Annons
Annons
Annons


Se Cafés alla bilder på
Michael Nyqvist här

Folkungagatans Robert DeNiro hukar i duggregnet och rundar hörnet från Östgötagatan. Fem månader gamle cockerspanieln Charlie Nyqvist hänger hjälpligt med. DeNiro kisar mot mobilens klocka, det är en knapp timme tills de kommer och hämtar honom för dagens tagningar i filmatiseringen av Stieg Larssons Millenniumtrilogi.

Annons

Han är taggad.

Så pass att han den gångna natten satte sig upp i sängen klockan fyra. Klarvaken. Han smög in i vardagsrummet och började zappa mellan filmkanalerna. Han fastnade framför kostymdramat The virgin queen. Han tänkte på scenerna de ska filma i dag. Hans hjärtescener. Uppe på tidningsredaktionen på Millennium, som filmteamet byggt upp på Gamla Riksarkivet på Riddarholmen.


Nyqvist
lutade sig framåt mot tv:n och njöt av de brittiska skådespelarna. Pulsen gick lite fortare. Handsvetten trängde fram. Sakta ljusnade det utanför fönstret.

Charlie Nyqvist
skakar av sig regnet och följer husse in genom porten.

Folkungagatans DeNiro tittar på mobilens klocka igen. Det är mitten av november 2008. Det är bara några veckor kvar. Snart är maratonloppet med Millennium över.

Ett år tidigare i en taxi på väg till Hovet. Regnet öser ner och när bilen stannar vid ingången släpps vi inte in. Det hjälper inte att Micke Nyqvist säger:
– Hej, jag heter Micke Nyqvist och vi ska in till Hovet.

Vakten svarar:
– Vad ska ni göra där, om jag får fråga?

Vi stiger ur och börjar gå runt hela Globenområdet. Nyqvist drar upp kapuschongen, ler och nickar tillbaka mot vaktkuren.
– Jag kände kärlek från honom. En kombination mellan skorpion och pitbull.

Inne på grannen Globen pågår förberedelserna till finalen av Tv4:s Idol. Nyqvist berättar om kvällarna med Ladies night, showen han gjorde ihop med Kjell Bergqvist och Martin Stenmarck. Och som fick Dagens Nyheter att skriva: ”Får han tiotals miljoner eller har han bara en ovanligt självdestruktiv ådra?”


Nyqvist
skakar på huvudet i regnet.
– Jag visste att jag skulle få skit. Det var så jävla politiskt korrekt att man spydde. Typiskt medelklass P1-gnäll. Men det var total succé. Utsålt. Och skitkul!

Det är december 2007. Företaget Svensk Nöjesutveckling arrangerar A classic Christmas night, en show de själva kallar ”Sveriges mest storslagna julproduktion genom tiderna”. För ändamålet har man flugit in den amerikanska musikallegenden Liza Minnelli, 63, och på scen de här kvällarna finns även Carola och Jan Malmsjö.


Michael Nyqvist
är inhyrd som konferencier.

Han kysser Carola på kind. Minnelli och Carola repar Silent night. Minnelli röker. Alla stargazar och tar bilder på henne med sina mobiler. Även Nyqvist. Backstage virvlar några dussin unga, vackra, lättklädda kvinnor runt – stylade som Minnellis klassiska karaktär Sally Bowles i filmmusikalen Cabaret. Sveriges mest kände och bäst betalde manlige skådespelare försitter inte chansen att gå fram och hälsa på några av dem. Livet har ändrat sig på den här punkten också. Så här hade han det inte i skolan.

– Då hade jag bara finnar och dåligt självförtroende, säger Nyqvist. Jag snubblade både med benen och i talet.


Så det är inte svårt att njuta nu?

– Nej. Men ändå så väntar man på att den där tegelstenen ska landa i skallen. Att nån lärarinna från högstadiet ska titta fram och säga: ”Jag ser dig!”

Det är en kvart tills Nyqvist ska upp på scen. Blicken är långt borta. Han repeterar texter. Jag ser inga papper. Han pekar på huvudet.
– Nu börjar det bli pirrigt. Nu kan jag inte prata. Måste umgås med demonerna lite.

Halvvägs in i showen är det dags att introducera kvällens stjärna:
– Om man lägger ihop Liza Minnellis priser med mina så får man tre Tony Awards, tre Golden Globe Awards, en Emmy Award, en Legend Grammy Award och… en guldbagge. Det är inte illa!

Han driver med sig själv och med Dramaten:
– Jobbar man där så ska man inte förekomma i kommersiella sammanhang. Men ibland kan man låna ut sig till experimentella saker som Ladies night och A classic Christmas night.

