Straffstölder, kvällstidningsbråk och glåpord om överskattning. Det har varit ett hårt år för svensk fotbolls stora påläggskalv. Men Zlatan Ibrahimovic tar kritiken med ro. ”Min tid kommer”, förklarar han för Cafés Rikard Lind.
Zlatan i nakenchock!
Zlatan med fyra tjejer – samtidigt!
Zlatan: Jag är gay!
Om representanter från kvälls- och skvallerpressen (som älskar Zlatan, som å sin sida inte hyser riktigt lika varma känslor i retur) hade bevittnat det jag nu ser, så hade det inte varit otroligt – kanske inte ens förvånande – om du hade serverats någon av dessa galanta sassa-brassa-rubriker i morgondagens tidning.
Vrider man och vänder på det ut och in, ungefär som Zlatan själv snurrar i yra straffområden, så hade det faktiskt funnits snudd på fog för samtliga påståenden.
Zlatan tar ju av sig kläderna, klär på, strippar igen. En av tjejerna rufsar honom i håret. En andra stryker honom över kinden. En tredje klär av honom, och sätter på, medan den fjärde, som är Zlatans rådgivare på agentföretaget C-Sports, Mathilda Broström, försöker försäkra honom om att det här är bra för hans karriär.
Själv kan jag inte låta bli ett litet tjuvnyp:
– Du kommer att bli en lika stor gayikon som Fredrik Ljungberg.
– Exakt, flinar Zlatan, maskerat småskärrad.
Det är Zlatan Ibrahimovics första stora modeplåtning. Han är förvånad över att det tar sån tid, att så många är inblandade, och när han står där och poserar i bar överkropp i en studio i Stockholm frågar han Mathilda om det ser bra ut, det är inte för fjolligt va?
Det ser verkligen bra ut, på heder och samvete. Fotografen, stylisten, tjejen som gör hår och tjejen som gör make är bäst i Sverige. Efter en stund slappnar Zlatan av och börjar riktigt njuta av situationen.
Efteråt, när Zlatan återbördats till Amsterdam, nås jag av rapporter från C-Sports om att ”nu när han fått smak för det så verkar det nästan som om han vill byta yrke och bli modell… låt oss inte hoppas på det!”.
Inte för att han skulle bli en dålig gayikon, tvärtom, det är bara det att vi har en alldeles utmärkt fungerande ursprungsplan att hålla oss till här.
Första gången jag förstod att den här killen kan välta världen var när han dribblade av Stephane Henchoz och säkert ett par till i Liverpools backlinje med en enfotsdribbling som var det sjukaste jag sett.
En fot!
På något sätt lindade han liksom bollen runt benet och vispade till i ett slags aerobics-relaterad rörelse, vilken fick till följd att Henchoz och de andra röda rundningskonerna plötsligt stod fem meter bort, fem meter helt och hållet fel, med förvånat dumma blickar fixerade på ett tomrum som nyss varit fyllt av en lång mörk främling.
Zlatan Ibrahimovic hade presenterat sig.
Han var 19 år, ny i stora Ajax, ställdes mot väldiga Liverpool och borde förmodligen varit en smula blygare.
Men det är som han själv poängterar:
– Jag går aldrig efter normerna.
Nej, Zlatan Ibrahimovic är inte typen som står med mössan i hand.
– Jag vill visa att jag är här, Zlatan, för att göra mitt jobb, som han säger.
Zlatan is in da house.
Det kunde heller inte ”gubbarna” i Malmö FF undgå när Rosengårds pärla flyttades upp i a-truppen.
– De flesta checkar väl av läget lite först när de är i den situationen, säger MFF:s lagkapten Hans Mattisson. Men inte Zlatan. Han syns och märks och tar plats direkt och har gjort det hela sin uppväxt vad jag förstått. Det är säkert en bidragande orsak till att han är där han är i dag också. Det är klart att det blev en del problem i mff till en början, men det löste sig.
Hela poängen med att vara en artist är att finslipa en egen unik akt som överglänser andras, att jobba hårt och bjuda på sig själv. Det handlar om en koncentrerad balansgång mellan att tro benhårt på sig själv och vara ödmjuk inför uppgiften.
