Zlatan Ibrahimovic

 |  Publicerad 2009-12-01 17:30  |  Lästid: 13 minuter

Från Café 7/2009

Mångmiljonär, nationalhelgon och varje internationell storklubbs våtaste värvningsdröm. Repetera efter oss: Zlatan Ibrahimovic har aldrig varit större än nu. Café åker till Milano för en exklusiv intervju med superstjärnan – om mediestormarna, familjelivet, jakten på nya titlar och vem han vill se som Lars Lagerbäcks efterträdare. Av Christofer Brask. Foto Fredrik Skogkvist.

På Inters träningsanläggning finns ett stort tält med en fotbollsplan. Där inne på konstgräset trängs 28 medie- och pr-människor samt en av världens bästa fotbollsspelare. Stämningen är som runt en Hollywoodstjärna på Croisetten, lätt hysterisk. Varje gång en fotograf fått sina bilder ekar det:
– Grazie mille!
– Fantastic!
Den enda som verkar helt avspänd är Zlatan Ibrahimovic själv. När man står bredvid honom slås man av att han inte bara är närmare två meter lång, utan också väldigt bitig. När jag frågar vad han tar i bänkpress flinar Zlatan och drar lite på svaret.
– Jag sa 120 kilo i en gammal Caféintervju. Men jag överdrev nog lite. Jag gillar inte styrketräning men… hm, 90 kilo kanske.

Det är kyligt i tältet den här tidiga vårdagen, max tio grader. I närmare tre timmar blir han fotograferad, ofta klädd i endast skjorta eller linne. Förutom Café har Gazzetta dello Sport och italienska editionen av GQ fått fototid. Zlatan huttrar mellan tagningarna, men gnäller inte. Emellanåt tar han på sig en värmande brun jacka med Intermärket på, men det blir inga långa stunder. Jag tänker: Detta kan inte vara bra. Carolina Klüft eller Per Elofsson skulle aldrig ha ställt upp på något liknande. Och Inter borde ha synpunkter på att klubbens viktigaste tillgång står och riskerar förkylning mitt i säsongens mest hektiska skede. Men som en person jag träffar den här dagen hos Inter säger:
– Han bestämmer själv. Han är störst i klubben. Hans ord är lag. Zlatan huttrar till igen. Och så fyrar han av sitt berömda skratt.
– Jävlar, vad Café kommer att sälja!

Kvällen innan har Inter spelat 3–3 mot Roma på San Siro. Det är en av få matcher Zlatan missat så långt i ligaspelet. Bakom sig har han en höst och en vinter som är hans bästa period i karriären hittills. Trots en lårskada som omöjliggör spel har tränaren José Mourinho valt att ha sin alfahanne på bänken och det känns som en signal till Roma: ”Akta er, annars släpper jag kopplet.” Efter matchen har Zlatan svårt att varva ner, trots att han inte spelat. Först vid femtiden på morgonen lyckas han somna.

Strax före klockan åtta morgonen därpå anländer José Mourinho till Inters anläggning i Appiano Gentile, tre kvarts bilresa norr om Milano. Tränaren är mindre än jag trott; huvudet sticker precis upp ovanför bilens fönsterkant. Mourinho sitter på passagerarsätet i en Volvo XC 90, en av de vanligaste bilmodellerna på Inters parkering som en följd av att den svenskamerikanska biltillverkaren är en av klubbens sponsorer. Även några V50 och C30 rullar förbi, liksom en skruttig Saab 9000. Men bland spelarna är Audi Q7 klart vanligast.

Utanför entrén till pressrummet tar ett par italienska fotografer varsin morgoncigg. Marco Materazzi ger demonstrativt extra gas när han passerar i kurvan med sin Audi. Fotograferna väntar på Zlatan, eller ”Ibra” som alla säger här. Halv nio skulle programmet dra igång med intervjuer på italienska, men det kastas hastigt om när nyheten om Zlatans sömnproblem når Appiano Gentile. Allt eftersom tiden går blir pr-människorna mer och mer stressade, medan journalisterna mest verkar uttråkade. Simone Stenti, redaktör på italienska GQ, småpratar om ”Ibras” status i Italien:
– Han är inte bara en bra spelare utan också en stark personlighet. Han är stolt över sig själv. Stenti utbrister:
– Se själv!