Något senare lämnar Liza Minnelli scenen, en låt tidigare än tänkt. Hon skulle ha avslutat kvällen med New York, New York. Men hon vägrar. Det är kaos backstage. Sally Bowles-kopiorna stretchar. Föreställningens regissör, Edvard af Sillén, är blek:
– Det var amerikanarna som levererade ett berusat vrak, som inte sjöng sin största hit. Hon var full, säger han.


Nyqvist
försöker göra det bästa av stunden och bryter ut på bred, västsvensk dialekt:
– Det ska jag också vara när vi spelar i Göteborg! Jag ska vara sketafull och bara dra Göteborgsvitsar!

Så blir det inte på Scandinavium. Däremot rasar Minnelli ihop på scenen och levererar ännu mindre än på Hovet. Nyqvist går upp, förklarar att Minnelli blivit plötsligt sjuk, och att Carola och Jan Malmsjö nu ska sjunga Stilla natt. Publiken svarar med att börja kasta stolar upp mot Nyqvist och de andra på scenen.

Man kan tycka att Sveriges mest kände och bäst betalde manlige skådespelare inte skulle behöva stå där och ducka för stolarna. Han tillhör Dramatens fasta ensemble, han har gjort tre ”miljonfilmer” (filmer som setts av runt en miljon människor):Tillsamms, Grabben i graven bredvid och Så som i himmelen. Han är svensk films Kung Midas.

Vi delar taxi från Hovet och jag frågar varför han tog det här jobbet.
– För att det är kul och för att jag aldrig gjort det. Det är faktiskt så enkelt. Jag gillar att göra saker som jag aldrig har gjort. Det gör nämligen att jag blir lugnare när jag står på stora scenen på Dramaten.

Ett halvår senare. Stockholm badar i solsken trots att klockan ännu inte slagit åtta på morgonen. Michael Nyqvist bär solglasögon och pratar i mobilen, precis så högt att man inte uppfattar vad som sägs.

Vi möts på Riddarholmstorget. En svart bil rullar upp. Lena Endre stiger ur och är så vacker som nästan bara hon kan vara strax före åtta på morgonen. Endre gör rollen som Erika Berger i Millenniumfilmerna. Hon som äger tidningen Millennium tillsammans med Nyqvists karaktär Mikael Blomkvist och dessutom är hans älskarinna.

Vi går en kort tur inne i det gamla Riksarkivet. Inne på ”redaktionen” ligger ”autentiska” tidningar slängda på bordet. Dagens Nyheter ”skriver” den 9 juni 2008 om ”Kalle Blomkvists déja vu”.
– Vi har helskön grafisk avdelning, roligast är paparazzibilderna av mig och Lena på en strand. De gjorde det i studion i en sandhög. The beauty and the beast…

Rekvisitören kommer fram och viskar:
– Stäng av mobilen, annars kostar det en whisky.


Nyqvist
vet.
– Jag har byggt ett hus i skärgården samtidigt som vi spelat in. Det är inget jag rekommenderar. Man säger att film och teater är flummiga branscher. Men byggbranschen! Där står folk och ljuger en rakt upp i ansiktet. Det är helt vansinnigt hur de bluffar.

Ljuskillen Joakim avslöjar att Nyqvist redan är skyldig teamet två flaskor.
– Ja, jag ska köpa en billig jävla Old Glen. Jag tror vi är uppe i sammanlagt 17 flaskor, så det blir väl ett jävla fylleparty.


Nyqvist
sätter sig i sminket och blir pudrad. Sminkösen klipper bort några näshår.
– De växer fort! Jag hade inga i morse.
Lena Endre kommer in.
– Nu ska jag strippa, så nu får ni gå ut. Eller, Micke, du kan stanna, om du vill. Vi är ju rätt intima vid det här laget!

Nyqvist
:
– Jag ser Richard Hoberts arga ansikte framför mig hela tiden.

Endre
:
– Han brukar säga: Ha inte för trevligt på inspelningen!

Märkligt nog är det första gången Nyqvist och Endre möts på film. De spelade teater i Platonov, och redan där gick det hett till.

Nyqvist
:
– Vi hånglade bakom den där telegrafstolpen, minns du det?

Endre
:
– Gud, ja! Och det var nog tur det. Jag har blivit tagen på sängen i några dagar, så att säga. Vi hade ju en pratscen i din stuga i Hedestad och så plötsligt sa Niels (Arden Oplev, den danske regissören): ”Nu är ni helt nakna och ramlar ner på sängen!” Va, helt nakna, tänkte jag. I manus stod det något om att det var ”sex i luften”, men inte att det skulle synas något!

