Veronica Maggio om jättekonserten, Oskar Linnros och stalkers

Det är sen eftermiddag i Stockholm och inne i logen på Berns Salonger har Veronica Maggio precis börjat noja över hur namnet på företaget JCDecaux egentligen uttalas.

Annele Hencz Mortimer-Hawkins från skivbolaget Universal får rusa ner till festlokalen för att grabba tag i någon anställd.

Veronica Maggios morgon började tidigt, med en intervju på tv-huset som gjordes av Per Sinding-Larsen. Där hoppade hon den generösa frukostbuffén för att hinna med en längre stund i sminket. Nu har hon precis avslutat en livesändning av låten Vi mot världen på Facebook, spontant inspelad i Berns hotellobby och filmad med en enkel iPhone (med tusentals likes på bara några minuter). Om ungefär tio minuter ska hon upp på scen, för precis innan det är dags för releasefest med tillhörande konsert ska hon och hennes band hinna spela en handfull låtar för en publik bestående av deras anställda innan de ska rusa iväg till den abonnerade festbåt som ligger nere vid kajen. Som om inte det var nog ska de därefter iväg till Oslo för att spela och göra press.

– Och på söndag är vi i Köpenhamn, säger Veronica.

– Är vi? säger hennes gitarrist och pojkvän Klas Gullbrand.

– Visste du inte det?

– Nej.

– Det har vi kanske glömt att säga.

Klas Gullbrand rycker på axlarna.

– Det får vi väl ordna då, säger han.

Annele Hencz kommer tillbaka till logen.

– JiCeDeKå, säger hon och Veronica upprepar det några gånger så att det ska sitta.

Därefter går bandet ner till scenen och drar igång Sergels torg. Annele Hencz står uppe på en balkong fylld med festrester och kollar klocka, mobil och konsert på samma gång. Efter några låtar måste hon ge sig iväg till båten – en sådan där gammal Saltkråkeromantisk historia som ska ta Veronica Maggio och gästerna till en lokal vid Liljeholmen.

– Sådana här releasefester är inte så vanliga nu för tiden, säger Annele Hencz när hon går ombord på båten. Vi brukar inte kunna kosta på oss eller artisterna det i dag.

Det säger förstås en del om Veronica Maggios status i dag. Ett antal av hennes låtar har streamats över trettio miljoner gånger på Spotify (totalt ligger hon på över fyra hundra miljoner). Det har även sålts över hundra tusen fysiska album sedan debuten. Det innebär en hel del pengar. Så för skivbolaget är Veronica Maggio en av de absolut viktigaste artisterna just nu.

Att Veronica Maggio en dag skulle ha Håkan Hellström-status var det få som trodde när hon debuterade för tio år sedan med singeln Dumpa mig och albumet Vatten och bröd.

På skivan var all text och musik skriven av Stefan Gräslund och hon bidrog egentligen bara med sin röst och med idéer till formgivningen. Albumet innehöll några riktiga radiohits, men fick ganska dåliga recensioner. Rentav ”superdåliga”, enligt Veronica Maggio i dag. Det var inte direkt någon motsvarighet till Känn ingen sorg för mig Göteborg. Segertåget uteblev.

– Mamma läste någon bra recension i Ica-kuriren, annars var det en massa tvåor, säger Veronica Maggio. Även live var recensionerna riktigt risiga, med all rätt, för jag var otroligt dålig. Jag undrade över hur recensenterna kunde vara så arga och varför de var så elaka. Någon skrev att jag ville vara en stjärna men bara var en komet som brunnit upp långt innan den nått atmosfären. Alla verkar ha glömt de där sågningarna i dag när det ständigt sägs att jag varit ”kritikerrosad”.

En som gillade henne var rapparen Petter. Han och Thomas Rusiak gjorde en cover på låten Havanna mamma och ungefär samtidigt som albumet nådde butikerna hade Petter presenterat henne för duon Snook som bestod av Oskar Linnros och Daniel Adams-Ray. Petter och Veronica Maggio skulle medverka på singelversionen av deras Inga problem. Det var första gången hon själv tvingades skriva en låttext på svenska.

– ”Vi vill ha en vers”, sa Snook. ”Det kan jag inte”, sa jag. ”Är du inte klok – du kan ju prata svenska”, sa Oskar Linnros.

Just mötet med honom visade sig vara förlösande för hennes karriär.

