50 nedslag i popkulturåret – bäst och sämst 2017

Albumen, filmerna, tv-serierna, åsikterna och mozzarellaosttyperna att klippa ut och spara från 2017.

Emil Persson | Foto: IBL | Illustration: Lars Rehnberg  |  Publicerad 2017-12-23 15:14  |  Lästid: 5 minuter

Tack för i år, ta hand om dina närstående och glöm inte att fråga dig själv huruvida Stranger things-Gaten Matarazzo verkligen har vad som krävs för att passera som genuint älskvärd eller bara är ett douchigt bygge i sötdödenkläder. Här är min sammanfattning av popkulturåret 2017.

Årets sjukdom: 
Kroniskt trötthetssyndrom.

Årets mozzarellatyp: Fior di latte. Inte bara den oöversatta menyingrediens som rynkade flest pannor i finpizzans Stockholm 2017 – mozzarella-
derivatet fick dessutom en hyllningslåt döpt efter sig på Phoenix album Ti amo. Ett kanonår för fior di latte.

Årets viktigaste gig att berätta att man varit på: The Blaze på Way Out West.

Årets Andrea Pirlo-hipster: Gianluigi Buffon-
hipstern.

Årets poplåt: Lordes Perfect places.

Årets tröttaste metafor? Zlatan om sig själv som ett lejon. Normalbegåvade jämför sig inte med lejon.

Salt Bae starter pack.

Årets lallare: Folk som klädde ut sig till ”Salt bae” för halloween. Vet för guds skull hut.

Årets ögonblick: Rapparen Joey Bada$$ kollade in i solförmörkelsen, skadade synen, fick smeknamnet Joey Badeyes.

Årets ögongnugg: Axl Rose och Slash på samma scen.

Årets hörselkåpor: Frank Ocean.

Årets nyord: Egentligen två – ”enskilt rötägg”. När sverigedemokrater tidigare myntat slafsiga begrepp (som ”Sverige-
vän” och ”batikhäxa”) har vänstern snappat upp och implementerat dem på ett högst ironiskt vis, men när TV4:s vd Casten Almqvist beskrev Martin Timell som ett enskilt rötägg i Expressen var det första gången SD-lingo bjöds in till något slags oironiskt semantiskt finrum.

Årets viktigaste? Underbara #MeToo-
kampanjen och alla vidriga as den 
fortsätter att slakta

Santana-slingan i Wild thoughts blev ett lika permanent festinslag som den rosa och uppblåsbara poolflamingon.

Årets mest effektiva kuriosa: Att Hugh 
Hefner levde så länge att hans första fru hette Mildred och hans sista Crystal.

Årets blast from the past: Slingan i Santanas 
Maria Maria. DJ Khaled samplade gitarren i sin så kallade brottarhit Wild thoughts och den blev ett lika permanent festinslag som den rosa och uppblåsbara poolflamingon. Om man bara lyssnade riktigt, riktigt koncentrerat kunde man ständigt höra Wild thoughts pågå någonstans i fjärran, likt en sommarmygga i ett nersläckt sovrum.

Årets viktigaste: Underbara #MeToo-
kampanjen och alla vidriga as den 
fortsätter att slakta.

Årets vattendelare: Gaten Matarazzo, Stranger things. Vissa verkar dö den för några år sedan så populära sötdöden över Matarazzos kalkylerat älskvärda och swoonkompatibla utspel i sociala medier, andra ser saker för vad de är och konstaterar att en ung och skönlockig douche är också en douche.

Årets noir: Lana Del Rey – Lust for life. The Weeknds sånginsats på titelspåret har skänkt mig mest livslust i år.

Lana Del Rey skänkte livslust både på sitt album och till Way out west-besökarna i somras.

Årets manliga självförtroende: Dan Josefsson efter Fallet Kevin.

Årets manliga självförtroende 2: Fredrik Laurin efter Uppdrag granskning om ”Paradisläckan”.

Årets manliga självförtroende 3: Ruben 
Östlund efter Palme d’Or.

Årets manliga självförtroende 4: ”Väder-Nils” efter nyheterna.

Årets countryalbum: Zephaniah OHora – This highway. Den 1 januari blåste jag, bakfull som en surmagad räv, till New York för att porträttera Johan Renck. En ledig kväll mötte jag upp en kompis på divebaren Sunny’s i Red Hook och när vi var i full färd med att tömma stället på öl och pickleback-shots stegade plötsligt ett okänt Merle Haggard-tributband upp på scen och levererade femsheriffstjärniga versioner av låtar som I think I’ll just stay here and drink och The bottle let me down. Ett drygt halvår senare upptäckte jag Zephaniah OHoras album This highway och insåg att det var samma sångare som framfört Merle Haggard-låtar i Brooklyn den där ljuva januarikvällen. Och, än mer glädjande, att han skrev precis lika fina sånger själv.