Zlatan Ibrahimovic har dessutom en förmåga att inte låta sig imponeras i onödan. Jag är ganska säker på att han inte hade en aning, eller i varje inte brydde sig ett dugg, om vem Stephane Henchoz är. Och varför skulle han det? Han har ju sin egen akt.
Lika opåverkad av sakernas omständigheter är han när vi någon dag tidigare träffas i en hotell- lobby i Stockholm. Zlatan har flugit med kvällsplanet från Amsterdam direkt efter Ajax träning och släntrar genom rummet, förbi vridna huvuden, i jympadojor, jeans, munktröja och kepa, med tandborste och deo i en skopåse som enda packning.
Kvällen innan förlorade Ajax med 4–2 mot nac Breda. Sånt tolereras inte. Efter dagens träning bestraffades därför spelarna genom att – surprise! – få spela en hel match till, 90 minuter, med mer jävlar anamma än i går.
– Jag är lite torr i munnen, säger Zlatan.
Inte mer än så.
Hans karriär har hållit tornadotempo. Den virvlade in och överrumplade de rutinerade mff-rävarna och ut igen, som proffs i världens kanske finaste plantskoleklubb, genom U21- och ovanligt snabbt upp i a-landslaget. Han är fortfarande tillräckligt ung för att säga ”Jag är 21, ska fylla 22” som om han vill vara äldre än folk tror. Zlatan är inne på sin tredje säsong i Ajax, där han är ordinarie, han har spelat i Champions League, gjort ett VM-slutspel och är given i nästa års em om inget oförutsett händer.
Det är en anmärkningsvärd utveckling.
Ändå är vi många som kräver mer, trots att han är så ung och ändå etablerad. Det vi fått en försmak av har ju inte liknat mycket annat och nu är vi sugna på mer, snart hela menyn.
Så är det inte dags att börja ösa in mål i Ajax snart? Det är ju den rollen han har, och det har inte blivit ett överflöd hittills: 6 på 24 matcher första året, 13 på 26 förra säsongen.
När ska han slå igenom på allvar och gå till nån av de stora: Roma, Real Madrid, Milan? När ska han börja snurra i Champions League, glänsa när det gäller, och till em är det väl ändå dags att slå sig in i landslaget och hitta en anfallspartner som begriper honom och vice versa?
Kan han verkligen bli den där killen som välter världen?
Och kan han i så fall vara så vänlig att sno sig på lite med det, för det kurrar så i magen.
Det är om det här – kraven, kapaciteten, det nästa stora steget – vi vill snacka med Zlatan.
Hur har de här två åren i Ajax förändrat dig?
– Mycket. Jag mognar varje dag som person och har blivit en mycket bättre spelare. Mycket är (tränaren) Ronald Koemans förtjänst. Han säger många saker som sätter sig i huvet: ”Du kan bli hur stor som helst, allt beror på dig.” Han är rak och ärlig och diskuterar med en, snackar om småsaker som han vet att jag gillar.
Är det en egenskap du gillar – att vara rak och ärlig och stå för något?
– Exakt.
Vad jobbar du på att förbättra just nu?
– Nästan allting. Allt kan förbättras och allt ska förbättras. Men det gäller att njuta av livet också. Du spelar fotboll på hög nivå men har samtidigt ett liv vid sidan om att ta vara på. Jag njuter absolut.
Är du nöjd som det är?
– Jag är nöjd men nöjer mig inte. Jag vill mer.
Hur mycket?
– Tills den dagen kommer då jag säger till: ”Jag är nöjd – helnöjd!”
Det där att han är nöjd, lite väl nöjd, har han fått kritik för av självaste Marco van Basten, om man ska tro tidningsrapporterna. Enligt holländska De Telegraaf sa van Basten i maj i år:
– Han är alldeles för nöjd med sig själv. Vi kräver mer av honom. För tillfället spelar han alldeles för mycket för sig själv. Han måste bidra mer i det defensiva spelet. Jag har sett för lite framsteg av honom. Det är en jättetrevlig kille, men med hans kapacitet måste man kunna kräva mer.Den diskussionen säger sig Zlatan aldrig ha hört.
