Annons
Annons

Så plankar man in på seklets största stjärnsmäll

Café satte Björn Werner på en privatjet till Las Vegas för att uppleva århundradets mest uppblåsta fight – men han möttes av tomma läktare, professionella plankare och teknisk knockout.

Björn Werner
Foto Chris Farina, Esther Lin, och IBL

Invägning? För blygsamt för århundradets fight. Matchen mellan Floyd Mayweather och Conor McGregor föranleddes av en pressturné i fyra olika städer vars ingredienser innehöll både rasismanklagelser och kostymer med ”fuck you” broderat som kritstrecksmönster.

DAG 1

Väckarklockan ringer strax efter att jag somnat. Det tar några sekunder i hotellsängen att fatta var jag är. Just det. London. Stansted. Bussen till privatterminalen där privatjeten till Vegas går om en halvtimme.

Annons
Gilla Cafe.se på Facebook

Alla är redan nere i hotellobbyn när jag kommer ner, fortfarande mer sovande än vaken. En hel del är från bettingbolaget som sponsrar Conor McGregors shorts han ska ha på sig under matchen och säga deras slogan: ”Passion overcomes the odds.” Det kallas visst ”ambassadör”. För att fira detta har bettingbolaget ordnat denna resa för kändisar, en handfull journalister och tio vinnare från en tävling på deras sajt. Stämningen är trött men förväntansfull. Vi ska få åka privatjet. Bo på lyxhotell. Gå på kasino. Och höjdpunkten: se fighten på plats. Det är ett makalöst pengaregn. Enbart matchbiljetterna går loss på 20 papp per skalle.

Efter den schemalagda tiden för att fota privatplanet inser Cafés Björn Werner att privatplanet är business class utan economy där bak: ”Hur ska jag kunna skryta om detta?”

Flera av vinnarna är så taggade att de inte gått och lagt sig sedan middagen i går utan fortsatt att dricka. Den irländska kvinnan med svartfärgat hår jag satt bredvid i går tillhör dem. Hon är insvept i en irländsk flagga och skriker saligt: ”Fuck the Mayweathers.” Det finska bettingproffset som visst också är en ambassadör har inte heller slutat dricka. Han sitter i en fåtölj och lyssnar på Rage Against The Machine på högsta volym från sin laptop.

Jag behöver kaffe.

Matchbiljetterna går loss på 20 papp

Och kaffe får jag i den överdådiga privatterminalen medan vi börjar kvickna till inför resans första höjdpunkt: privatjeten. Bettingfolket har tyckt att det är en god idé att placera mig bredvid de andra journalisterna i väntan på boarding. Jag är inte lika övertygad. De är nämligen sportjournalister, det vill säga, de har faktiskt en aning om vad det hela handlar om. Det har inte jag. Den ena är visst från Lad Bible, Storbritanniens största sportsajt.

– Vi har runt tre miljoner visningar per video. Det är rätt sjukt. Ibland när jag sänder live på Instagram inser jag vad jag håller på med, hur många som tittar och blir chockad. Hur är er täckning?

– Eh … jag … jobbar med lifestyle.

Den andra sportjournalisten flikar in:

– Vem tror du vinner fighten då? McGregor eller Mayweather?

Panik infinner sig. Vad vet jag? Den som slår hårdast? Jag testar en diplomatisk approach.

– Svårt att säga! Det är det som är så spännande, eller hur?

Pfew. Av deras hummande medhåll att döma verkar det flyga. Känslan av att vara helt fel person på helt fel plats drar med jämna mellanrum över mig som en orkan. I stället för att uppgå i den totala alienationen försöker jag lista ut vilka det egentligen är som är kända i ressällskapet. Jag kan ju uppenbarligen inte fråga utan att framstå som en totalfejk, så jag får försöka sköta detta på egen hand. Jag gissar på dem med dyrast kläder och mastigast muskler. Alltså inte bara vanliga gymmuskler utan muskler utanpå musklerna. Eftersom jag inte vet något alls om vare sig boxning eller MMA tar det stopp där. De verkar bra på att slå folk i alla fall.

Efter schemalagd ”fota privatplanet från alla vinklar”-tid tar vi äntligen plats i kabinen. Jag, som haft oklara drömmar om körsbärsträinklädda väggar, cigarrer och läder, blir besviken. Det vi hamnat i är helt enkelt en business class utan en economy där bak. Det är exakt samma sak som att åka en halvlyxig buss. Inget fel på det förstås, jag har tidigare aldrig flugit business, men hur ska jag kunna skryta om detta? Jag sätter mig uppgivet ner i sätet och trycker på en knapp så att den viks ut till en säng. Trycker på en knapp igen så den går tillbaka till sätesläge. Håller på så ett tag tills folk börjar titta. Planet lyfter. Mat och dryck serveras. Jag ser en dålig Marvel-film som blir ännu sämre i en liten ruta. Vi mellanlandar. Ser en lite bättre Marvel-film. När vi landar i Las Vegas skriker den irländska kvinnan som fortsatt att dricka hela resan:

– VEGAS BABY!

