När Jason Segel kastar sig runt mig i en björnkram är det första jag tänker: ”Jag vet hur han ser ut naken.”
Den där gamla klyschan om att när man är nervös ska man föreställa sig personen man talar med utan några kläder på kroppen?
Den är absolut sanning i det här hotellrummet i SoHo i London. Å andra sidan har en halv värld redan sett honom så. Det är i dumpningsscenen i filmen Dumpad som Segel sätter sig på soffan och gråter. Lika naken som dagen han föddes.
Det var förra årets kanske bästa scen (den fick hans mamma att springa gråtande ut ur biografen). Och precis som i de andra filmerna som kretsar kring regissören – och den nutida amerikanska komedins kreative ledare – Judd Apatow, så kastar den skruvbollsskämt runt en rad obehagliga och rätt deprimerande teman.
Apatow-kollektivets nya film – I love you, man (etta på biotoppen i USA) – bygger vidare på den formeln. Den handlar om en kille (Paul Rudd) som ska gifta sig, och inser att han inte har några manliga vänner kvar sen han trädde in i vuxenlivet efter 30-årsgränsen.
I desperation börjar han springa på så kallade ”man-dates” (vinmys på restaurang, givande konversation) för att hitta sig en maskulin jämlike att knyta vänskapens band med. Till slut träffar han fritänkaren Sydney Fife (Jason Segel), en kille som bor i en bungalow på Venice Beach och har en egen replokal och runkhörna i garaget.
Precis som i andra Apatow-kopplade filmer (40 year old virgin, På smällen, Dumpad) handlar det alltså i grund och botten om manlig vänskap i kontrast till ett vuxenliv med amorteringar och ansvar.
Och precis som i andra filmer på temat – säg Adam Sandler och Don Cheadle i Vänner för livet – hittar man det kamratskapet i sorglösa postpubertala aktiviteter som att jamma fram gamla rockklassiker.
I boken Med uppenbar känsla för stil intervjuas Andres Lokko om sin funktion i Killinggänget och säger att: ”Som man efter 30 är det i princip omöjligt att få nya vänner om man inte rör sig i kretsar som bygger på ett gemensamt intresse.”
– Så snart du är gammal nog att ha grundat din umgängeskrets blir det väldigt svårt att få nya vänner. Fram till 30 är du hela tiden i nya miljöer: du går i skolan, du har ditt första jobb. Men vid 30 börjar man slå sig till ro, man skaffar ett jobb som går ut på att försörja sig själv eller sin familj. Det är annorlunda för kvinnor. De kan gå in på toaletten och komma ut med en ny bästa vän, säger Jason Segel efter att han satt sig i hotellsvitens rokokosoffa.
Han har en stickad mössa på sig trots att det är 20 grader varmt här i London.
Stora delar av Judd Apatows bromanceklick (Paul Rudd, Jason Segel, Seth Rogen, Jonah Hill) poserade även på omslaget till aprilnumret av Vanity Fair. Det var en fin bild, något man gärna vill föreställa sig: att de alla umgås och hänger på fritiden.
– Visst umgås vi privat, även om jag bor i Los Angeles och Paul i New York. Sen gör vi de här pressresorna där vi kryssar är det oundvikligt att inte bli vänner.
Paul Rudd kliver in i dialogen:
– Jag har, till skillnad från min rollfigur, aldrig haft några problem att skaffa vänner. Å andra sidan har jag heller aldrig lagt nån prestige i vem jag umgås med. I skolan hängde jag mest med två personer: Paul Eggendorf – som såg ut och betedde sig precis som hans namn antyder – och Bart, som var den enda koreanska killen på mils avstånd. De var vitt skilda personligheter.
Mycket av filmens humor bygger på osäkerheten i hur man umgås med andra snubbar, och hur ens försök till skämt bara kraschar.
– Tja, mina skämt har kraschat hela livet, så det var inte så svårt att framföra säger Paul.
Apropå obekvämt. Jason: väljer du självmant rollkaraktärer som gränsar till sjukt creepy, eller är det bara din egen personlighet som skiner igenom?
– Haha, Judd Apatow har sagt att min största talang är att jag är lätt att tycka om, samtidigt som jag ligger nära det där obehagliga. Och det är väl tyvärr sant.
Är det därför du kan spela in en remake på Mupparna för Disney, samtidigt som du gör filmer där du har en runkhörna?
– Exakt så, ja
Har ni någonsin använt era skådiskunskaper för att fejka en känsla och manipulera någon i en situation?
– Ja, men det var inte skådisyrket som lärde mig det. Det lärde jag mig i stället av kvinnor, det är deras mästerverktyg. De kan framkalla en känsla, och de vet att gråt är det mest effektiva som finns.
Säger Jason och vänder sig och pekar mot den kvinnliga pr-kvinnan:
– Det är sant! Du vet det! Hon nickar, med ett leende som tycks utstråla en stor belåtenhet.
Eller så kanske hon bara föreställer sig honom naken.
Kristofer Ahlström