Alla som läst Stieg Larssons tre böcker vet att huvudkaraktären, den undersökande journalisten Mikael Blomkvist, har framgångar hos kvinnor. Nyqvist skakar på huvudet.
– Jo, men han är ju lite för mycket. Varenda en som han ska jobba med ska han knulla. Därför har vi valt att tona ner det lite i filmen. Skulle jag vara ihop med alla de där kvinnorna blev det ju sexmissbruk. Så vi har tagit bort två i alla fall.

Han pausar, och ler lite.
– Men det kan jag ju säga, att det inte är så tungt att gå till jobbet vissa dagar. En massa vackra kvinnor som är helt nakna. ”Hej då, barn, nu går pappa till jobbet!”
Han vinkar mig närmare, viskar nu:
Daniel, han som gör b-foto, är den som mäter. Han var en dag tvungen att mäta avståndet mellan dicken och linsen. Jag bara satt där och blundade. Till slut sa han: ”Micke, du kan ta bort den nu, jag är klar!”


Vad säger din fru om den här rollen?

– Jag hade reagerat med våld och hot och hade väl lagt ner hela filmbolaget. Men hon är mognare, så hon fixar det. Hon är vuxen, jag är barnet.


Hur är det att se sig själv på film då?

– Skitjobbigt. Jag kommer ihåg premiären av ”Grabben”. Min mamma, min moster, min fru och min dotter var med. Så brakade vi loss på något bord där på duken. De andra satt upp, jag låg ner. Min moster är död nu. Jag vet inte om den upplevelsen bidrog…


Rollerna som försteälskare har sina sidor. Vilket är det mest skamlösa erbjudande du fått?

– Det var nog när jag och Micke Persbrandt var och filmade i Trollhättan. Vi hade käkat och skulle upp tidigt dagen efter. Så vi gick in i en videoaffär för att köpa lite godis. När vi kom in blev det en rätt konstig stämning. Då kom en tjej fram till oss och sa: ”Vill ni ha mosbricka?” Micke och jag: ”Va?” Och hon svarade: ”Ja, korven i mitten och varmt runtom!” Det är nog den bästa.

Eller, hejdar han sig:
– En gång när jag skulle gå hem från Dramaten var det en kvinna som började springa efter mig. Hon sa: ”Du ser trött ut.” Och, jo, det var jag ju. Hon fortsatte då: ”Jag bor alldeles intill. Min väninna kan ta överkroppen och jag kan ta underkroppen!”

Jag tänkte: Antingen är hon sexdåre eller obducent. Så det blev taxi. Fort som fan.

Dagens första, och största, scen är när Mikael Blomkvist kommer tillbaka till Millennium efter sin tid i fängelset. Han ska gå in på redaktionen, där kollegerna ska möta med jubel och bubbel.


Vad tycker du om din karaktär Mikael Blomkvist?

– När jag läste böckerna kände jag igen mig själv, både i generationen och i tänket. Han är ju en sån som alltid har på fötterna. Han har en hemlig agenda, verkar ha en hög eq, och kan läsa av folk och stämningar väl. Det kändes, då när jag läste, som jag skulle kliva in i en mänsklig stor zeppelinare. Han var en jättemänniska.

Men efterhand har Nyqvist fått en mer nyanserad bild av böckernas Blomkvist.
– Han växer till sig, blir allt svartare, ju mer paranoian kommer över honom. Och han är inte jättetrevlig på jobbet. Jag kan känna hur hans roll färgar av sig på mig. Jag har också blivit mer: ”Okej, jag ska vara helt ärlig nu med det jag säger, take it or leave it.”

Författaren Stieg Larsson, vars böcker sålts till mer än 30 länder, fick som bekant själv aldrig uppleva sina framgångar. Han dog den 9 november 2004, vilket gör att Nyqvist aldrig fick chansen att ställa några frågor om Blomkvist.

– Fast jag vet inte om jag skulle velat fråga något. Jag tror nog mest att jag hade velat sitta och umgås. Jag fattar inte hur han vågade skriva så hejdlöst. Så enormt utdragna situationer. Lisbeth (Salander, datahackern som är böckernas andra huvudkaraktär) tömmer ett bankkonto och blir miljardär! Och ändå går man på det hela tiden. Han måste ha haft ett enormt självförtroende.


Nyqvist
ser trött ut. När vi möttes i morse sa han:
– Jag har inget närminne, ser inga närbilder.

Våren var tuff mot honom.
– Jag har inte varit ledig på tre månader. Film om dagarna, teater på helgen. Jag går upp sex på morgonen, gör middag till ungarna, skriver lappar om vad de ska värma. Och jag är löjligt påpassad. Behöver fan knappt gå och pissa själv. Varje dag kommer de och hämtar mig. ”Ja, han är här nu, vi åker in till stan.” Som om man vore villkorligt frigiven.