– Vi stod och rökte utanför studion strax efter att plattan hade kommit. Han undrade om jag tyckte att den hade landat rätt och jag fick rannsaka mig själv lite. Det tyckte jag inte. ”Skit i det här nu”, sa han och brände en cd med några tracks som han hade gjort med mig i åtanke. Det var bara beats men när jag hörde dem kände jag att det verkligen var något jag ville göra.

Resultatet var albumet Och vinnaren är… som släpptes i mars 2008. Den fick ett helt annat mottagande än debuten och Veronica Maggio jämfördes bland annat med Amy Winehouse.  Hon blev också tillsammans med Oskar Linnros under arbetet, men när skivan Satan i gatan släpptes 2011 var förhållandet slut och det var egentligen upplagt för en Horace och Ebba-situation. Bägge skivorna blev oerhört populära och bägge skivorna innehöll texter som verkade handla om förhållandet.

– Jag minns att jag hajade till när jag hörde Från och med du, men Oskar kommer nog förneka in i graven att den handlar om mig. Men vem annars skulle den handla om? Det går nog att förstå via någon uteslutningsmetod… Det kändes ju lite konstigt, men jag gjorde samma sak själv också. Ändå skrev inte kvällstidningarna särskilt mycket. Jag har nog över huvud taget flugit rätt mycket under radarn, och folk är ganska snälla. En gång läste jag min Flashback-tråd och den var inte värre än att någon tyckte att jag sjöng dåligt och att jag hade en stor näsa. Jag kan absolut förstå bägge åsikterna, så det kändes inte så farligt. Det är först nu som kvällstidningarna börjat skriva saker om att jag färgat håret blått, eller sagt något om att jag är lite svartsjuk i en poddintervju. Och så kunde man läsa om min ”nya kärlek” som jag varit ihop med i två år. Tidigare har jag sluppit allt sådant.

Lite konstigt med tanke på hur populär du är.

– Jo, men jag gör ju ingenting. Jag går aldrig på kändisfester och jag ställer inte upp i tv-program som inte har med musik att göra. Jag jobbar och är med min son Bosse, det är vad jag gör.

Så du skulle inte ställa upp i Doobidoo?

– Nej. Vad skulle jag göra där egentligen? Jag vet inte varför man ska vara med i exempelvis charadgrejer på tv – och då gör jag det inget bra. Jag var med en gång på trean i ett skämtprogram som hette Extra extra. Komikerna satt före inspelningen och skrev skämt som de delade ut. Jag fick ett asdåligt om en lök som jag skulle leverera på ett eftertänksamt sätt. Och det skulle vara min enda replik. Resten av tiden skulle jag sitta och skratta åt det jag redan visste att de andra skulle säga. Sedan dess har jag tackat nej till allt sådant. Man måste säga ja en gång innan man kan säga nej, I guess.

Jag hajade till när jag hörde Från och med du. Vem skulle den annars handla om?

På releasefesten serveras gratisöl och lådor med nudlar delas ut till de kvällshungriga gästerna. Sent på kvällen kör Veronica Maggio och hennes band fem låtar från nya skivan. Därefter kan de själva ta några öl innan det är dags att hoppa in i  den night-
liner som ska ta dem till Oslo.

En knapp vecka efteråt sitter Veronica Maggio på en hotellrestaurang i Stockholm och försöker förgäves äta en konstigt kryddad salade niçoise med torsk. Efter bara fem dagar går det att konstatera att skivan verkar spelas på vartenda kafé i stan. Vilket inte var helt självklart. Veronica Maggio har som vanligt bytt stil mellan skivorna. Med Den första är alltid gratis har hon gjort sin första ”bandplatta” – med ett sound som delvis inspirerats av gamla rockfoton från sjuttiotalet. Hon beskriver den också som en ”nattskiva” till skillnad från föregångaren Handen i fickan fast jag bryr mig. Men även den här gången gick det vägen och även den här gången blev hon hyllad av kritikerna. Dagens Nyheters Sara Martinsson kallade henne för ”en banbrytare förklädd till norm” och i recensionen stod det att hennes ”blonda hår och klarblå ögon alltid fungerat som en mask för hennes subversiva förmåga”.

– Jag tycker ju att det är läskigt med upprepning och vill inte att någon ska kunna känna att de knäckt receptet. Jag vill helt enkelt inte att det ska finnas ett recept, och har dumpat bra låtar för att de låtit för lika tidigare material. Låter det för bekant så får det vara.

Jag är den enda föräldern som är lite sen till lämningen och hämtningen på förskolan.