En dörr har plötsligt öppnats. Zlatan gör entré, klädd i mössa, hoodjacka, designerjeans, vita sneakers – vad Stenti kallar ”typisk fotbollsspelarstil”. Klockan är 10:24 och Zlatan tar genast plats framför Sky Italias kamera. Tv-teamet har hängt upp de nya röda Nikeskorna på ett stativ, så att de syns bakom Zlatan och får den rätta exponeringen. Simone Stenti ställer sig nära och lyssnar när Zlatan svarar på tv-reporterns frågor.
– Han har stora problem med språket, säger GQ-redaktören. Han talar många språk, men inget av dem särskilt bra. Efteråt ber jag honom återge de bästa bitarna av intervjun. Stenti ler trött.
– "Ronaldo är en mycket bra spelare, bla-bla-bla. Mourinho är en mycket bra coach, bla-bla-bla."

Klockan 10:34 lämnar Zlatan rummet. Nu väntar behandling och lunch. På en stol för sig själv sitter Andrea Elefante, som bevakar Inter och italienska landslaget för Gazzetta dello Sport. Han är troligen den journalist som Zlatan känner störst förtroende för. När Zlatan tilldelades Guldbollen 2007 och vägrade träffa någon från Sportbladet, gjordes intervjun i stället av Elefante. Senare under dagen ser jag dem tala förtroligt med varandra, med huvudena på viskavstånd från varandra. När jag frågar Elefante om det brukar dra ut på tiden så här mycket tittar han på mig som om jag inte förstått någonting alls. Sedan säger han allvarligt:
– ”Ibra” är skadad. Han behöver behandling.

Klockan 13:55 öppnas så dörren till klubbens restaurang. Längst in vid ett fönsterbord sitter Zlatan. Vid sin sida har han sin ständige följeslagare, Dick Landgren från Nike. Vi har bara suttit ner i ett par minuter när Zlatan får syn på någon i andra änden av rummet:
– Mister!
José Mourinho, på väg ut, stannar upp och ropar tillbaka:
– Swedish?
– The questions are about you all the time, säger Zlatan. Tränaren ler, kastar en blick på mig och säger:
– You want to know me? I am more or less like him.

José Mourinho illustrerar med den klassiska knäppskallegesten, ett snurrande pekfinger bredvid tinningen. Sedan går han skrattande vidare. Ända sedan Mourinho kom till Inter har den portugisiske tränaren och hans svenske anfallsstjärna försökt överträffa varandra när det gäller beröm. Mourinho har gång på gång sagt att Zlatan är ”bäst i världen”. Vilket i och för sig är ett omdöme av oklart värde, eftersom Mourinho själv förklarat:
– Jag säger alltid att mina spelare är bäst. När jag var i Porto sa jag alltid att Deco var bäst i världen. När jag var i Chelsea sa jag att John Terry var världens bästa mittback, Didier Drogba världens bästa anfallare och Frank Lampard världens bästa mittfältare. Det är så jag arbetar.

Och nu är det alltså Zlatan. Som i sin tur säger att Mourinho är den förste tränare som inte försökt få honom att ändra sig, som accepterat hans sätt att spela fotboll fullt ut. Men ingenting varar för evigt, särskilt inte en kärleksrelation mellan en tränare och hans stjärnforward. När Inter återigen missat möjligheten att vinna Champions League markerar Zlatan missnöje och öppnar för en flytt efter säsongen. Ytterligare några veckor senare säger han rakt ut att han efter fem år känner sig klar med Italien och gärna vill testa något nytt. Mourinho säger plötsligt att ”ingen är större än laget”, Interfansen buar och Zlatan tjurar. Men den här vårdagen i Appiano Gentile är harmonin fortfarande total. Zlatan är, åtminstone utåt, övertygad om att hans framtid är i Inter. Om José Mourinho säger han, med en nick mot dörren där tränaren just försvunnit:
– Du ser ju själv hur han är. Han är bra.

Vem är världens bäste spelare – enligt dig?
– Jag tror inte det finns någon i dag som är världens bäste. Det är flera spelare som håller hög klass – ena veckan är det en spelare, nästa vecka en annan. Det är inte som för tio år sen – då dominerade Ronaldo. Det var bara Ronaldo, Ronaldo, Ronaldo! Och sen var det Zidane, det fanns ingen som Zidane. I dag finns det ingen spelare som är på en egen nivå, som är från en annan planet.