Han plockar upp mobilen, som är på ljudlöst. Tittar på displayen. Klickar.
– Fan, skådespeleri är verkligen förnedring. Det gäller att gilla läget. Jag beklagade mig nyligen för en kompis, att det är ett så utsatt jobb. Han bara tittade på mig: ”Är du dum i huvudet? Det är ju din utsatthet jag betalar för!”


Det har han väl rätt i?

– Ja, det är inte helt osant. Och bekvämlighet har ju inget med det här jobbet att göra. Du måste bli blöt under armarna, annars är du inte ”där”.

Hur hamnar man ”där” då? Hur går du in i rollen?

– Genom att öka min fantasi. Jag lär mig rollens drömmar. Om min roll kör taxi hela dagarna, vad skulle han helst vilja göra? Då är det ju ingen poäng med förbereda mig genom att köra taxi, det blir jag inte smartare av. Då skulle jag bara tömma rollen.

När du gjorde pjäsen Personkrets 3:1 med Lars Norén sa du: ”Om jag ska spela pundare måste jag hämta fram knarkaren i mig själv.”

– Det gäller att egga upp sig så mycket att jag skulle tycka det var skönt att få en sil i armen. Och det gör man med sin fantasi, genom att tänka: bara slippa ifrån det här. Vilken grej det skulle vara. Alla har det ju i sig.

Den 25 oktober 2007 avslöjades det vilka som skulle spela huvudrollerna i filmatiseringen av Stieg Larssons Millennium­trilogi. Noomi Rapace skulle göra Lisbeth Salander, författarens fria fantasi om hur en Pippi Långstrump i 2000-talet skulle kunna se ut, och Michael Nyqvist fick rollen som Mikael Blomkvist. Spekulationerna var många innan, Millenniumfilmerna är den svenska filmbranschens guldkalv det här decenniet.

Själv visste Nyqvist om det hela en månad tidigare, men fick inte säga något.
– Det var väldigt konstigt, jag fick tänka på vad jag sa till barnen hela tiden. Och det var märkligt att dagligen läsa i tidningen vem som skulle få rollen.

När Nyqvist först fick frågan var han inte så angelägen.
– Jag hade inte läst böckerna. Men när jag fick veta att det var Niels som skulle regissera blev jag nyfiken. Han hade ju gjort både (tv-serierna) Taxa och Mordkommissionen. Så jag gick till provfilmning för att träffa honom.

Men det blev ingen provfilmning. De pratade en lång stund, och sen var det klart.
– Några dagar senare ringde producenten Søren Stærmose och bad mig komma till Restaurang Tennstopet. Han sa: ”Jeg vil godt at du gør dette.” Då började jag läsa böckerna. Och fastnade direkt.

Vi sitter i ett hörn på Östermalmshallen. En äldre kvinna tränger sig fram till vårt bord.
– Tack, Michael, för din enorma utstrålning och för allt du gör! Jag vet vad jag talar om, för jag var med i Studentteatern med Folke Arbenius, så gammal är jag!

Nyqvist
ser van ut, men ändå uppriktigt glad.
– Du ser, jag har lite äldre groupisar…

När jag porträtterade Mikael Persbrandt i Café, för två år sedan, frågade jag om han var Sveriges bäst betalde skådespelare. Persbrandt bara garvade:
– Nädu, det är Micke Nyqvist.

När samma fråga ställs till Nyqvist rycker han på axlarna och ler.
– Det är roligare att gå till banken efter att ha gjort tre miljon­filmer, det är sant. Och jag möts med en helt annan respekt när jag träffar producenter i dag. Det kunde vara rätt obehagliga möten innan. Jag får också ett helt manus att ta ställning till. Och folk till­talar mig med namn. Förr var folk mest taskiga.


Vem då?

– Ja, jag skulle till exempel provfilma i en liten roll som smed, för Söndagsbarn, Daniel Bergmans film. När jag kom in sa han: ”Nä, fy fan, nåt sånt vill jag inte se.” Så ska man inte säga. Det är inte bra. Det är något jag verkligen avskyr inom teatern, när folk behandlar varandra illa.


Nyqvist
nämner hur Thorsten Flinck ramlade in i salongen under en av föreställningarna av Gustav III på Dramaten. Precis när Nyqvist gjorde entré reste sig Flinck upp och lämnade lokalen. Dagen efter uttalade Flinck sig i Aftonbladet:
– Jag var tvungen att gå ut under Gustav III. När Micke Nyqvist sa sin första replik gick jag ut. Det är inget fel på killen, han är bra på att småfisa repliker framför kameran, men att stå på scenen kräver lite mer. Han klarar inte det här.