Den där driven att ständigt förändras märks även i texterna som generellt sätt handlar om det där med att försöka bli vuxen och ändå känna sig som en tonåring – men att sikta mot att bli lite bättre. En av låtarna på skivan heter Ayahuasca efter den sinnesutvidgande och hallucinatoriska djungeldrogen som blivit oerhört stor i så väl amerikanska hipsterkretsar som hos new age-personer – och artister som vår egen Loreen har hyllat ayahuasca som en hjälp till att utvecklas.

– Jag har inte testat själv. Men drogromantik slash självrannsakan är väl två teman som jag alltid arbetat med. Kan det finnas samband? Ingen vet. Jag önskar att jag kunnat svara ja på frågan om jag tagit ayahuasca, för det hade varit mer autentiskt. Ayahuasca-upplevelsen verkar både hemsk och mäktig och passar ju in på ”arbetar med sig själv”-temat. Om det inte varit så stigmatiserat och satte allt ur spel så skulle det väl inte vara värre än att sätta på sig ett par VR-glasögon och uppleva något.

Det där med förändring verkar verkligen vara en stor grej för dig.

– Det har mina texter egentligen handlat om ända sedan Måndagsbarn som var en av de första texter jag skrev själv. Det handlar väl om personlig utveckling, eller önskan om en sådan. Men den här gången har jag börjat ifrågasätta om jag kan men inte vill, snarare än att jag vill men inte kan. Det läskiga med skrivandet, att sitta där och vara ocensurerad ett tag och sen avslöja för lyssnarna vad som uppenbarligen rör sig i mitt huvud just nu. Finns det ett tydligt tema, som ett uppbrott eller att man inte är nöjd med sig själv, så blir det bara ännu läskigare.

Vad är ditt problem egentligen?

– Jag har verkligen velat förändra mitt sätt att vara i mitt eget liv, mot andra såväl som mot mig själv. Man kan säga att det finns utrymme för förbättring när det kommer till såväl jobb som relationer och familj.

Hur är du som förälder?

– Jag jobbar fortfarande på att få ihop den biten. Så är det nog för alla i och för sig. Men jag är alltid den enda föräldern som är lite sen till lämningen och hämtningen. Jag gör allting jag ska, men kommer alltid på dagen innan att ”just det, det är matsäck i morgon”. Jag har hittills inte hittat bra system att hålla koll på allt i livet, men nu har jag en Pettson & Findus-kalender på väggen för att få bättre koll. Det har alltid varit ett problem. Jag hade aldrig kalender i högstadiet och mina läxor stod alltid uppskrivna på konstiga ställen, så jag fick bläddra i anteckningar i religionsboken för att se vad det var jag skulle plugga. Mina partner blir förstås lite tokiga på mig.

Som att du glömt berätta för Klas att han skulle till Köpenhamn?

– Det var faktiskt inte mitt fel för en gångs skull, det är skivbolaget. De tänker att jag ska säga allt till Klas, men den här gången hade jag för mycket att tänka på och det är egentligen deras jobb – för han är ju en i bandet och inte bara min pojkvän.

Men när det gäller förskolehämtningar har du väl lite artistalibi?

– Snarare har jag ögonen på mig, tror jag. Det förväntas av en tjej eller kvinna att ha mer koll och struktur än vad jag har. Ingen har gett mig skit, så det kanske finns en Söderbohemstolerans överlag på de där dagisen.

Säg några svagheter du har?

– Förändringsnarkoman är jag ju uppenbarligen. Jag är en kicksökarepersonlighet; det ska hända saker annars ser jag till att det händer.

Veronica Maggios stora genombrott kom med albumet Satan i gatan (2011). Skivan som spelades in med Christian Walz innehöll den synnerligen tolkningsinbjudande hiten Jag kommer och Satan i gatan toppade albumlistan och sålde tre gånger platina. Alla de elva spåren på skivan hamnade på singellistan.

Jag hade bett om att den bråkiga tonåringen inom mig skulle dö.

Det var en omtumlande period på flera sätt. Veronica Maggio och Nils Tull (från Hoffmaestro) hade precis blivit föräldrar till sonen Bosse. Samtidigt tog hennes karriär fart på ett sätt som dittills saknat motstycke.