Hur många är ni där uppe?
– Det handlar om tre till fem spelare som håller riktigt hög nivå. Messi, Cristiano… Kaká håller också hög nivå, när han väl är frisk. Sen gillar jag Rooney, han är riktigt bra. Och Torres har varit fantastisk. Sen har du andra spelare som inte syns riktigt lika mycket. En sån som Xavi är viktig. Och Iniesta.

…och du själv?
– Jag nämner aldrig mig själv. Det är upp till andra att göra det.

Finns det någon rivalitet, er superstjärnor emellan?
– Jag tror vi är glada för varandra. Jag är i alla fall glad för deras skull, jag är glad för det de gör. Det är såna spelare som folket njuter av, annorlunda spelare som gör det lilla extra. Eller – det mycket extra.

Byter du några ord med exempelvis Ronaldo efter en Champions League-match?
– Nä, jag känner inte honom. Vi snackar när vi ser varandra – professionellt snack, inget annat.

I alla omklädningsrum finns en benhård hierarki. Hur märks det att du har hög status i Inter?
– Det är inget man utnyttjar – i alla fall inte jag. Jag gillar inte sånt. Alla är lika viktiga, enligt mig. Utan mina lagkamrater kan jag inte göra det jag gör i dag – och utan mig kan de inte göra det de gör. Vi är tillsammans, vi måste hålla ihop. Som individ kommer du långt, men som lag kommer du ännu längre.

Mourinho har beskrivit dig som ”en arg pojke som vill vinna allt”. Har han rätt?
– Jag vill vinna allt. Jag menar, i slutändan handlar fotboll om hur mycket du har vunnit. Jag har vunnit tio, elva troféer men det räcker inte för mig. Jag vill vinna mer. Varje gång jag går ut på planen gör jag allt för att vinna. Ingen ska stoppa mig! Mourinho har rätt, det är min mentalitet.

Varför är du ”arg”?
– Jag gör allt för att vinna. Om du spelar med mig och jag ser att du inte gör ditt jobb, att du inte ger allt, att du inte kämpar – då blir jag förbannad och säger till dig. Så är det.

Märks din vinnarskalle utanför fotbollsplanen också?
– Ja, när jag spelar spel. Jag vill inte förlora. Jag vill vinna i allt. Jag är en vinnartyp. Jag njuter när jag vinner.

Stämmer det att du är grym på fotbollsspel på nätet?
– Haha! Jag vet inte om jag är grym, men jag kan spelet.

Åjo. Jag har hört att du är just ”grym”.
– Jag kan spela det och jag är bättre än genomsnittet. Det är Pro evolution jag spelar på nätet.

Hur reagerar dina motståndare? Brukar du ge dig till känna?
– Jag brukar inte säga att jag är jag, men ibland hör de min röst. Man kan ju prata med varandra och då är det många som säger: ”Du låter som Zlatan. Men det är nog inte du.” Då börjar de ställa kuggfrågor och jag svarar rätt på allt – men de tror fortfarande inte att det är jag. Det är ganska kul.

Om du ringer en restaurang här i Milano presenterar dig som Zlatan Ibrahimovic, vad händer då?
– Jag har valda restauranger jag går till. Ibland kan jag gå till ett nytt ställe, men då har jag blivit rekommenderad den av någon jag känner. Sedan har jag kontaktpersoner på de olika restaurangerna som jag ringer till.

Får du vara ifred när du går ut?
– Inte mycket. Men det beror på, du väljer själv om du vill vara ifred eller inte. Om det kommer fram folk kan du ju välja att säga: ”Jag är här med tjejen, jag vill vara ifred.” Men jag brukar vara öppen mot dem och ta mig tid. Vill de ha en autograf får de en autograf. Vill de ha ett foto får de ett foto. Men ibland blir det överdrivet.

Hur funkar det med kompisar? Hittar du några nya vänner utanför fotbollen?
– Det är inte så att man går fram och säger: ”Hej, jag är Zlatan.” Men kan hända att man lär känna någon som är god vän till en annan spelare. Eller om man går ofta till en restaurang, då lär man känna folk.

Är det svårt att veta vem du kan lita på?
– Oh ja. Men en smart person, en person som är vaken, märker oftast vilken typ den andre är.

Vad krävs för att vinna ditt förtroende?
– Betala hundra millar på kontot! Nä, jag bara skojar. Jag är inte den som går ut och skaffar nya kompisar. Jag gillar att ha ett fåtal. Det funkar bättre.