En luftkonditionerad VIP-buss tar oss från flygplatsen till hotellet, The Bellagio, en av de mest anrika inrättningarna i stan sägs det, vad nu anrik innebär i en plötslig ansamling kasinon långt ute i ett hav av het sand och sten. Jag checkar in i mitt dubbelrum och ska precis bege mig till den glimrande poolanläggningen jag har som utsikt när jag inser det fruktansvärda – jag har glömt mina badbyxor.

Ökenhettan som slår emot mig när jag ger mig ut för att shoppa är överväldigande. 41 grader, bisarrt stekande, torr hetta. Ingen skugga. Bara absurda byggnader som är tänkta att återspegla historiska platser sedda genom glasögonen på en av USA:s många historielösa Donald Trump-rika miljardärer. Höga på 2C-B. På The Strip, den enda gatan i Vegas som någon turist över huvud taget rör sig på, trängs ett alldeles för litet Eiffeltorn, en pyramid i skinande svart sten, ett hotell som imiterar New Yorks skyline, det omtalade Caesars Palace som försökt skapa känslan av ett romerskt tempel men stöpts i formen av ett höghus, samt dussintals andra bisarra helgerån på mänsklighetens mest kända och lysande kulturyttringar. Alla byggnader är på samma gång kasinon, hotell, poolanläggningar, klubbar och köpcenter. Små sinnessjuka ministäder i olika teman, alla öppna dygnet runt, året runt, så länge USA fortsätter existera.

Neonfärgade bikinier, biffiga killar, gigantiska vodkaflaskor

Det här har ingenting med ”arkitektur” att göra. Det är inte ens postmodernism, idén om att upplösa alla gamla konstnärliga ideal och blanda högt med lågt. Det är något helt annat. En smaklöshetens triumf, så strålande och fullkomlig att det inte går att göra annat än att sugas med i den. Jag befinner mig, så vitt jag kan förstå, i jordens mittpunkt. Världens mest hajpade fight – kanske någonsin – händer verkligen i morgon. Och hela stan kokar. Inte ens det faktum att orkanen Harvey håller på att ödelägga kusten 10 mil söderut kan ändra på det.

Entertainern Conor McGregor (överst) låg inte på latsidan trots förlusten: en whisky och ett klädmärke annonserades i samband med fighten. Floyd ”Money” Mayweather (underst) är lika känd för sitt monstruösa slösande som för sin extremt framgångsrika karriär. Några timmar innan matchen försökte han satsa 3,2 miljoner kronor på sig själv.

Jag jagar runt i de små ministäderna på jakt efter ett enda par vattenavstötande småbyxor. Sinnebilden av Las Vegas är inte en herre i smoking och en kvinna i cocktaildress som avslappnat satsar på svart runt ett roulettebord till tonerna av storbandsjazz. Det är en överviktig man i baseballkeps och död blick som bolmar cigaretter framför en enarmad bandit medan röken ringlar sig mot taket. Det är två kinesiska turister som sätter 1 000 dollar i stöten runt ett blackjackbord bara för att de kan. Det är tre amerikanska 20- somethings som ylande springer runt på det neonglänsande The Strip mitt i natten med ett halvmeterlångt rör fyllt med sprit. Alla är här frivilligt.

Jakten på badbyxor går åt skogen. Det är tydligen, ökenhettan till trots, inte säsong längre.

Det är egentligen bara en fight mellan två väldigt rika killar

På kvällen har bettinggiganten ordnat middag på The Voodoo Steakhouse, en restaurang med luddigt tema kring gissa vad, belägen så högt upp att själva huset svajar betänkligt. Jag känner mig sjösjuk. Hamnar bredvid en medelålders, halt man från PR-byrån som ordnat eventet. Alla kallar honom Stringer, som killen i första säsongen The Wire, men det är svårt att veta om jag hört rätt. Det är första gången han besöker Las Vegas. Han älskar det.

– Det är fantastiskt. De har smällt upp en stad mitt i en jävla öken. Det enda folk gör är att åka hit och bränna pengar. De får inte ens något tillbaka för det, de bara öser dem rakt in i ett svart hål. Och de fortsätter att komma. De älskar det!

– Är det inte lite obscent då?

– Vafan, det är vad världen handlar om. Pengar! It’s all there is.