– Efteråt blev jag livrädd, minns Nyqvist. Jag förstår inte hur man kan ta in något i tidningen från någon som inte sett föreställningen. Jag kände verkligen att hur man än gör så är rumpan inte bara bak, utan fram också.

Några dagar senare, när Nyqvist kom till Dramaten, ropade man från receptionen:
– Du har ett meddelande.
– Det var ett skrynkligt kolapapper, där Thorsten hade skrivit med spretig blyerts: ”Ursäkta en avundsjuk kollega.”

Hellre då, säger Nyqvist, ”ska man vara vänlig mot folk, springa i skogen och inte dricka för mycket.”
Fast, tillägger han, det händer att han bryter mot sina regler. Som när han och Lukas Moodysson reste till Venedigs filmfestival med Tillsammans. De flög ner i ett flygplan som var ”något mindre än en cykelpedal” och dessutom färdades de genom ett åskväder.

Lukas sa: ”Jag har whisky, ska vi?” ”Ja”, sa jag.
Och den whiskyn slog till på Nyqvist ungefär lagom till den internationella presskonferensen på Lido i Venedig.
– Jag tyckte jag var kanon! ”No, I think he’s the new Bergman! Yes? What? Sorry!”
Dagen efter vaknade han ”med cementkeps och dödsångest”.
– Det var ingen lek, kan jag säga. Jag gjorde 45 intervjuer den dagen. Alla som var på presskonferensen tyckte jag var lite flippad. ”Stormen från norr”, liksom.
På kvällen började bakfyllan sakta släppa. Då kom en kvinna fram till Micke och pratade engelska med en märklig tysk brytning. Hon var lite hemlig och böjde sig fram och viskade:
– Michelle wants you.
– What?
– Michelle!
– Who’s Michelle?
– Michelle Pfeeeeiifffer!


Nyqvist
blev alldeles förvirrad, tittade sig runt, är hon här?
– Yesss, at a private party, at Palazzo Ricci! She thinks you have the mean eyes!
– Och då sa jag det dummaste jag någonsin sagt: ”No, thank you, I’m married.” Och gick därifrån. Först efteråt fattade jag att det var en fest för 300 gäster…

Det var inte givet att Michael Nyqvist skulle bli skådespelare. Som barn ville han bli historielärare, advokat eller rockstjärna. Det senare ser han för övrigt fortfarande som en utmärkt ”exit-karriär”.

Hans pappa var advokat och försvarade Norbert Kröcher, den tyske terrorist som 1976 planerade att kidnappa politikern Anna-Greta Leijon och senare utvisades samt dömdes till elva och ett halvt års fängelse.
– Jag var tuff på skolgården då: ”Jo, ni vet, pappa och Baader-Meinhof, va…” Det var en biljett in till de balla killarna.

Fast det tog ett tag innan Nyqvist verkligen förstod vad pappan sysslade med. På lekis satt barnen i ring och skulle berätta vad deras pappor gjorde. Det var lokförare, poliser och konduktörer.

– Och farsan var advokat! Inte fan kunde jag säga det, jag visste ju inte vad det var. Så jag sa: ”Min pappa är jättestark, han slänger ut min mamma genom fönstret varje lunch.” Det var nog första gången jag kom på att man kan säga vad som helst bara man själv tror på det.

Han växte upp i området Käppala på Lidingö.
– Det var lite mer arbetarklass, mer höghus. Lidingö är som Sydafrika, med enorma klasskillnader. Vid några tillfällen har jag gått av en station för tidigt för att det skulle se ut som vi bodde i villa med stort badrum. Men så fint hade vi det inte. Vi fick nöja oss med att byta duschdraperi.

Nyqvists
biologiska föräldrar skildes innan han föddes. Mamman lämnade bort honom och han hamnade på S:t Görans barnhem första året av sitt liv. Därefter blev han adopterad av föräldrar, som i sin tur skilde sig när han var sex år.

– Mellan sju och elva var det ingen styrsel. Men i sexan fick vi en lärare vi kallade Rödskägg. Han sa: ”Micke, du är ju en smart grabb, varför skärper du dig inte?” Och då vände det i plugget. Innan identifierade jag mig med förlorarna, de dumma.

Samtidigt är Nyqvist noga med att tona ner allt som skrivits om hans ”stökiga uppväxt”.
– Jag är så trött på alla skådespelare som säger att de varit värstingar. Jag vet ju att det inte stämmer. Annars skulle de inte hålla på med teater. Men lite förortsliv var det. Det fanns ögonblick där det kunde gått åt helvete. Men det är oerhört förstorat. Som när jag gjorde en intervju. Jag sa: ”Ursäkta, vad sa du?” Sen stod det: ”Trots sin dövhet spelar Micke Nyqvist teater.” Det var i Expressen! Jag fick en massa uppmuntrande brev och sen ringde Se & Hör, eller vad dövtidningen nu kan tänkas heta.