– Det finns inget snack om sånt i Holland. Jag har mycket kvar att ge, inget snack om det. Men jag är absolut inte nöjd. Det finns ingen som ställer högre krav än jag själv, både på och utanför plan. Jag vill vara professionell rakt igenom. Och den där typen av kritik… det beror på vem som säger det. Van Basten, Cruyff… då fattar man. Då menar de att jag ska upp på deras nivå, och det är klart att jag har respekt för det.
Hur ter sig kraven?
– Det kan påverka mig negativt, faktiskt. Jag sätter för mycket press på mig själv, får mindre tålamod och vill göra allt på en gång. Ibland borde jag ta det lite lugnare och njuta mer. Men sånt kommer automatiskt, jag lär mig med tiden. Det är ju positivt också: att jag vill så väldigt mycket, visa vad jag kan, synas helas tiden, hålla en jämn toppnivå. I varje match ska du glänsa.
Jag kan tänka mig att det är svårt att hitta balansen mellan all vilja och tålamodet.
– Absolut! Jag glömmer ibland att jag faktiskt spelar på världsnivå.
Vad är det du vill uppnå?
– Jag vill lyckas. Visa vad jag går för, visa att jag är här, Zlatan, för att göra mitt jobb. Jag vill vinna titlar, så många som möjligt. Du blir inte en stor spelare innan dess.
Kräver omgivningen, medierna till exempel, för mycket av dig?
– Nej. Omgivningen stör mig inte alls. Den press man känner är pressen från klubben, att vi måste vinna ligan, måste vinna varje match. Den känner vi allihop, men det är normalt när man spelar i ett topplag.
Du har jobbat hårt sen du kom till till Ajax…
– Jag har alltid…
…vänta lite… på att bli en lagspelare…
– …asså…
…vänta lite… i ännu högre grad än förut…
– …många snackar om lagspelare hit och lagspelare dit. I Malmö sa de att jag inte var en lagspelare. Ändå låg vi etta så länge jag var där. Alla har sin spelstil, alla kan inte vara likadana, men just i Sverige är det elva man och alla ska vara likadana. Jag är inte det.
…men i Holland har de sagt att du ska springa mer, röra dig i djupet, jobba i defensiven, för laget. Och här kommer min fråga: Om du jobbar mycket på det, kan det vara på bekostnad av artisteriet?
– Nä, jag har inte hört nån säga så faktiskt. Van Basten sa till mig: ”Varför ska du jobba defensivt? Ditt jobb är att jobba offensivt.” Jag ska ha krafter till att anfalla, inte lägga dem på att försvara. Annars hade jag varit back.
Har du medvetet tonat ner artisteriet, att utmana en mot en, de spektakulära grejerna?
– Det sitter kvar. Men på den nivå jag är nu går det inte att göra mycket såna saker. Och varför ska jag göra det? Då stannar jag upp spelet. Man måste se en balans i det hela och välja sina tillfällen. Men det finns kvar. Som Koeman sa till mig: ”Du kommer aldrig att förlora din kvalitet, vad som än händer kommer den alltid att sitta där.”
När Zlatan Ibrahimovic säger att ”man måste se en balans i det hela” så känns det som ett centralt påstående, inte bara för när man ska dribbla och inte dribbla, utan också för att beskriva hans karaktär.
En hel del i hans hårdbevakade tillvaro framstår som en balansakt mellan ytterligheter. Briljanta framspelningar och delikata egna tekniska nummer å ena sidan, landslagskompisarnas vrede över en okänsligt stulen straff och avstängning för brutala armbågar å den andra.
Ett inlärt långsiktigt tålamod brottas med en instinktiv framåtiver som kliar i hela kroppen. Han vill synas och glittra som en supernova så länge det handlar om fotbollsstjärnan Zlatan. Det privata är strikt privat. Han har förortens höga svansföring och lekfullt retsamma arrogans, men är omtänksam och mån om familjen – och nåt liknande kanske krävs om han ska smälta optimalt in i ett landslag där de andra har en inställning och en bakgrund som är mer traditionellt svensk. Han är ödmjuk i inställningen till vad som krävs för att ta sig till den absoluta toppen, men inte direkt återhållsam i sina kommentarer om hur bra han är och kommer att bli.