Årets countryalbum 2: Courtney Marie 
Andrews – Honest life.

Årets countryalbum 3: Chris Stapleton – From a room: Volume 1.

Årets uttryck? Att ”gasa sig ur krisen”. Testa det, du kommer gilla det

Omslaget till Chris Stapleton – From a room: Volume 1.

Årets pseudoskräck: Holländska valet och Geert Wilders. Mycket väsen, och många patetiska sammanbrott i Nyhetsmorgon, för lite makt, lyckligtvis.

Årets pseudoskräck 2: Det. Varken läskigt, roligt eller särskilt bra.

Årets skräck: Mandelmanns gård.

Nu slipper vi se Usain Bolt med Jimmy Wixtröms kamera någonsin igen.

Årets mest utnötta observation: Att HBO-
serien The handmaid’s tale är så fruktansvärt relevant. Den gick hela observationslaget runt så att även den observation 
jag gör mig skyldig till just nu – alltså 
observationen att observationen kring The handmaid’s tales relevans är utnött – i sig också blev utnött. Var exakt det lämnar den här metametaobservationen vet jag inte. Möjligen på en utnött plats.

Årets filmmusik: Justices Genesis i The square. Bästa användandet av en låt i en film sedan Skrillex Scary monsters and nice sprites våldförde sig på Spring breakers.

Årets mörkaste kväll: Aftonbladets fotograf Jimmy Wixtröm, den 5 augusti, när Usain Bolt sprang sitt sista lopp.

Årets snack: Flamin’ Hot Cheez Cruncherz. Otroliga.

Årets bästa låt titulerad Malibu sedan Holes Malibu: Miley Cyrus – Malibu.

Årets retroalbum: Haim – Something to tell you.

Årets uttryck: Att ”gasa sig ur krisen”. Testa det, du kommer gilla det.

Årets rockalbum: The National – 
Sleep well beast.

Årets farväl: Tom Petty. The wild one, forever.

Årets hit: The War On Drugs – Holding on.

Årets hit 2: Charli XCX – Boys.

Årets hit 3: LANY – ILYSB.

Årets minihit: Superorganism – Something for your MIND.

Avsnittet som gav 99,1 procent rent Breaking bad-rys

Årets tv: Better call Saul, S03E05, ”Chicanery”. Rättegångsavsnittet där Chucks elallergi sakta demonteras med hjälp av multipla mobilbatterier var 99,1 procent rent Breaking bad-rys.

Årets comeback: Twin Peaks. Om man bortser från de djupt problematiska bieffekter jag redan ältat på de här sidorna – folk som flikar in ”dom som fattar fattar”-
referenser till The Log Lady i sociala 
medier, människor som spelar vinjett-
musiken under förfester på Södermalm – var det mysigt att återbesöka serien. Obegripligt, men mysigt.

Årets syntskorr: The Horrors – Hologram.

Årets ”det vill sig inte riktigt”: David Simon. För varje ny serie The wire-skaparen 
utvecklar mattas obönhörligen magin kring hans person, tidigare Treme, nu 
The deuce. Porrdramat är inte dåligt 
men det vill sig inte riktigt.

Årets tröttaste metafor? Zlatan om sig själv som ett lejon. Normalbegåvade jämför sig inte med lejon

LCD Soundsystems James Murphy.

Årets dröm: LCD Soundsystem – 
American dream.

Årets dröm 2: Kendrick Lamar – FEAR.

Årets roligaste remake: Nya, mörka Hassel. Ola Rapace citerade Ice-T, drog runt bland pyrande kebabspett längs med 
gröna linjen och slickade röv för glatta 
livet. Kräftskivebuffébord är mindre 
pajiga, men underhållande var det.

Årets mest surrealistiska tv: Diabetesgalan.

Årets mest morbida irländska julafton: Colin Farrell i slutet av The killing of a sacred deer.

Årets dokumentär: Ikaros. Sinnesbogglande om den dopade cykelsporten. Ryske Grigory Rodtjenkov är en karismasteroid färdig att svälja. (Läs mer om den här).

Den sanslöst karismatiske Grigory Rodtjenkov till vänster.

Årets popalbum: St Vincent – Masseducation.

Årets tröttaste metafor: Zlatan om sig själv som ett lejon. Normalbegåvade jämför sig inte med lejon.

Årets mest självbelåtna gemener: X:en i The xx. Man kunde känna skribentens lycka pulsera i tomrummet ovanför de gemena x:en varje gång hen fick sidsteppa caps lock-knappen och skriva en ny hyllning till den brittiska popgruppen.

Vi hörs på andra sidan!

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-10 14:15