Ett kolikbarns bekännelser, men eftersom han inte gick att få tag på fick jag kalla in en annan gitarrist. Timo har gjort ett par kupper, och dykt upp i liveradio och sprungit upp till oss på scen – men privat har vi inte bytt ett ord sedan han blev soloartist. Det är väldigt konstigt alltihop. Inte ett ord. Jag vet fortfarande inte vad som hände. Kanske fastnade han framför sin egen spegel?

Timo Räisänen (som via sitt skiv-bolag har avböjt att kommentera Håkan Hellströms uttalande här) avlöstes av John Engelbert som redan då hade sitt Johnossi vid sidan av. Därefter kom Simon Ljungman som spelat med SeLest, och han och resten av bandet spelar i det inte helt obekanta Augustifamiljen som bland annat är husband i På spåret.

hakan-hellstrom-intervju-cafe

Håkan är inte den enda i familjen Hellström som är albumaktuell just nu. Hans mamma Christina, 74, ska ge ut en samling vaggvisor. Foto: John Scarisbrick.

Den här gången har Håkan Hellström rekryterat Mattias Hellberg. Han hade rockgruppen Nymphet Noodlers ihop med Martin Hederos och Svålen långt innan de två senare blev medlemmar av Soundtrack of our Lives, och är mest känd för hyllade coverkonstellationen Hederos & Hellberg. På sistone har han spelat med gruppen White Moose och det var under ett gästinhopp på Göteborgs-klubben Sticky Fingers som Håkan Hellström bestämde sig för att försöka värva över Hellberg till gruppen.

– Han och Svålen var de enda två namnen på min lista när Daniel hoppade av. Jag är sjukt nöjd över att det blev så här, säger han och låter lite som om han ägde ett fotbollslag.

Vilket kanske inte är långt från sanningen: för när det gäller musikbegåvningar i Göteborg så kan man vara säker på att Håkan Hellström beblandat sig med dem, åtminstone någon gång i livet.

Ett par dagar innan lunchen på Gondolen utannonserades The Knifes andra Stockholmskonsert 2013. Syskonen Karin och Olof Dreijer lyckades för andra gången sälja ut en konsert innan biljetterna över huvud taget släppts. Arga fans fick i stället boka biljett till Way Out West där The Knife blev en av de tidigaste bokningarna.

Håkan Hellströms tid i Broder Daniel är omskriven, inte minst på grund av bandets magiska förmåga att göra allt helt fel och ändå bara bli mer och mer populära. Men från 1994 till 1998 spelade han trummor i Honey is Cool, som var Karin Dreijer Anderssons första grupp. Länge sedda som ett av Göteborgs allra bästa indieband, men med en karriär som aldrig riktigt kom loss. För Håkan Hellström var den tiden viktig på flera sätt.

– När jag hoppade av Broder Daniel så frågade de om jag ville börja med dem.  Just då var det ju på allas läppar att Broder Daniel var den stora nya grejen och jag var väldigt deprimerad. Jag hade svullnat upp 20 kilo av alla hawaiidrinkar som jag förgäves försökt trösta mig med sedan Broder Daniel började hypas. Så Karin var en räddande ängel.

Han var inte riktigt förberedd på kulturkrocken.

– Broder Daniel var rätt mycket svineri. Med Honey is Cool var det mer ordning och reda. Vi repade flera gånger i veckan och blev som en liten hippiefamilj faktiskt. Allt var mysigt och replokalen inreddes med filtar på väggarna. Det var jag inte van vid, så var det inte att spela med Broder Daniel. De i Honey is Cool var vegetarianer allihop, vilket också var något helt nytt för mig. De hade mycket politiska åsikter också. Jag hade inte en enda politisk åsikt och visste ingenting. Men jag var oerhört glad, inte minst eftersom jag äntligen fick bli av med oskulden. Jag blev ju av med oskulden väldigt sent, inte förrän jag började spela i band på allvar. Ingen var särskilt intresserad innan.

Parallellt drev han det egna projektet Påvels. Medlemmarna hade han hittat i ”gathörn och på en sambaförening”. En gitarrist hittade han på krogen, efter att denne sagt att han gillade Bob Dylan och country. De meriterna räckte. Bandets musik var väldigt annorlunda från det Håkan Hellström gör i dag.

