Sveriges mest mytomspunna artist om att vakna upp i en sophög

Du bor numera på Palma. Planerna vid flytten var att åka mer rullskridskor?

”Rullskidor! Men det har mer blivit rullskridskor. Det är inte så lätt att köpa rullskidor i Palma.”

Har du hängt med i mytbildningen kring dig själv? 

”Nej, jag har aktivt försökt undvika det. I Palma så har folk sagt till mig att de har fått höra att Jakob Hellman är tung missbrukare och att det är därför hans fru är präst, för att hon har hjälpt honom ur det. Det är ju taget från ingenstans. Jag kanske såg trött ut en dag när jag skulle hämta barnen.”

Efter 32 års väntan kom ditt andra album, Äntligen borta, i år. Hur kändes det att släppa den till slut?

”Lite overkligt att den har fått lagom bra recensioner. Jag hade kunnat tänka mig att folk skulle vara mer kritiska. Jag är glad för det.”

Har du brutit en förbannelse?

”Ja, jag har fått svängrum på ett annat sätt. Jag lyssnade med min fru när allt var färdigt och kände att vi hade gjort något fint.”

Komikern David Sundin kallade ditt mellansnack för ett par år sen för bland det bästa han har sett inom standup.

”Är det sant, sa han det? På senare år har jag börjat känna mig hemma på scenen. Tidigare har jag varit rolig i nödvärn, känt att det blivit så struligt att jag måste vara kul. Att annars blir folk så obekväma att jag förstör hela deras kväll.”

I Så mycket bättre häromåret noterade många ditt scenspråk som var aningen mer nervigt än de andra deltagarnas.

”Jag måste förbereda mig mycket innan. Jag är inte lika van som alla andra. Därifrån kommer mycket av laddningen, tror jag. Sen tror jag att det blir en lättnadskänsla för folk över att jag inte bara står där som ett vrak. Så kommer det ju inte att vara om jag fortsätter nu. Jag får vänja mig vid att jag inte kan hoppa ur lådor och säga ’Kolla, jag lever’.”

Du har spelat på ett mongoliskt diskotek, med striptease som förband?

”Ja, det var inte en porrklubb eller så, bara ett inslag under kvällen. Striptease var något som de hade på vanliga diskotek. Sen var det som ett pojkband från Mongoliet som avslutade kvällen, Boyzone fast i Djingis Khan-kängor. Vi spelade Vackert väder på svenska.”

En oväntad influens i din musik är Kiss?

”Jag sminkade mig som Ace Frehley på halloween härom­året. En barnfest, vi vuxna satt och drack kaffe och konjak. Jag började svettas och det började rinna på olika punkter i ansiktet. De andra vuxna vågade inte prata med mig. Men ja, jag gillar Kiss. De hade så distinkta låtar med bra melodier och egna identiteter. Som Spice Girls, typ.”

Du har sagt att du aldrig har haft pengar. 

”Har jag?”

Ja, men ett tag efter debuten måste du väl ha varit smårik?

”Jag har aldrig haft det fattigt, aldrig varit rädd för att hamna på gatan. Men det har precis gått ihop ibland. Det vore en stor lättnad om man kunde betrakta musiken som ett jobb.”

Hur mycket får man för att ha skrivit Vara vänner?

”Jag fick gott om pengar efter skivan. Nu får jag lite mer än för några år sen. Sjuttio–åttio tusen om året. Kanske till och med uppemot hundra papp.”

Klippet när du tar emot en Grammis i solglasögon är ett av de coolaste ögonblicken i svensk musikhistoria.

”Är det verkligen det? Jag känner mig mest väldigt ängslig. Jag skojade och lekte, men det finns något väldigt skört med det där.”

Hann du njuta av succén efter ditt debutalbum?

”Ja, mellan varven. Men hur njuter man av succé? Jag la gans­ka mycket energi på att hålla tungan rätt i munnen och styra upp den här figuren som jag hade skapat. Jag ville egentligen vara en skruvad figur, ha Dame Edna-glasögon. Kanske ett artistnamn. Men skivbolaget pushade mig att vara mig själv. Och det bidrog nog till att folk tyckte om det.”

Spårade framgången ur någon gång?

”Njäe, jag är rätt försiktig. Man drack rätt mycket på turnéerna med Wilmer X. Somnade i duschkabiner och byggnadsställningar. Utmärkte mig lite på den fronten. Jag gillade att gå ut på krogen och ställa mig på bord och bardiskar. Kanske lite efteråt också. Jag kommer ihåg att jag gjorde sådana saker som är hisnande nu. Varför gör man så, det är ju skitstörigt?” 

Som vadå?

”När jag hade flyttat till Lund så blev jag nekad för att jag var för berusad på stans största ställe, då släppte jag bara ölglaset och gick. Jag tyckte att jag var cool på något sätt.”

Var det en del av att testa vad figuren Jakob Hellman fick göra?

”Ja, jag kunde göra en massa saker som de andra inte fick göra, tydligen. Man ville nästan straffa sig själv för att det gick så bra. Hoppades att någon skulle sätta stopp för det här. Man ville bita handen som föder en.”

Du ville testa gränser?

”Ja, det var det. Men jag var väldigt rädd för knark eftersom jag var orolig över min skalle. Jag har testat hasch, men det passade inte mig alls. Det var inte roligt.”

Vilket är det märkligaste ställe du har vaknat upp på?

”Jag vaknade upp i basdelen av ett PA-system när musiken fortfarande var på. Det var ett fruktansvärt ställe att sova på. Jag har vaknat på två pinnstolar som stod en bra bit ifrån varand­ra. Jag vaknade en gång upp på en klubb på dansgolvet när de sopade golvet. Men de tog inte bort mig, utan sopade bara bort smutsen mot mig så att jag blev en del av sophögen.”

Hur många försök gjordes det direkt efter att spela in en uppföljare?

”Vi gjorde två seriösa försök att spela in i studion. Men jag mådde inte så bra då, jag hade problem som jag inte ville ha upp i mina sånger. Det är inte hela sanningen att det var botten och att det blev bättre sen, jag försökte då och då. Trasslade in mig i saker som gjorde att jag inte ville sjunga. Sen ville jag igen.”

Det är svårt att prata om varför när det är så lång tid?

”Absolut. Jag tycker inte att det är så roligt att prata om det heller. Jag försöker undvika det lite grann. Livet har så många andra ingredienser också, man hinner få flickvänner, mista flickvänner. Få jobb och vänner, mista vänner.”

Det var aldrig aktuellt att skita i karriären?

”Vad ska jag annars göra? Jag gör verkligen inget annat. Jag är 55 år. Jag inser att jag inte kan bli något annat. Jag kan inte utbilda mig till något, det kommer folk tycka är skitkonstigt. Om jag går till universitetet så säger de att du ska väl gå i pension, lille vän.”

Ja, du fyllde 55 häromåret. Ingen ålderskris i sikte?

”Jag har gjort det lite till ett projekt att förneka att man ska dö över huvud taget. Jag vill vara emot det här att man ska ha gjort tusen saker innan man dör. Jag har bara en känsla av att det är fel sätt att se på saken.”