Hur många nära vänner har du?
– Inte många. En, två – max. Det är såna som jag känt länge, de ene lite längre än den andre. Det tar energi att ha en massa kompisar. Jag är inte den människan som umgås med 20 personer varje dag. Jag umgås när det finns tid. Nu har jag familj och då är det familjen som gäller. Jag umgås med min familj, mina närmaste och mina bästa kompisar.

Hur många har ditt mobilnummer?
– Ingen, hoppas jag! Utan det är jag som har deras nummer. Mitt nummer byts ofta. Det händer att det kommer ut och så är det någon som tycker det är kul att ringa mig – någon skojar eller så kommer det nåt skumt meddelande från ingenstans. Var tredje månad är en bra tidpunkt att byta nummer.

Hur många handlar det om, som faktiskt har ditt nummer? Tio personer?
– Max tio. Det är inte lätt att få tag i mig.

Har Lars Lagerbäck ditt nummer?
– Ja, faktiskt. Han fick det nu i slutet, i förra veckan.

Zlatan skrattar, han tar det som ett skämt. Anledningen att jag frågar är ett rykte som säger att fotbollförbundet alltid ringer Helena Seger när de behöver få tag i Interspelaren. Men Zlatan fortsätter:
– Nä, både Lars och Roland (Andersson) har faktiskt mitt nummer. De personer som behöver få tag i mig har mitt nummer – absolut. Det är viktigt. Jag är ju inte Michael Jackson. Jag måste ha kontakt med folk. Det är viktigt att ha en kommunikation, om inte på telefon så på mejl. Mejl jobbar jag mycket med.

Kommer du tacka ja till landslaget så länge du blir uttagen?
– Jag tror det, svarar Zlatan först. Men efter att ha funderat ett par sekunder fortsätter han: – Fast det skulle inte förvåna mig om jag tackar nej. Det är i så fall för att välja en längre karriär. Det kan vara ett skäl till att tacka nej till landslaget. Absolut.

Du menar för att spara kroppen och…
– Ja. Och om jag anser att jag inte håller lika hög nivå som den som ska spela i stället för mig.

Så småningom blir det dags för fotbollförbundet att rekrytera Lagerbäcks ersättare. Har du någon drömkandidat?
– Jag är dålig på svenska tränare, om vi ska hålla oss inom Sverige. Men du har ju Roland Nilsson, Jonas Thern och Stefan Rehn – han är i Göteborg, va? Jag tror man ska ha en gammal fotbollsspelare som varit med i landslaget, som gått igenom det och känner till hur det funkar.

Finns det något som skulle få dig att avsluta karriären med en säsong i Allsvenskan?
– Nej, knappast. Jag har varit negativ till det förut och det känns ännu mer avlägset nu. Om jag ska komma hem är det för att bli ordförande eller sportchef i Malmö FF. För att göra något för svensk fotboll.

Apropå Malmö: Hur klarade sig ”Zlatans plan” när Rosengård brann i vintras?
– Den klarade sig. Hehe, ingen skulle röra den. Min plan är det sista som skulle falla. Förresten tänkte vi på det när den byggdes – den är gjord för att klara såna saker.

Snart åtta år har gått sedan Zlatan lämnade Malmö FF och Allsvenskan. Det har varit åtta galna år, åtta år då han varit omsusad, omdebatterad och hyllad som få andra svenskar. En fjärt har räckt för att skapa rubriker över tio kvällstidningsspalter, en klackspark för att sätta en hel nation i trans. I december 2001 var mycket annorlunda, men mycket också likt. Vi träffades på Amsterdam Arena några dagar före jul, Zlatan var ganska färsk som Ajaxspelare och mitt i en jobbig period i karriären. Han var redan den mest omskrivna fotbollsspelaren hemma i Sverige men hade mycket kvar att bevisa för den kräsna publiken på Amsterdam Arena. En halvtimme före vårt möte väntade jag i Ajax pressrum med en bunt tidningsklipp på bordet framför mig. En vaktmästare som passerade fick syn på en av rubrikerna – ”Kung Zlatan” – och började skratta.
– Ingen kung! Inte än.

Zlatan själv drog handen genom luften och försökte låta som ett flygplan:

– Sssssssssccchhh! Sssssssssssssccchhhhh!
Det var det närmaste ett självporträtt han kom. Han beskrev sig själv som en sorts vandrande vålnad, en skugga som rörde sig mellan de båda polerna i hans liv – Malmö och Amsterdam – och som då och då gick att fixera i trakten av offensivt straffområde.
– Ena minuten kan jag vara i Malmö, nästa kan jag vara någon annanstans. Ingen vet var jag håller hus. Ingen kan styra mig. Han tystnade. Det öppna, busiga leendet var borta.
– Jag kom från ingenstans och ska fortsätta så.