När Nyqvist var 17 år åkte han till Omaha, Nebraska, som utbytesstudent. Det var i usa han tog sina första steg som skådespelare, bland annat med en roll i Arthur Millers En handelsresandes död. Men när han kom hem blev han förälskad i en flicka som var balettdansös och bytte spår.

– Hon retade mig för att jag inte kunde knyta dojorna utan att ramla ihop. Så jag sökte in på Danshögskolan, det var en sån där könskvoterad grej. Det var bara snubbar. Eller, snubbar och snubbar… det var min första kontakt med den världen!

Han hoppade av efter ett och ett halvt år.
– Det funkade inte med de där benvärmarna. Jag har ju ben som en undulat, så de bara rasade ner.

I stället sökte han till Birkagårdens teaterskola och kom in. Där blev han kallad närvarofascist av klasskamraterna. Inte utan anledning. Vid den här tiden såg han också skådespelaren Keve Hjelm i en uppsättning av August Strindbergs tragedi Fadren. En avgörande upplevelse.
– Jag ringde honom dagen efter: ”Tjena, jag heter Micke, jag håller också på med lite teater.”

Han lyckades lura ut Keve Hjelm till Birkagården och spelade upp några scener för honom. Nyqvist tittade uppfordrande och frågade vad han tyckte.
– Keve lutade sig tillbaka, nickade och sa: ”Intressant. Du spelar jävligt akut!”
Det var likadant med Stellan Skarsgård. Nyqvist bjöd in sig själv, satt och drack tinto i Skarsgårds kök i fyra timmar och insisterade på att få tala ut om sin konstnärliga kris.
– Jag funderade på om det skulle vara en förlust för Sverige om jag inte skulle spela teater. Jag påminde Stellan om den där kvällen när vi nyligen sågs på Arn. Men han kom inte ihåg mig.

Du var väldigt fräck!
– Det kan ju se ut så. Men jag tyckte ju, på fullt allvar, att det var kul för dem att träffa mig!

Efter Birkagården sökte Nyqvist in på Scenskolan i Malmö, som han gick åren 1986–1989. Därefter gjorde han sin praktik på Folkteatern i Göteborg – ”jag började prata göteborgska direkt, jag trodde väl man skulle låta som Sven Wollter” – och vidare några år på Länsteatern i Örebro och Teater Aurora i Stockholm, innan han fick ett genombrott i Stadsteaterns uppsättning av Angels in America 1995.
Men det stora, professionella genombrottet kom 1997, med rollen som multimissbrukaren Karl-Erik i Lars Noréns Personkrets 3:1 (som visades i tv året efter).

Nyqvist berättar om hur han, Göran Ragnerstam, Shanti Roney och Lars Norén blev som syskon. Det var en resa, äktenskap sprack på löpande band i ensemblen. Dock inte Nyqvists, han säger i stället att det var en ”prövotid” och att ”det kanske är därför vi har det så bra i dag”.

– Min son Artur var jätteliten. Jag sov inte, gick av vid ettiden, somnade vid tre, fyra, upp igen sju. Jag vinglade till dagis.

I augusti 2009 släpper Nyqvist boken När barnen lagt sig på Norstedts förlag. Han låter mig läsa delar ur den. Om tiden med Personkrets 3:1 skriver han:

En dag följer jag med ner till Plattan för att titta på narkomanerna. Vi sätter oss på ett fik med utsikt över hela scenariot. Genom de stora fönstren kan man se rakt in i helvetet; vi sitter på insidan och ser på dem på utsidan. Vi dricker kaffe och glor.
Vi får se allt. Hur de skjuter upp, säljer, kommer med nystulna tröjor från Åhléns. Allt är som i pjäsen. Först sitter vi och kommenterar det vi ser och försöker hålla oss vetenskapliga. Men vi tystnar allt mer.

Allt är på riktigt och det händer nu framför våra ögon. Efter vår femte kopp kaffe ställer sig plötsligt en kille framför mig på andra sidan glaset. Han drar helt oblygt upp ärmen och sätter en spruta i armen. Jag vet inte om jag ska titta eller blunda. Akten känns privat som ett toalettbesök, men jag vet att här får jag näring till min roll, allt är så nära, bara en glasskiva bort. Jag tittar.

