Annons
Annons

”Vår favorit var November rain med sitt budskap om att inget varar för evigt”

Guns N’ Roses-konserten restaurerar relationen mellan mig och min bror, skriver Cafés Emil Persson.

Emil Persson
Illustration Lars Rehnberg

Cafés nöjesredaktör Emil Persson.

I den första sekvensen ur den handfilmade dokumentationen av mitt liv – på en sådan där gammal vhs-kassett som blivit min generations heliga barndomsgraal och borde konverteras till dvd innan negativet över hela min existens plötsligt dör trasseldöden – kan man se ett frottévadderat knytte dansa iväg till Mötley Crües låt Wild side.

I dag skulle man säga att det är det första rörliga som över huvud taget finns på mig, men än visar kalendern bara 1987. Jag är två år och sitter i ett badkar och dricker badvatten ur en gul leksaksbåt, sedan tar jag på mig en morgonrock och rör mig i takt till ett av Mick Mars taggigaste riff. Detta framför en vägg som tapetserats med rockplanscher från musikmagasinen Okej och Kerrang.

Med tiden skulle min dansvilja och mina dryc kes-
vanor komma att ändras men musiksmaken höll i sig 15–20 år ytterligare.

Annons

Jag föddes inte med biologiskt betingad lust att yla åt rockdjävulen (tror jag) utan rummet, planscherna och Girls, girls, girls-vinylen tillhörde min elva år äldre storebror.

Under hela min uppväxt vek han aldrig en tum från 80-talsrocken. Och jag vek i regel inte en tum från honom.

Hur mycket kredibilitet jag än försökte tillskriva artister som Bon Jovi, Poison, Whitesnake och just Mötley Crüe visste jag innerst inne alltid att Guns N’ Roses var de enda som var coola på riktigt. Det fanns en bluesbotten och en äkthet som stack ut. Med bandanor, cykelbyxor och cylinderhattar skapade gruppen dessutom en nästan superhjälteliknande estetik.

Att säga att jag upptäckte världen genom Guns N’ Roses är att ta sig effektsökande fri-
heter, men jag lärde mig vad droger var genom 
Mr Brownstone, läste på om Charles Manson efter att jag sett Axl Rose bära seriemördaren ansikte på en T-shirt, och via coveralbumet The spaghetti incident skulle jag så småningom hitta fram till artister som Misfits, Johnny Thunders och The Damned.

Mest av allt älskade jag när MTV Weekend hade Guns N’ Roses-tema. Det hände några gånger om året under 90-talets första hälft.
Jag bunkrade upp med Fujikassetter och satt hemma och spelade in non-stop, trots immig sommarsol mot fönsterrutan och det svagaste verktyget i förälderns förmaningslåda: hot om fyrkantiga ögon.

Och när min bror inte hade bättre saker för sig, som att dricka Hooch med sina jämn åriga vänner, satt han bredvid i soffan. Vår favoritvideo var balladen November rain med Slashs bredbenta solo utanför kyrkan i öknen och sitt obönhörliga budskap om att inget varar för evigt.

I reklampauserna berättade han historier. Om albumet Appetite for destructions osannolika genombrott. Om gitarristen Slashs fascination för ormar. Om när Axl redan var grovt försenad till Globenkonserten 1992 men ändå tvingade sin chaufför att stanna på Skanstullsbron för att han ville se fyrverkerierna från Vattenfestivalen.

Han berättade att vi säkert skulle få se dem tillsammans snart, att de borde komma tillbaka till Sverige inom ett par år.

Mitt största problem med hårdrockskulturen har alltid varit att det i programförklaringen delvis ingår att inte bara ta ställning för sin egen goda smak utan också mot andras dåliga.

Det finns förstås musikälskare som behandlar sina hårdrockssympatier som jämlikar bredvid andra genrer, men i den större bilden har musikstilen ett radioaktivt avfall av testosteron som gör att alla som ansluter sig till rörelsen får lära sig att myc ket annan musik är mesig och lägre stående. Det är fortfarande musikgenren med den i särklass skevaste könsfördelningen, både bland artister och publik.

Till slut tröttnade jag. Det fanns andra
artister vars lyrik talade mer till mig än vikten av att rocka som en orkan.

Jag kan fortfarande uppskatta mycket av musiken – bortsett från Cheiron-eran finns det ingen epok i modern tid med starkare melodispråk än pudel- och sleaze rocken – men fick allt svårare att stå ut med sammanhangen. Jag blev, på sätt och vis, en avhoppare.