Han berättade om alla tv-program han hade nobbat: Sen kväll med Luuk, Bingolotto, Vänner och fiender.
– Jag behöver inte dem.
Enligt Hasse Borg, sportchef i Malmö FF och på den tiden ett slags mentor för Zlatan, sa att Zlatan hade känt sig bränd. Att han inte ville bli ”en sån som man gör narr av i tv”. Han hade även nobbat Malou von Sivers.
– Vem är Malou? sa Zlatan. Kvällen därpå blev han utvisslad av sin egen hemmapublik och tränaren Ronald Koeman förklarade att hans svenske nummer nio befann sig i ”en svår situation”.

Zlatan har sedan dess haft en fantastisk utveckling på flera plan. Den 28-åriga tvåbarnspappan jag möter i Milano är en annan person än 20-åringen i Amsterdam – trygg i sig själv, avspänd, med vissheten att han lyckats med precis allt han påstod att han skulle göra som kaxig parvel i Rosengård. Som sjuåring tejpade han upp lagbilder på Inter hemma i pojkrummet. Han förklarade för sina lärare att han inte behövde göra läxorna eftersom han en dag skulle bli proffs i Italien. I den nyutkomna boken Historiens 100 viktigaste svenskar har Zlatan placering 77 – före Bruno Liljefors, Jan Guillou, Elin Wägner, Karl Gerhard och August Palm. Enda idrottsmannen som hamnar före Zlatan är Björn Borg. "Zlatan är det moderna, kosmopolitiska, avkristnade och avreglerade Sveriges främsta hjälte och skurk; ett helgon och en djävul i samma randiga klubbdräkt, och det lär dröja en bra bit in på det nya årtusendet innan vi ser en svensk lika berömd, omskriven och hyllad", skriver författarna Petter Karlsson och Niklas Ekdal.

Att Zlatan platsar i deras bok utlöser förmodligen ilska från två håll, så som det brukar vara när Zlatan är inblandad: från dem som inte förstår vad han har på en sådan lista att göra – och från dem som tycker att han borde ha placerats betydligt högre upp.
– När han kom in i landslaget reagerade en del på hans sätt att vara. Han kommer ju från en miljö där jargongen är rätt tuff. I en grupp kan sånt lätt slå fel. Jag uppfattade aldrig Zlatan som hånfull eller överdrivet kaxig, men han stack ut genom sitt sätt att vara på planen och sin skämtsamma jargong. Det finns så mycket jante i svensk fotboll, säger förre landslagsmålvakten Magnus Hedman.

Trots all framgång på fotbollsplanen har Zlatan fortsatt vara omstridd hemma i Sverige. Det har funnits gott om experter som inte velat se honom i landslaget – även när han varit Sveriges mest framstående spelare i klubblagsfotbollen. Egentligen var det först under den senaste säsongen som Zlatan fick det stora erkännandet i den svenska pressen.
– Min relation med journalisterna har gått upp och ner, konstaterar han.
– Det känns som att de är mer tacksamma nu, för att jag är den jag är.

Håller du koll på vad som skrivs om dig i svenska tidningar?
– Nej, inte så att jag går in och kollar själv hela tiden. Förr eller senare når det fram till mig, men är det någon Ralf Edström som öppnat munnen är det lika viktigt som om nån visat mig fingret. Jag bryr mig inte.

Du står över det?
– Nja, jag står inte över det men jag vet hur det är. Det finns så mycket avundsjuka.

Men även beundran. Författaren Torgny Lindgren, som sitter i Svenska akademien, sa till mig: ”Zlatan Ibrahimovic är en betydande konstnär.” Kan du se dig själv på det sättet?
– Den här personen tänker säkert likadant som jag. De som pratar på det sättet tänker ofta på ett annorlunda sätt – det är också så jag ser på mig själv. Han har rätt
– fotboll är en konst, en passion. Du blir större efter att du lagt av. Du blir inte legend förrän du är död, brukar de ju säga.