Håret hänger ner över ansiktet och armen har gamla stickmärken. När allt har sprutats in i venerna så höjer han huvudet. Ögonen är långt borta som efter en knockout. Det är något bekant som jag först inte vill se. Sedan ser jag. Det är Timmo, vi spelade fotboll ihop i mellanstadiet. Han var rolig och galen. Han var outtröttlig. Han pratade fort med för mycket saliv i munnen. Nu står han bara en halvmeter ifrån mig, påtänd och någon helt annanstans, det är ingen idé att hälsa, det är ingen idé med något. Jag skäms för mitt sätt att sitta nyduschad och dricka kaffe och se hans helvete.

Jag säger inget till mina kolleger, de skulle tro att jag ljög, vi har redan kommit in i ovanan att försöka bräcka varandra med kontakter i den undre världen.
Timmo börjar knäa som alla tunga heroinister.
Och jag lämnar min fönsterplats.

Allt hände då, 1997. Utöver jobbet med ”Personkrets”, analys fyra dagar i veckan och ett litet barn, avslutade Nyqvist en annan betydligt längre resa, som påbörjades redan sommaren 1966 och som kom att förändra hela hans liv i grunden.

Det var den sommaren som Michael Nyqvists föräldrar tog med honom på bilsemester, i pappans nya amerikanare, till Italien. Och det var den sommaren som familjen till slut satt på en uteservering i Venedig, då hans mamma plötsligt sa: ”Michael, vi måste prata.”

Det var då han fick reda på att de där två vuxna som satt där framför honom på uteserveringen i Venedig – inte var hans föräldrar. Och det var då han fick veta att hans riktiga pappa var italienare.


Michael
, snart sex år, tittade på sin pappa och jämförde hans mjölkvita ansikte med de svarta kalufser och mörka ögon som satt vid borden intill. När de kom hem igen sa hans mamma att han inte fick tala med någon om det som hade hänt i Italien. Att det var deras familjehemlighet.

Det skulle dröja nästan 25 år, till den dagen då Michael Nyqvist själv blev pappa, innan han tog upp tråden igen. Det var då hans dotter Ellen föddes. Det var när han såg henne som han förstod att ingen kom ihåg något av hans eget första år. Allra minst han själv.

Så här skriver han i När barnen lagt sig:

I mig själv, i min historia, är den här tiden avklippt, exakt som en filmremsa. Jag måste ha registrerat något när folk har gått, skrattat, öppnat dörrar. Minuter, timmar, dagar. Allt har försvunnit, filmremsan är borta.

Jag ser att min dotter är en hel människa redan efter några minuter ute i luften. Hon sökte mig direkt med sin blick. Vem sökte jag? Vem var det jag fick fatt på? Det måste ha varit någon.

När min dotter kommer att fråga var jag bodde som bebis kommer jag att flacka med blicken. Jag som ska ge henne stöd och styrka kan inte svara på det enklaste, varifrån jag kommer.

Det var då Nyqvist tog första steget. Han sökte upp sin biologiska mamma. Hon träffade honom – motvilligt – i en och en halv timme på Medborgarplatsen. Båda var lite blyga. Mamman berättade som det var, att hon träffade Michaels biologiska pappa i Paris 1958, att han började på Kungliga Tekniska Högskolan, men att han reducerades till blatte i allas ögon. Att han inte stod ut, att han stack till Marocko.

Men han fick ett namn också. Där, på Medborgarplatsen, 30 år gammal, fick Nyqvist veta att hans riktiga pappa heter Marcello.

Det gick några år. Nyqvist praktiserade i Göteborg, jobbade i Örebro, skiljde sig, gick i terapi och träffade sin nya hustru. Det var när hon blev gravid, när han skulle få sitt andra barn, som känslan slog till igen.

Han satte sig med dator och telefon och började ringa runt till alla ambassader i Europa, till Lutherhjälpen, till män i Italien, Frankrike och Marocko. En del skrattade åt honom, andra skällde ut honom.

Då tog han ett steg till. Han började ljuga. Han berättade för personalen på ambassaden i Italien att han led av en obotlig, genetisk blodsjukdom som han inte ville föra vidare till sina egna barn. Och att han därför måste hitta sin pappa.
– Det fanns ett korn av sanning. Min svenska pappa hade en sådan sjukdom, han till och med dog av den.

Michael Nyqvist
berättade den här historien i sitt sommarprogram på radio 2007.
– Jag kommer ihåg när programmet sändes. Jag satt ute på en kobbe i skärgården där mobilen inte hade någon mottagning. Och jag var livrädd. Jag tyckte det var för privat. Men jag kände samtidigt att jag delar ett öde med många människor. Och jag kände att ju mer personlig du är, desto större integritet har du.

Skrönan med den genetiska blodsjukdomen gav honom ett spår till Florens i Italien. Namn och ålder stämde. Det enda han var orolig för var om hans mamma verkligen hade gett honom rätt namn. Han kunde ju inte vara helt säker.