– Pogues var populära i början av 90-talet, och jag älskade dem för det fanns ett släktskap mellan Evert Taube och deras sjörövarlåtar. Som tur var gick jag i samma klass som en av Sveriges bästa dragspelare. Han var verkligen det. Pierre (Eriksson) blev svensk mästare redan som tioåring, och var ett riktigt underbarn. Bert Karlsson gav ut en skiva med honom strax efter den där tävlingen, och jag tror att den hette Mästerpojken Pierre spelar.

hakan-hellstrom

Tidigt nästa år går Känn ingen sorg, som är regisserad av Måns Mårlind och bygger på Håkan Hellströms låtar, upp på bio. Foto: John Scarisbrick.

Innan Påvels lade ner för gott 1999 försökte Håkan Hellström att introducera en nyskriven låt för det numera funkjazziga bandet.

– Vår sista spelning var på en svartklubb på en båt. Jag hade skrivit Känn ingen sorg för mig Göteborg och den framfördes i en väldigt märklig version. Spelningen var över huvud taget helt värdelös, och en av medlemmarna hade envisats med att göra om min nya låt till något folkmusikaktigt i märkligt tempo. Bandet var så tekniskt skickligt att jag inte trodde mina egna grejer dög, men nu hade jag börjat skriva om min egen livssituation och då passade det inte in med den sortens musik. Mycket sprit och långa för-fester då man var svinpackad redan innan man gick ut, och sedan fortsatte det med efterfester till gryningen. Aldrig att jag gick hem innan solen hade gått upp på somrarna, och på vintrarna gick den ändå aldrig upp.

Festerna gick in i varandra, säger han.

– Jag minns att jag försökte ta poäng på universitetet, för jag behövde ta studielån, men med mina 3,2 i betyg från gymnasiet kom jag inte in på så mycket. Därför blev det etnologi, humanekologi, dramatik och sociologi. När jag spelat in min egen demo och  skivbolagen började ringa gick jag på C-kursen i sociologi och begrep ingenting av pratet om kvantitativ metod, eller vad det nu hette. De där samtalen från skiv-bolagen i Stockholm räddade mig. Om inte annat så från en väldigt jobbig tenta.

hakan-hellstrom-gbg

Prinsessan Eva, Göteborg, spårvagnar, starka känslor, diskotek och dans, dans, dans. När Håkan Hellström lyckades sammanfoga sina brokiga musikaliska erfaren-heter till en enhet så fick främst texterna snart mytiska kvaliteter. Att han utsågs till turistambassadör för Göteborg redan 2001 var logiskt; allt annat hade varit tjänstefel. Helt på egen hand fick han den då rätt trista hamnstaden att framstå som hela livets centrum, befolkad med en massa fascinerande miserabla karaktärer. Någonting verkar ha tilltalat den svenska folksjälen, tioårsjubileet av skivan på Way Out West var något helt extra med en publik som inte missade en textrad.

Egentligen är det alltså konstigt att hans låtar först nu blivit till en spelfilm. Senare i år går Känn ingen sorg av Måns Mårlind och Björn Stein upp på biograferna. Manuset är skrivet av Cilla Jackert och bygger på karaktärer och händelser från hans låtar, och från en del bollande med Håkan Hellström själv.

En faktor som talar för att det kan bli riktigt bra är att Mårlind, Stein och Jackert låg bakom ungdomsserien Spung som började sändas 2002 och som så småningom kom att få klassikerstatus (även om det inte avspeglades i tittarsiffrorna).

Idén kom från Acne Film som hörde av sig direkt till Håkan Hellström för några år sedan för att se hur han ställde sig till idén.

– Det var ju roligt och smickrande att de tänkt på musiken på det sättet, och sett de här figurerna som jag envisats med att sjunga om. Jag har fått några repliker själv på ett ställe, och såg det färdiga resultatet precis i dagarna. Det är en underbar film faktiskt. Jag kan ärligt säga att jag älskar den. Det känns nästan som något åt Mamma Mia-hållet, säger han.

Filmen är alltså knappast en tragedi, om nu någon hade trott det. Håkan Hellström har inspirerats av Morrissey, tidernas sorgligaste artist, och älskar det som Frank Sinatra kallade för sina ”självmordssånger”. Men han hatar olyckliga slut.

