– Charlie’s good tonight, ain’t he?
Mick Jagger har svårt att dölja stoltheten när Charlie Watts ska smälla igång Honky Tonk Women på bandets klassiska liveskiva Get Yer Ya-Ya’s Out! från 1969.
När Charlie Watts i veckan gick bort så var det ljudet av bandets hjärta som slutade slå. Även om det är svårt att inte charmas av Keith Richards riff och ruttna tänder eller Mick Jaggers enorma läppar och minimala höfter så är nog alla överens om att den coolaste medlemmen i världens bästa rockband är den tystlåtne trummisen.
Det tycks i alla fall bandmedlemmarna själva tycka. Medan Keith Richards ägnade betydande delar av sin självbiografi från 2010 åt att såga sin låtarskrivarkollega (och beskriva hans underliv på ett märkligt grafiskt vis) så är det tydligt att han inte kan få nog av Charlie Watts.
Och kärleken verkar ha varit högst ömsesidig. Bandets slöa groove byggde på att Charlie följde Keiths gitarr, vilket gav effekten att bandet hela tiden var på väg att tappa greppet. Tillsammans utgjorde de en oväntad duo som delade rum och som brukade klippa varandras hår när de var på turné.
Den mest klassiska berättelsen om Charlie Watts bygger på när Mick Jagger kom hem sent en kväll någon gång på 80-talet. Han ringde upp Charlie Watts och undrade var hans trummis är. Den svårt traderade anekdoten skiljer sig åt från mun till mun, men det som ska ha hänt är att den milde Watts stillsamt lade på luren, klev upp, rakade sig, hängde på sig någon av sina måttsydda kostymer och knöt slipsen. Väl nere ska han ha slagit till den sladdrige Jagger i ansiktet och meddelat honom att han har missförstått deras relation: Det är Jagger som är hans sångare, inte tvärtom.
En kul anekdot som kanske är en smula orättvis mot trummisen. Watts var en artig gentleman som utmärkte sig genom en torr humor och självutplånande personlighet. Medan hans vänner i bandet ägnade sig åt att sno varandras fruar, bråka och testa varenda pulver som gick att få tag i så ägnade sig Watts åt sina hästar, cricket och jazzskivor. När Keith Richards på turnéer klättrade upp i kristallkronor på efterfesterna så hade Charlie Watts redan gått och lagt sig efter att ha smitit iväg för att kolla på en jazzspelning.
När Keith Richards blev utsedd till världens bäst klädda man (för dagen iklädd sin frus kläder) så fnyste Watts bara. Själv klädde han sig konsekvent i måttsydda kostymer från Savile Row utanför scenen. Han var ett äkta mod livet ut, älskade Miles Davis gröna buttondownskjorta på omslaget till Milestones lika mycket som hans musik. Han ägde över 200 kostymer men suckade över att det inte längre gick att få tag på en hederlig randig kavaj av madrasmuslin längre när han blev intervjuad av Andres Lokko i tidningen Pop på 90-talet.
Sedan 1964 var han gift med sin Shirley. Paret träffades i jazzsvängen i London under 60-talets början och höll ihop livet ut. En ofta återberättad anekdot handlar om hur bandet bjöds in till Playboy-huset och den obekväme Watts smet in i husets spelrum för att undvika resten av husets utsvävningar. För några år sedan firade paret guldbröllop.
– Shirley är ett stort fan av Rolling Stones, det är inte jag. Mick, Keith och Ronnie är mina kompisar och det är ett väldigt bra band. Men that’s it, sa han en gång.
Under början av 60-talet skrev Charlie Watts en barnbok om en fågelunge som spelade saxofon, boken baserades på saxofonisten Charlie Parkers liv. Något år innan hade han varit på väg att hamna i Danmark som grafisk designer. Att han blev världens bästa rock’n’roll-trummis verkar ha varit en slump. Han tyckte inte om rock’n’roll, förstod sig till en början inte på r’n’b heller men lärde sig snabbt. När bandet senare gav sig på psykedelia, disco eller reggae så var den enda som stadigt höll takten Charlie Watts.
15 låtar som bevisar att Charlie Watts var ett geni med sväng
Medan hans bandmedlemmar på gott och ont fastnade i sina grimaser, snusnäsdukar och spandexbyxor så spelade den grånade jazztrummisen på med ett likgiltigt minspel. Han berättade i varje intervju hur mycket han avskydde att turnera men eftersom det var hans enda chans att få spela trummor med sina vänner så kunde han inte låta bli. Varje gång en turné tog slut så funderade han han på att hoppa av bandet. När bandet skulle spela på den enorma Glastonbury-festivalen för några år sedan så lät han besvärad.
– Jag vill helst inte spela… det är inte vad jag skulle vilja göra i helgen, så mycket kan jag säga.
Ofta brukade han skriva ”(drummer, The Rolling Stones)” efter sin namnteckning för att förtydliga vem han var. Ända till slutet menade han själv att han inte var speciellt talangfull. Samtidigt berättade han i ett svagt ögonblick att han inte vet vad han hade gjort utan sina trummor.
– Jag ville spela trummor eftersom jag föll för glittret och ljuset, men det handlade inte om att få beundran. Det handlade om att vara uppe på scenen och spela.
Artikeln publicerades först på Cafés syskonsajt King Magazine.