Detta är ganska länge sedan, så min bror vet förstås om detta. Och han vet att jag vet att han vet. Men vi förhåller oss fortfarande till varandra som om vi vore ovetande.

När vi (lite för sällan) pratar med varand ra på telefon är hans ingångsvärde alltjämt ett nytt Def Leppard-album eller utsikterna för en potentiell Skid Row-återförening.

Det vore inte rätt att beskriva samtalen som friflytande; en av mina största sociala laster är att jag har svårt att fejka intresse, till och med om saker jag lätt skulle kunna vara spelat trovärdig kring – som mina gamla favoritband. Är det så fel att dra igenom Sebastian Bachs och Rachel Bolans beef en gång till? Och hur svårt kan det vara att lyssna lite på Def Leppards nya album och skaffa en åsikt, om inte för min egen skull så åtminstone för min brors?
Enormt jävla supersvårt, har det visat sig. Det är som att det under samtalen sitter en Beavis på min ena axel och en Butthead på min andra och båda gnäggar likgiltigt.

Men trots att jag inte bryr mig om sakfrågorna älskar jag min bror alldeles för mycket för att också bara punktera det som alltid varit vår enda riktigt gemensamma hobbyhub. Så jag syresätter diskussionerna tillräckligt mycket för att de ska leva i några minuter varje månad år ut och år in.
Och så håller vi på. Och jag tänker att vi klamrar oss fast vid samtalen om 80-talshårdrocken eftersom de alltid definierat vår relation och att vi kanske inte riktigt vet hur vi ens skulle definiera vår relation utan dem.

Den 29 juni spelar Guns N’ Roses på Friends Arena. Eller rättare sagt en märkligt semiåterförenad inkarnation av Guns N’ Roses.

Axl Rose och Slash hade i 20 år musikvärldens mest väldokumenterade vendetta och kommunicerade inte alls med varandra. Att de någonsin skulle stå på samma scen igen var otänkbart, ”not in this lifetime” som Axl uttryckte det (vilket sedermera blev namnet på den nuvarande turnén).

Sedan begravde de plötsligt strids yxan – men snuvade ändå fansen på delar av karamellen genom att inte inkludera älskade originalmedlemmar som Izzy Stradlin och Steven Adler. Man kan säga att Guns N’ Roses 2017 består av Axl, Slash, basisten Duff McKagan och därefter varierande grader av krimskrams.

Än mer förvånande än det faktum att ett slags återförening äger rum är att den faktiskt verkar bra. Från att ha varit totalt uträknad som vokalist sjunger Axl Rose plötsligt som Axl Rose igen. Dessutom ser han inte längre ut som ett plexiglas med dreads, utan bara som en lite äldre, lite kraftigare och mycket sämre klädd version av sig själv.

Under lång tid fanns det inget jag drömde om mer än att få uppleva Axl och Slash på samma scen tillsammans med min bror. Vi upprepade det som ett mantra i den där tv-soffan. Den 29 juni blir det verklighet.

Och även om mina drömmar i dag har en annan och tråkigare karaktär ser jag verkligen fram emot det. Jag och min bror gör saker tillsammans alldeles för sällan. Folk skulle antagligen beskriva det som att vi ”lever olika liv”, för så verkar folk gilla att beskriva saker.

Han är kvar i Småland och undervisar på skolan där han själv gått i låg- och mellanstadiet. Jag flyttade till Stockholm och gör det människor som flyttar till Stockholm gör: jagar något man inte ens själv vet vad det är. Tragglar sig igenom den hatkärlekfulla cykeln till sin hemort där man först sörjer den för vad den inte är och känner
behov av att ta avstånd, för att sedan acceptera dess brister och försöka uppskatta den för allt den gett en.

Och i takt med att livet smyger sig på, i takt med att kickarna får kortare brinntid, i takt med att Axl Roses novemberregns dystopi om att inget vara för evigt tilltar i trovärdighet, har jag också blivit bättre på att uppskatta saker för vad de en gång betytt, snarare än för vad de kanske betyder i dag.
En sådan sak är min bror. En annan den musiksmak han installerade i mig och som skänkte mig så mycket glädje under mina mest formativa år.

Och även om vi i dag befinner oss på olika platser vet jag att vi den 29 juni möts där vi alltid har varandra och där vi vet vilka vi är och, framför allt, var vi är.

I djungeln. Baby.

Mer av Emil Persson

Annons

Dela (3)
Tweeta



Laddar