– På många sätt förändrades jag till det bättre när jag blev förälder. Jag blev mer känslomässig och förstod mina egna föräldrar på ett bättre sätt. Jag blev mer empatisk, blödig och familjeintresserad. Tack och lov blev jag mindre egofixerad, för det var riktigt illa ställt ett tag. Innan Bosse kunde jag stå och välja kläder i två timmar inför en plåtning. Efter Bosse slängde jag bara på mig någonting. Men jag blev inte den mogna person jag hoppats bli. Jag hade verkligen bett om att den där bråkiga, längtande tonåringen i mig bara skulle dö och jag förstod inte hur jag samtidigt skulle kunna vara den personen och förälder. Jag kände mig dålig bara för att jag inte enbart ville vara hemma hos min son, och när jag satt på öppna förskolan kände jag att jag skulle implodera om jag tvingades höra ännu en människa berätta om sitt barn. Så dit gick jag bara två gånger.

Hur var det att samtidigt slå igenom på riktigt?

– Det var omtumlande. Då föddes verkligen känslan av otillräcklighet på alla plan. Det var krävande att vara förälder men för min del var det massa saker som adderades på jobbet också. Hur fan skulle det gå, frågade jag mig. Något var tvunget att försvinna antar jag, och det som fick stryka på foten var min relation.

Var det stormigt?

– Det var en cirkus. Det var kaos i familjelivet och yrkesmässigt. På ena planet gick det åt skogen, på andra planet var polisen tvungna att stänga av Göteborg för att så många ville in på Liseberg.

Testade du Tinder som singel?

– Nej, men jag har suttit med andra och tyckt det var superkul med ja och nej-knappen, men det vore sjukt för mig att vara med nu. Tinder är nog inte min grej, jag har heller aldrig känt att det varit särskilt svårt att träffa någon.

Hur länge har du varit singel som längst?

– Väldigt kort. I regel brukar det röra sig om månader. Kanske ett halvår, eller ett år som tjugo. Annars har jag haft pojkvän sen jag var fjorton år.

Varför då?

– Jag tycker inte att det är så kul att vara ensam.

Så det finns inga rejäla lost weekendperioder i ditt liv?

– Det kan man ha ändå, men med sin respektive. Det är inte mitt sätt att hålla tillbaka på grund av ett förhållande.

Du jobbade med Oskar Linnros och nu jobbar du och skriver låtar med Klas Gullbrand. Hur är det att jobba med någon man är ihop med?

– Det är ändå lättare än man kan tro att stänga av den grejen. Det är till exempel väldigt kul att jobba ihop med Klas. Det känns magiskt att ha den kreativa biten ihop med honom. Vi kommer liksom inte att behöva köpa någon träbåt på äldre dar för att ha nåt gemensamt. Vi kan bara göra musik i stället.

Hur är du som chef?

– Snäll, men feg. Jag gillar inte konflikter eller att nån ska behöva vara missnöjd. Alla ska vara glada.

Så hanterar du konflikter?

– På den punkten har jag faktiskt blivit bättre. Förr hanterade jag dem inte.

Har du några exempel?

– Det har hänt att jag varit tvungen att ringa folk och ta jobbiga samtal. Jag vill vara duktig och inte delegera över till någon
annan att avskeda en människa jag jobbar med. Det vore bara för risigt. Men i stället drar jag ut på det i tre veckor innan jag ringer och har ont i magen hela den tiden. Jag skulle aldrig kunna leda en verklig arbetsplats.

Är du ekonomiskt oberoende?

– Absolut inte.

Har du lägenhetslån?

– Gud ja.

Hur mycket pensionssparar du?

– Tretusen i månaden.

Vad tar du ut i månadslön?

– Gud vad du ställer frågor om ekonomi. Trettio tusen tar jag.

En nästan tråkigt sund nivå.

– Jag tror att om man tappar bort sig om man tar ut för mycket. Det jag vill skriva om är ju sådant som känns på riktigt och är relaterbart för andra människor. Jag ser inte hur det skulle funka ifall jag försökte leva på en annan nivå. Jag skulle inte skriva bra då.

När Håkan Hellström gjorde sin första Ullevi-spelning sommaren 2014 var Veronica Maggio med på scen under låtarna Kärlek är ett brev skickat tusen gånger och Hela huset. Under en i övrigt välrepeterad show var det nästan bara Veronica Maggio som visade en smula mänsklig svaghet. När hon gick upp på scen gick det att se på hennes min hur det svindlade till när nästan sjuttio tusen personers uppmärksamhet riktades mot henne. Och en vers glömde hon bort och fick nynna i stället.

– Det var sjukt. Jag har aldrig varit med om något liknande. Även om jag framträtt för en nästan lika stor festivalpublik är det en annan grej. Här var energin så enorm att det skulle gå att driva någonting på det. Det är sällan man upplever att den enorma nervositeten omsätts till ett fokus så att man gör något med inlevelse i stället för att bara försöka överleva med värdigheten i behåll.