– Det tycker jag nästan är dålig konst. Det har hänt att jag kastat dvd-fodral i väggen och skrikit när det skitit sig på slutet. Som den där knarkfilmen Requiem for a dream. Helt fruktansvärt. Han sitter bara och sticker sig hela tiden, och så dör han. Vad är meningen med det egentligen? Jag vet att livet inte är lätt, och jag vet att livet inte kommer att sluta bra – men jag vill helst glömma det åtminstone när jag ser på film. Så jag föredrar filmer som Sagan om ringen och Bilbo, med äventyr, färger, drömmar och lyckliga slut. Jag älskar Sagan om ringen, det är kanske den bästa film jag har sett, och jag har säkert sett den 20 gånger. Det är en bra film för människor att se.

hakan-hellstrom-intervju-4

Foto: John Scarisbrick.

Turistambassadör, spelfilm och uppträdanden på Victoria-dagen. Et cetera. Ändå är Håkan Hellström fortfarande en kontroversiell person. Hans ställning påminner mer om Thomas Di Levas än om Ulf Lundells. På 80-talet kastade raggarna sten mot Di Leva, som egentligen bara predikat fred på jorden i färgglada kläder. Från år 2000 och framåt verkar var och varannan svensk ha tvingats förhålla sig till om Håkan Hellström kan sjunga eller inte. En positiv recension (och nästan alla recensioner har ju varit positiva) får ofta ett kommentarsfält fyllt med lika hätska känslor som de på Avpixlat.

– Visst är det konstigt att det blivit så här; att något så harmlöst ska reageras över så mycket. Men jag tycker att det känns förmätet att sitta och prata om nega-tiva sidor när livet erbjudit en att få göra en sådan här grej och leva på något man älskar. Men det finns givetvis tidpunkter när jag önskat att det aldrig hade hänt. Samtidigt går det inte att prata om dem, för det vore ett hån mot människor som får jobba med saker som de avskyr. Fast alla kanske kan identifiera sig med att man helst vill vara anonym när någon ska köra upp en slang i ens stjärt?

Märker du av mycket avundsjuka?

– Tvärtom. Till och med de som ogillar min musik – och inte kan låta bli att säga det – verkar känna sig tvingade att kommentera att jag trots allt verkar vara en ”go gubbe”. Men jag läste någonstans att en popartist sagt att om det inte varit för Håkan Hellström så hade han varit den jag är i dag. Och det där kan jag märka då och då, att folk verkar ha en bild av att lycka och framgång finns i en bestämd mängd. Så om någon har en stor del av den mängden så finns det inte längre lika mycket kvar åt alla andra. Det är ren inbillning hos de här personerna, men jag tror tyvärr att den är vanlig i vår del av världen. Ibland verkar det som att de anser att jag tagit framgång från någon annan, som om jag gått iväg med en jättestor tårtbit. Jag har råkat ut för det några gånger, så det sitter definitivt några trubadurer ute i landet och tycker och tänker så. När de frågar sig varför det inte fungerar för just dem så ser de mig; där är felet – det är Hellström.

Berömmelsen är inte allt som andra musiker kan vara avundsjuka på.

Inkomståret 1999 hade den då 26-årige Håkan Hellström en årsinkomst på 45 069 kronor. Tolv år senare låg den på 4 167 100 kronor och var alltså drygt 90 gånger så stor. Det är mycket pengar, särskilt i jämförelse med de flesta av hans kollegor.

– Jag har fortfarande svårt att förstå att det är så mycket pengar i det här, men ja, nu har man lite cash i fickan. Själv har jag ingen vidare koll på något när det gäller ekonomi. Jag fick till exempel ett skatte-inbetalningskort för några veckor sedan bara, på jättemycket pengar. Det rörde sig om en miljon någonting. Och ja, jag vet inte… Det ligger där, och jag hoppas att det ska ordna sig på något sätt.

Mer Håkan Hellström från Café!

Reportage från maj 2016: Trumpetare, mamma och bollplanket – Café träffar hjältarna runt Håkan!

Annons

Dela (38)
Tweeta

Annons

Laddar