Stringer har rätt. Pengar är vad världen handlar om. På det sättet är Vegas den ultimata manifestationen av vår kapitalistiska kultur. En plats där till och med funktionen av pengar som ett medel för att köpa saker man vill ha har skurits bort. Här lägger människor inte stålarna på shopping. De öser in pengarna för att få mer pengar, eller mer troligt, bli av med dem. Men när pengar inte längre är ett köpmedel spelar det egentligen ingen större roll. De är bara en känsla. Mycket pengar ger en bra känsla. Lite ger en dålig. Pengarna kommer och går med slumpen vid spelbordet. Det är allt. Sam, en sociala medier-manager på bettingbolaget, lägger sig i samtalet. Han är inte helt oväntat 100 procent okritiskt inställd till spel och dobbel.

– Det är väl inget fel på det. Folk spelar lite för att det är roligt, och sedan slutar de. Det är bara en kul grej, det är inte som att folk tror att de kommer att bli rika.

Jag vet inte vad jag ska säga så jag säger ingenting. Den irländska kvinnan har precis beställt in drinken Witch Doctor som visar sig vara ett cocktailglas stort som ett mindre handfat, med rykande kolsyreis i. Flera andra deltagare är taggade och beställer in, vilket passar bra eftersom maten är av motsvarande sanslösa storlek. Snart sitter vi allihop och dricker handfatsdrinkar och äter biffar stora på det sätt som grönsaker inte är det.

Efteråt bestämmer vi oss – jag, Stringer, Sam och någon som heter Matt – för att spela lite på kasino. Alla har till en början en supernykter attityd till det hela, efter Sams devis ovan: ”Det är bara en kul grej.” Den grejen blir ganska snabbt ganska mycket allvar, när de en efter en förlorar 100-dollarsedlar i en rasande takt och börjar svära dyrt och heligt att vinna tillbaka allt. Själv står jag i bakgrunden och tittar på och skriker ”satsa på rött!”.

Sam tvingar med oss till the Venetian, en sorts kopia av Venedig. Han vill tvunget se gondolerna som åker runt där i en konstgjord flod. Men floden har stängt, så vi börjar långsamt gå hemåt när jag plötsligt ser ett ställe för mig. Ett skitställe med endollarsöl och extremt låga insatser vid borden. Perfekt, med tanke på att de har bjudit mig hela kvällen. Jag bjuder frikostigt tillbaka och ställer mig vid rouletten och satsar 20 dollar på rött. Kulan landar på svart.

DAG 2

Jag vet inte om det beror på drinken Witch Doctor, jetlag eller att jag var vaken 40 timmar i går, men jag slår upp ögonen samtidigt klarvaken och döende, bara fyra timmar efter att jag gått och lagt mig. Efter att ha lovat mig själv olika saker jag själv vet att jag inte kommer att hålla ens en halv dag tar jag mig ner till Bellagios berömda 50-dollars frukostbuffé som till synes består av världens samlade matutbud: Krabba, räkor, hummer, lax, musslor, eggs Benedict, pizza, söndagsstek, pannkakor, tacos, sushi, grillad korv, tofusallad, pork buns, wokad pak choi, tre sorters ost. Och det är bara på ena sidan. Jag travar alltihop på en tallrik och sätter mig, fast bestämd att få i mig alla kalorier för dagen på en gång.

Björn Werners kondenserade recension av staden Las Vegas: ”En smaklöshetens triumf.”

Medan jag kämpar med att få ner buffén (som visat sig vara just i gränslandet mellan ätbart och inte ätbart) slår två killar sig ner bredvid och frågar om bordet är ledigt. Lite märkligt, med tanke på att hovmästaren placerar folk. De börjar prata. Ryan och Todd, som de heter, är från LA och säger att de kört hit för fighten, men att de inte bor på hotellet. När jag berättar att jag är svensk journalist för ”Café Magazine, it’s like the swedish GQ-magazine” andas de ut. De avslöjar snabbt att de inte betalat för buffén. Eller att de tänkt betala för att komma in på fighten.

– Vi har gjort det till en grej att smita in på grejer, säger Todd.– Jepp, det har vi gjort i snart tio år nu. Vi har tagit oss in på det mesta.

Super Bowl förra året påstods vara svårt men det var inte så krångligt, fyller Ryan i.

Jag undrar om det verkligen känns rätt och rimligt. Det gör det, säger de.

– Det är inte precis så att det är någon fattig som går back. Vi stjäl inte ens något. Vi bara går in.

Jag känner mig instinktivt besläktad med dessa lurendrejare. Vi är alla tre, på våra olika vis, småfiskar i utkanten av de stora pengaströmmarna. I ett tillfälle i historien när summorna som ansamlats blivit så enorma att det som kommer i vår väg är lyxigt nog för de allra flesta. Vi norpar i oss av småsmulorna. Och varför inte, liksom. Jag känner för första gången på resan att jag kan sluta fejka. Jag är ju bara här för att jag kan, precis som Todd och Ryan.