Det gjorde hon, men glömde bort en del av texten till Hela huset.

– Jag koncentrerade mig otroligt mycket på Kärlek är ett brev skickat tusen gånger för jag var hemskt rädd att inte komma ihåg texten. När vi skulle dra igång Hela huset var jag så lättad att jag skuttade ut på scenkanten och tänkte riva av min vers. Men då var det blankt i skallen. Senare kom jag på att Håkan spelade in allt och kände mig dum som sabbade hans liveskiva, men jag nynnade lite i alla fall.

Den 13 augusti i år gör hon sin egen show på Stockholm stadion. Det blir ett par förband och så ett antal gästartister, förstås.

– Det var ju magiskt att gästa Håkan och jag har spelat på så många venues i Stockholm redan. Jag har spelat på Cirkus, på Hovet och på Popaganda. Så dök stadion upp och det är ju det perfekta för att ha någon sorts folkfest på. Just utomhus blir så jäkla härligt, det går inte att komma ifrån.

Samtidigt är det en vågad satsning, särskilt eftersom den offentliggjordes innan skivan var släppt. Den sortens arenaspelningar framstår som kaxiga (när Kent en gång gjorde samma sak – och dessutom utlyste dresscode – innebar det en massa kritik). En albumflopp eller en plötslig publikdipp skulle kunna resultera i ett magplask. Och det är samma år som nämnda Kent gör sin allra sista spelning på Tele2 Arena och som Håkan Hellström gjort de där två Ullevikonserterna som blivit så enormt mycket mer upptrissade än hans första spelning för två år sen. Dessutom krockar Veronica Maggio med Way Out West i Göteborg.

– Mardrömmen är att det inte ska komma folk. Men det gäller också att man ska leverera på topp den kvällen och vara närvarande och att ljudet ska kännas magiskt i öronen så att man verkligen kan vara där.

Finns någon Veronica Maggio-armé?

– Det finns några som går på alla konserter, de där som jag skällt ut om jag varit Ulf Lundell. Men när jag skriver en låt så är jag väldigt mycket i mig själv och vänder mig inte till folk i grupp. Jag är ingen vi-person.

Och det finns ingen motsvarighet till den Hellströmska sjömanskostymen? 

– Jag har alltid varit avis på folk som har lyckats branda sig själva på ett sådant där sätt. Om jag har ett signum så kan jag inte förstå vilket det skulle vara. Min förvirring?

Går du ner till Ica i mysbyxor?

– Jag tar mig alltid rätten att göra sådant. Det värsta som kan hända är att jag ska få tacka ja eller nej till att ta en selfie i mysbyxor – det kan inte bli så mycket värre än så.

Har du inga stalkers?

– Jag har några. Eller i alla fall sådana som skriver brev. En kille verkar övertygad om att vi har en relation. ”Vad tror du om att ses där?” kan han skriva och ge ett förslag på plats och sedan får jag brev om att han ”gick i dag i vårsolen och tänkte på dig” eller berättar att han läst en bok som jag också borde läsa. Sen finns det en som skickar vykort om att vi ska ses på Pizza Hut. Det är alltid Pizza Hut av någon anledning.

Vad väntar efter skivan, turnén och Stockholms stadion?

– Det finns ingen plan, vilket kanske är oroväckande. Sen gillar jag känslan av att bli överraskad av mig själv. Det är farligt att sikta in sig helhjärtat på något och vakna upp efter tio år med ångest och inte längre vilja ha det man har byggt upp hela sitt liv kring.

Den enda konstanten hittills har varit att Veronica Maggio inte släppt musik som låtit likadan som på föregående skiva. Så den banddrivna gitarrpopen är rimligen historia. Arbetet med Den första är alltid gratis avslutades ganska nyligen, men det har redan förekommit en impuls till någonting nytt.

– Häromdagen hörde jag en ganska elektronisk låt och tänkte ”vad roligt det skulle ha varit att ha gjort en sådan här”. Den var väldigt poppig. Jag kan inte säga att det finns någon tendens, men jag kände att det vore kul.

Fotograf: Andreas Kock/Cameralink Stylist: Julia Stridh Hårstylist: Philip Fohlin/Link Details Make up: Josefina Zarmén/Link Details Fotografassistent: Gustaf Svanberg Studio: James & Perra Studios Tack till: Oscar Bergqvist, Team ROJ