Förbundskaptenen Tommy Söderberg säger att den dag Zlatan hittar jämvikten kommer allt att falla på plats. Söderberg ser Zlatan som en känslig person som behöver få tid på sig att mogna, och han ser också att han konstant utvecklas åt rätt håll.
Var känner du dig mest hemma – i landslaget eller Ajax?
– Vi träffas inte så ofta i landslaget. Jag är såklart stolt över att representera Sverige och glad över att få träffa de spelarna, men i Ajax är vi som en familj.
Är du frustrerad över att inte vara ordinarie i landslaget?
– Jag vill mycket och jag tycker att jag visar mycket hela tiden. Det är allt jag kan göra. Många säger att jag inte passar ihop med den och den. Om de är såna experter – hur ska vi lösa det då? De frågar mig: ”Vad är problemet?” Jag säger inte att det är några problem, det är journalisterna som gör det.
Har du svårt att ta kritik?
– Nej, men man måste veta vad man pratar om och vara professionell. Vi har så kort tid inför en landskamp, hinner inte spela ihop oss. Du måste lära känna din anfallspartner, på alla plan. Det tog mig ett helt år att komma in i Ajax system, och det är inte alla som lyckas med det. Det finns killar som varit i Ajax i två, tre år men inte kommer in i spelet, trots att de har stora kvaliteter. Allt det där kommer successivt av sig självt, det finns faktiskt inget att förklara.
Du känner ingen stress över att hitta rätt i landslaget?
– Absolut inte. Jag spelar i Ajax, jag vet hur bra jag är och vad jag kan. Landslaget kallar på mig för att de behöver min hjälp, och jag är hur stolt som helst över att få spela inför svenska folket, men utnyttjar inte landslaget mig på rätt sätt är det inget mer jag kan göra.
Så länge du trivs i ditt klubblag är allt bra, det är huvudsaken.
Känns det som att landslagsledningen kan använda dig på ett bättre sätt?
– Det är upp till tränarna att lösa. Jag kan bara komma som jag är. Skulle jag börja spela som en annan spelare så blir jag inte lika bra.
Ser du på dig själv som en målgörare?
– Som en allroundspelare. Jag kan mycket av allt. Jag kan göra mål, kan passa, kan göra det andra. Huvudspelet kan bli ännu bättre.
Som nummer 9 i Ajax i en liga som Hollands – borde du göra fler mål?
– De tycker ju man ska ligga på 20, 30 mål om året. Koeman sa en gång under en match: ”Du är vår nummer nio, du ska göra våra mål.” Det stod 0–0 i halvtid och vi hade spelat dåligt. Vi vann med 4–0 och jag gjorde två mål – sen blinkade jag bara med ögat. Men jag går inte efter normerna. Nian är bara en siffra. Visst ska jag göra fler mål, men jag vill inte bara kunna göra mål, jag vill göra allt.
Är du överskattad?
– Absolut inte. Jag har bevisat i stormatcher vad jag går för. Vi tog oss till kvartsfinal i Champions League senast. Det var bara världslag kvar bland de åtta. Jag var med hela vägen, spelade ensam på topp mot fyra världsbackar, gjorde mål och var riktigt bra i en turnering där alla vill visa upp vad de kan. Nej, det kallar jag inte överskattad. Absolut inte.
Vilken är den bästa tränare du haft?
– De jag är mest tacksam mot är nog Thomas Sjöberg och Roland Andersson som vågade ta upp mig i MFF:s a-lag. Det betydde mycket. Men den bästa är Ronald Koeman. Han har visat mig allt han kan om toppfotboll. Han har spelat vm och många stora matcher, han vet hur det är, och har fört över det till oss.
Utan att snärja in sig i klyschor om Malmöförorten Rosengård kan man konstatera att den har sina stökiga sidor. Zlatan Ibrahimovic klarade sig bra, men präglades av miljön.
Han har kvar den där inställningen som säger att ska man bli nåt så får man ta för sig själv, för ingen lär göra det åt en.
