När Avatar släpptes 2009 var det som ett stort flaggskepp för den nya 3D-teknologin. Väldigt många människor gick och såg blockbustern. Många blev också väldigt imponerande av hur tekniskt skickligt gjord filmen var. Skaparen James Cameron tycktes ha ännu en triumf under bältet. Avatar gick på bio väldigt, väldigt länge. Drog in snuskiga mängder pengar.
Sedan tvärdog allt. 3D-filmen som koncept höll bara för en enda film och det säger någonting om hur tunn trenden var. Ingen tyckte om att ha ett par lite äckliga plastglasögon på sig under sitt biobesök. Särskilt jobbigt var det för stackarna som tvingades ha dem ovanpå sina vanliga glasögon.
Ännu sämre började 3D-trenden må när den nådde tv-apparaterna. Jag minns själv hur jag köpte en. Det ingick sju par glasögon, men jag öppnade bara ett till mig själv, lät de andra ligga och satt sedan där några bottenlöst ensamma kvällar och såg 3D-filmer i mitt deppiga singelhushåll.
Men tillbaka till Avatar.
Uppföljaren ”The Way of Water” är snart här, över tretton år senare. Och det enda som folk har pratat om efter att ha sett trailern är hur verklighetstroget vattnet är. Hur realistiskt vatten James Cameron lyckats skapa i sin dator. Jag kan inte tänka mig något tråkigare att vilja lyfta med en film. Hur fint vatten man lyckats skapa. Vet ni vad som ser ännu mer ut som riktigt vatten än James Camerons datavatten? Riktigt vatten!
Det är sedan länge känt att ingen kan citera Avatar eller nämna en enda rollfigur. Men vad är egentligen anledningen? Hur kan en så ofattbart framgångsrik film ha gjort så lite intryck? Jo, det beror naturligtvis på att man så starkt förknippar Avatar med en stendöd trend. När man tänker på Avatar, så tänker man inte på banbrytande specialeffekter. Man tänker på billiga plastglasögon och huvudvärk. Och nu förstås även på datagjort vatten som ser nästan precis ut som riktigt vatten.