Men sommaren 1997 bokade han ändå en vecka och tog flyget från Stockholm till Florens. Han hade adressen till ett apotek, dit han gick redan den första dagen och bad att få träffa ägaren Marcello. En kvinna bakom disken förklarade för honom att det säkert skulle gå bra – om han kom tillbaka om en vecka, när Marcello återvänt från sin semester i Irland.

Det blev en frustrerande vecka i Florens. När jag lyssnade på sommarprogrammet höll jag andan. Tänk om han inte hittar honom.
– Men det fanns inget att förlora. När jag landade på Arlanda kände jag – jag försökte i alla fall. Jag hade gjort vad jag kunnat.

Två veckor senare ringde det i telefonen. Än i denna dag vet Nyqvist inte varför han svarade ”Si, pronto” när han lyfte luren.

Mannen i den andra änden av luren talade också italienska:
– Ciao, e ti padre.
Hej, det är din pappa.

Han berättade också att kvinnan bakom disken på apoteket i Florens var Michaels syster. Beatrice hette hon.

Två månader senare reste pappan till Stockholm. Han skulle bo på Hotell Malmen på Södermalm.
– Jag satt i lobbyn och fick reda på att planet var försenat med en timme. Då gick jag till Kvarnen. Sen kom jag tillbaka. Då var det försenat två timmar. Då gick jag tillbaka till Kvarnen. Och sen till Malmen igen.

Han var spänd som en fiolsträng, och samtidigt skör som glas.
– Jag kände: ”Det är klart att han inte kommer, det är klart att det här inte stämmer.” Och jag tänkte: ”Vem är jag? Varför sitter jag här som en jävla hundvalp?”

Men plötsligt öppnades dörren till lobbyn, och där stod en man i kamelhårsrock.
– På en sekund visste jag. Det var min pappa. Så gick jag fram till honom, det var rätt flippat. ”Buona sera” sa jag. ”Buona sera”, sa han. Sen började han gnälla på flygplanet. Så där helt vardagligt snack, bara.

Far och son tog en lång promenad, till Ulla Winbladh på Djurgården. Marcello berättade att han hade jobbat som diskare på Operakällaren. Han pluggade här, han försökte doktorera. Men han blev svartskalle direkt. Han gillade aldrig Sverige. Han tyckte det var ett rasistland.

– När vi satte oss ner på Ulla Winbladh berättade han storyn om hur min farfar blev skjuten i huvudet av maffian, på flygplatsen i Palermo. Det första jag fick ur mig var: Ska min son Artur ner på Sicilien och göra vendetta? Är jag med i Gudfadern? Allt var så nytt.

Ett år senare gick resan tillbaka till Italien. Systern Beatrice skulle ha bröllop. Ett litet bröllop, med italienska mått mätt, med ”bara” 300 gäster. Ceremonin hölls i trädgården hemma hos familjen Locicelo (ett gammalt sicilianskt namn).

– Den var den dagen jag skulle bli accepterad av hela släkten. Jag hade med mig mina barn och min fru och vi kom in i trädgården. Jag gick in först. Ljudnivån i trädgården var som ett måsberg. Ett enormt tjatter. Och när jag kom in bara tystnade alla.

Nyqvists
farbror Pierrot gick långsamt över gräsmattan. Han kom fram till Micke, lade armen på hans axel.
– Det var fortfarande alldeles tyst. Till slut sa han: ”Det här är äkta Locicelo-spermier!” Så var jag accepterad.

Tio år senare har Nyqvist fått distans. Det är bland annat därför han kunnat skriva tankeboken När barnen lagt sig.
– Jag har fått det första kapitlet i min lilla livsbok. Jag kan säga: ”Min pappa är italienare, jag har växt upp i Sverige, så jag är inte så bra på italienska.” Utan att skämmas.

Nu vet Nyqvist också att ju mer man vet om sig själv, desto lättare är det att vara skådespelare.
– Det finns en klyscha som säger: ”Det är mina nojor som gör att jag är skådis.” Men det är precis tvärtom. Jag behöver inte vika med blicken, vare sig i spelet eller i livet. Jag kan säga till mina barn var jag kommer ifrån. Men den stora grejen är att jag nu accepterar mitt öde som mitt liv. Innan var det som en defekt.

Och det är klart han ibland funderat på vilken riktning hans karriär hade tagit om detta inte hänt.
– Jag vet att jakten och sökandet gav mig ett allvar och en akut spelstil. Och jag vet nu att man kan nå hur långt som helst med sin vilja och sin längtan. Åtminstone till Italien.

Mats Weman

Se Cafés alla bilder på Michael Nyqvist här

Annons

Dela (0)
Tweeta


Laddar