– Vi tänkte ta oss in på stans bäst pool party nu. Rae Sremmurd spelar. Haka?

Jag hakar. Todd och Ryan visar sina skills, flyttar på kravallstaket, smiter igenom vid exakt rätt ögonblick, mutar en vakt med 20 dollar och plötsligt är vi uppe på taket, med stämpel och allt. Festen är lika mycket extra allt som allt annat i den här stan. Varje steg är som en scen i en MTV-video. Neonfärgade bikinier, biffiga killar, gigantiska vodkaflaskor som bärs in av ett hyllningståg av värdinnor för att fira hur enorma plånböcker spritköparna har. Om jag var tillräckligt full skulle detta faktiskt kunna vara kul, på något sjukt sätt. Tyvärr är jag inte en lättklädd tjej utan en helt vanlig kille, vilket inte riktigt rimmar med amerikansk klubbkultur och gratis sprit. Att köpa drinkar för 30 dollar styck är inte heller ett alternativ. Jag är utanför bettingbolagets trygga famn, här är det mina egna pengar som gäller. Ryan försöker sig på ”kille från Trollhättan som är i storstan för första gången”-movet att säga till folk att jag är en ”famous swedish soccer player”, vilket i och för sig funkar men inte precis gör att fler drinkar kommer vår väg. Jag om någon borde väl ha råd, i så fall.

Vi får acceptera vårt dryckesnederlag och beger oss mot fighten. Jag i VIP-bussen med en hologrambiljett värd en svensk månadslön efter skatt. Ryan och Todd till fots. Jag tror inte att de kommer att lyckas komma in, men när jag passerat säkerhetsspärrarna står de där, high five:ar mig och smiter iväg igen. En liten stund senare ser jag en bild på Instagram, där jag sitter längst upp på nosebleedplatserna högst upp i den gigantiska T-Mobile Arena. Ryan och Todd har kommit ända fram till pressraden, så nära att de kan se svettpärlorna i McGregors bultande panna. Själv ser jag knappt någonting. Det gör heller inte så mycket, eftersom jag inte vet mer om reglerna än att någon ska få så ont att han inte kan slåss mer. Som namnet på fighten speglar – ”the money fight” – handlar det här lika mycket om fighten som om pengar.

Bredvid mig sitter en kille som jobbar på Conor McGregors mediebolag. Han är på samma gång cynisk och engagerad och använder boxarnas förnamn när han pratar om dem.

– Det här är egentligen bara en fight mellan två väldigt rika killar som firar att de i kväll blir ännu rikare. 200 miljoner dollar till Floyd. 70 miljoner dollar till Conor.

Japp. De två boxarna delar på allt. Merchen som var och varannan full irländare vinglar runt i. Pay per view-sändningen. Och biljettintäkterna. Och kanske är det just därför som det är märkligt glest mellan raderna. En hel läktare står tom. Arrangören bakom det hela, som råkar vara Floyd Mayweather själv, verkar ha fått hybris. Priserna på biljetterna har varit astronomiska. Pengar må sakna värde i Vegas, men trots det är det inte så många som har råd att hosta upp 2 500 dollar eller uppåt. Fighten må alltså vara historisk, men den är inte fullsatt. Däremot är kön med nervösa snabbkissande män eventuellt historiskt lång, bara tio minuter innan fighten börjar.

Och vad ska man säga om fighten? De slåss sammanbitet medan publiken böljar mellan tystnad och orkanvrål. Rond efter rond. Det är en psykedelisk upplevelse, denna blandning av jetlag, sömnbrist, publikens masspsykos, faktiskt pågående våld några hundra meter bort samt dundrande ljus och ljud och bild som bombar sinnena. Irländaren som är med oss skriker igen: ”FUCK THE MAYWEATHERS.” Allt är extra allt. Precis som resten av Vegas.

När Mayweather äntligen vinner över McGregor på teknisk knockout efter 10 rundor tystnar alla. Irländarna av besvikelse. Amerikanerna av ett oväntat inslag av ödmjukhet (ingen trodde McGregor skulle palla så många ronder). Och, föreställer jag mig, bettingbolaget som lovar 49 gånger pengarna om McGregor skulle segra. I stället för att gå back med miljarder kronor är de nu ännu rikare. Jag hoppas på en bättre privatjet nästa gång. Mitt i allt detta vädjar McGregor där nere på mattan, på sin breda hamnarbetarirländska: ”They should have let him put me out.”

Det kan vara det rimligaste jag hört på hela resan. 

 

Annons

Dela (81)
Tweeta

Annons


Laddar