Roland Andersson och Thomas Sjöberg tränade Malmö FF:s a-lag 1999. Andersson avslöjar nu att klubben då hade tröttnat på Zlatan och i princip hade bestämt sig för att sparka ut honom ur u-laget och föreningen.
– Ledarna i juniorlaget hade svårt att hantera honom och klargjorde för mig att de inte ville ha kvar Zlatan i truppen, säger Roland Andersson. Hade vi inte plockat upp honom i a-laget den sommaren kanske hans karriär sett annorlunda ut i dag. Även de som i efterhand tagit stor credit i hans framgång ville göra sig av med honom. De såg säkert också hans talang, men klarade inte av hans attityd, förstod sig inte på honom. Men man kan ju inte vara på bara ett sätt mot människor. Alla har vi våra sidor och särarter.
Det gäller alltså att tackla Zlatan på rätt sätt.
Det gäller att missförstå honom rätt.
Många bara missförstår honom och ser inte in bakom fasaden, som har kaxig panel men varma rum. Han kan kanske vara rastlös och strulig, men har en spontan charm som alltid avväpnar, ett hjärtligt språk och en hisnande talang. Det är komplexiteten som kittlar.
Den senaste tiden har Zlatan hamnat i bråk med pressen vid ett flertal tillfällen. Han tycker att de ska skriva om honom som fotbollsspelare. Punkt. Alla vet vem Zlatan är i dag, han är en offentlighet och en spännade person för medierna att följa på sidan om planen, men själv är han långt ifrån Lill-Babs-luttrad när det gäller den här typen av skriverier. Det har gjort att han blivit mer på sin vakt.
När Aftonbladet i höstas klämde till med rubriken ”Jag vill ha en flickvän” i samband med landslagets match mot San Marino, och dessutom skojade till det genom att addera en kontaktannons med telefonhänvisning till Svenska fotbollförbundet – till en text som förutom två frågor om privatlivet handlade om fotboll – så blev Zlatan rasande.
– Landslagets presschef sa till mig att Zlatan inte var så glad och vi bestämde att jag skulle ta ett snack med honom, berättar Robert Laul som skrev texten.
– Men Zlatan hann före. Han fick syn på mig när han kom ut för att träna och skrek direkt ”Din jävla pajas, vafan har du gjort!?” och gick på om att jag inte ska skriva om hans privatliv, att jag förlöjligat honom inför hela svenska folket. Vi blev tvungna att dementera kontaktannonsen dagen efter, men tycker fortfarande att det tydligt var skämtsamt menat, en oskyldig grej. Han är en snäll kille, men har ett jäkla temperament.
Zlatan är fortfarande inte så glad.
– Amatörisk! Riktigt amatörisk! Ett skämt. Samma person skrev om mig på Spy Bar. Lärde han sig nåt av det? Nej. Lägga ut en kontaktannons – är det normalt? Han frågade: ”Ska vi lägga ut en kontaktannons?” Jag sa: ”Är du sjuk?” Dagen efter är där en kontaktannons ändå. Vad vet han om jag har flickvän eller inte? Amatörisk! Och det ska vara en sporttidning. Vafan har det med sport att göra!?
Vi pratar om några tidningsklipp jag tagit med mig. Ett från Expressen med rubriken ”Han visar att han tar ansvar”, där Patrik Andersson tar honom i försvar för ”straffstölden” mot San Marino, gillar han bättre.
– Det där är en som vet vad det handlar om. Han har varit med. Ingen borde ha brytt sig. Jag kom tillbaka till Ajax och de skrattade åt medierna. Jag försökte förklara för dem – sju sidor dagen efter! Om en straff, 4–0, vi möter San Marino, Europas sämsta lag. De säger att Zlatan borde skämmas hit och dit. Sju sidor! Svenska journalister förstår sig inte på det här. De borde gå en utbildning i ett annat land, med mycket större fotboll, så de lär sig lite.
Därefter fastnar vi för en annan Expressen-rubrik, ”Han orsakar psykiskt energiläckage”, där bland andra idrottspsykologen Johan Plate säger att Zlatan orsakar onödigt mycket oro i gruppen med sitt sätt att vara.