Ute i sporttältet tvingar han ner sina fotbollslår i ett par Acnejeans som vi haft med oss från Stockholm. Jeansen är så smala, säger Zlatan, att han omedelbart vill åka ”till Stureplan och steka”.
– Haha! Jag känner mig som en riktig stekare.
En stund senare säger han:
– Om jag hade kommit så här till Rosengård, då hade jag inte fått ha dem kvar. De hade bränt både mig och jeansen. Nytt garv. Så där fortsätter det.

När han står barfota på konstgräset berömmer en kvinna från Nike hans fötter, säger att de inte är så fula som fotbollsspelares fötter brukar vara.
– Jag vet, replikerar Zlatan. Jag brukar putsa dem. Det är därför jag kan skruva bollen så bra.
Sent på eftermiddagen har teamen från GQ och Gazzettan lämnat tältet. Zlatan fryser, men skämtar mest om kylan. Under en paus pratar han med Helena i mobilen
– det här är ”en annorlunda dag” då han lämnar jobbet senare än vanligt. Jag frågar vad som brukar hända när han kommer hem.
– Ungarna kommer från dagis vid ungefär samma tid, men de brukar sova när jag kommer hem. Sedan, när de vaknar, är det fullt upp. Då är det kaos. Jag leker och busar med barnen, och sen käkar vi tillsammans. Vi umgås mycket, jag och Helena och våra två barn. Vi är ett kollektiv.

Vad gör ni ihop?
– Det är mycket inomhuslek. Vi har en stor lägenhet, men den känns som en labyrint. Det är inte öppet utan olika rum överallt. Max har sitt rum, Vincent har sitt. Det är leksaker överallt. Jag sitter i ett rum och kollar på tv – och plötsligt kommer Max på en motorcykel med Vincent krypande bakom. Det händer saker hela tiden. Varje sekund jag ser mina barn… det är som att få gåshud. Jag gör allt för mina barn. Allt handlar om att de ska ha det bra – inte att jag ska ha det bra.
– Problemet med Milano är att vi inte kan gå ut med barnen och leka i en park. För parkerna är inte som i Sverige. Om du går till en park i Sverige finns gungor och annat och det är fint och fräscht. Här är det sunkigt. Just därför har vi köpt ett hus med en stor trädgård. Jag ska göra en park i min egen trädgård, där de ska få leka. Det blir en stor park dit alla barn ska vara välkomna.

Är det huset i Malmö du talar om nu?
– Nej, nej. Det är här i Milano. Men det måste bli klart först, vi håller på och renoverar.

Du vågar ge dig in i det igen, trots allt strul med patriciervillan på Limhamnsvägen i Malmö? –
Ja, ja. Men det som hänt har hänt. Och huset i Malmö är snart klart.

Skämmer du bort dina barn?
– Nja, jag håller det på rätt nivå. De ska uppleva allt jag upplevt och ännu mer, eftersom det finns möjligheter till det. Samtidigt finns det gränser. Även om vi har möjligheter att göra saker som inte många kan måste de också lära sig att klara sig på egen hand.

Har du några tankar om barnuppfostran?
– Det måste vara disciplin. Det är så jag är uppväxt. Och det är så Helena är uppväxt. Om de är vana vid att alltid få det de vill får de det kanske inte så lätt när de är 20 och ska flytta hemifrån.

Vet Maximilian vad du gör på jobbet? Har han insett att hans pappa är fotbollsstjärna?
– Om han kollar på tv och det är fotboll ropar han ”pappa!” Men han förstår inte så mycket av det än. Barnen följer med Helena till hemmamatcherna när vi spelar tidigt. Men inte till kvällsmatcherna, de går alldeles för sent.

Hur många barn vill du ha? ”Ett helt fotbollslag”, sa du nån gång.
– Jag har alltid sagt att jag vill ha många barn. Men med dessa två – oj, oj, oj! Jag är nöjd. Så länge jag spelar fotboll tror jag att vi är nöjda. Det är ett tufft jobb. Nu när jag ser mina barn vet jag vad mina föräldrar gick igenom.

En intensiv dag går mot sitt slut. När vi ber Zlatan posera på bild tillsammans med Cafés utsända frågar han om han ska ta av sig den bruna jackan.
– Nej! utbrister AD-Joel. Det är ju en Interjacka. Zlatan flinar: – Men jag ser ju ut som en bajskorv! Innan vi skiljs åt frågar vi om han vill behålla de smala stekarjeansen, men han avböjer. De är inte gjorda för vilda pappalekar.

Publicerad: 2009-12-01

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-12 23:18