– Skippa den, du behöver inte ens läsa den. Idrottspsykologerna! Du blir idrottspsykolog bara om du haft problem själv. Vem är han som uttalar sig? Gå ut på planen i stället eller behåll det för dig själv.
Hur är det att vara Zlatan?
– Det är bra. Det händer ju mycket runt Zlatan. Ibland blir det missförstånd, folk tycker att jag är kaxig, men jag kan bara vara mig själv. Jag spelar fotboll. Det andra, med att vara kändis, kommer på köpet.
Hur tror du att den allmänna bilden av dig ser ut?
– De som känner mig vet hur jag är. Andra som läser om mig i tidningarna tycker kanske att jag kommit upp snabbt och är kaxig.
De som träffar mig ser en helt annan person. I Holland skriver aldrig nån att jag är kaxig eller är på krogen eller letar efter flickvän eller vad det är. Här skriver vissa om mig för att framhäva sig själva.
Då säger jag till. Nog är nog, ni har gjort ett misstag och ni ska få reda på det. Jag gör också misstag och får reda på det. Man lär sig av sina misstag.
Vilka egenskaper hos dig själv är du mest stolt över?
– Att jag är mig själv, tänker positivt och jobbar hårt. Jag vill alla väl och tänker mycket på min familj – den kommer i första hand.
Har ni mycket kontakt?
– Varje dag. Med allihop. Jag får ringa runt tills jag hunnit med alla: pappa, mamma, storasyrran, lillebror, storebror – allihop.
Har familjen alltid varit viktig?
– Alltid. Så länge de har det bra är jag bra.
Vad har du fått med dig därifrån?
– Jag är disciplinerad från pappas sida. Från mammas sida att jag är mer känslig, har gott hjärta. Kan jag hjälpa nån så gör jag det.
Är familjen intresserad av fotboll?
– De har blivit det, plötsligt… Pappa kallar sig proffs, brorsan säger åt mig hur jag ska göra, de kollar all fotboll på tv och är ofta i Amsterdam. Väldigt mycket synpunkter. Men det är bra också att de pushar och peppar och ställer upp på mig. Det har de ju alltid gjort, funnits vid min sida oavsett vad som hänt. Jag hade aldrig kommit så här långt utan dem.
Vad gör du när du vill koppla av helt?
– Då är jag mest för mig själv hela dan, går till affären, kopplar av med en film, softar. Det blir för stirrigt med folk runt omkring då.
Om man skulle mäta i procent – hur mycket har du fått ut av din potential så här långt?
– Koeman säger till mig att jag är på 60 procent av vad jag kan. Jag tycker jag gör det bra nu, men när man hör det så vet man att det är en bit kvar.
Blir du inspirerad eller desillusionerad av att höra det?
– Det känns bra. Jag ger ännu mer, för jag känner att det finns ännu mer att ta ut.
Du har tagit stora steg snabbt. Vilket är nästa?
– Det är klart jag vill mäta mig med storlagen hela tiden. De finns i England, Spanien och Italien. Jag vill komma till nåt som är ännu större än Ajax, trots att det är riktigt stort. Jag trivs väldigt bra.
Finns det nåt lag som du tycker känns som ett för stort steg just nu?
– Nej. Så kan du inte känna. Då kommer du ingenstans.
Så om du gick till Real Madrid nu så är det för att slå ut Ronaldo?
– Visst. Det är så du får tänka. Du kan ju inte komma och säga jag är så glad att jag är här. Du ska bevisa vem du är. Så är det.
Zlatan har talat.
Och när Zlatan dessutom har plåtats färdigt springer hela det annars så kändisblaserade fototeamet – en, två, tre, fyra, fem, sex personer – runt i studion och letar efter pappersbitar och polaroidbilder, ställer sig på en snäll tindrande rad och frågar om de kan få en autograf.
Zlatan säger att där han kommer ifrån frågar man inte om man kan få en autograf, där säger man ”jag vill ha din autograf”, vilket är en liten detalj och nyansskillnad som säger rätt mycket om den miljö som präglat honom.
Sen skriver han snällt: till söner och pappor och döttrar.
Förresten – det är sju personer i autografkön.
– Till Britta, ljuger jag. Min svärmor.