The Secret (Rhonda Byrne)
Byggde en del på den stendumma idén om attraktionslagar, som menar att om man skickar ut ”positiv energi” så kommer ”positiv energi” att komma tillbaka till en. Att man behöver en bok för att sätta ihop så bedrövligt grunda livsregler säger mycket om ens bristande intelligens. Inte ens det klarar man av att fantisera ihop på egen hand.
Omgiven av idioter (Thomas Eriksson)
Den vansinnigt platte Thomas Eriksson menar ungefär att alla människor går att kategorisera som olika färger, baserat på deras personlighet. Han använde detta barnsligt tydliga bildspråk för att sälja in sina hittepå-idéer, så läsarna lätt skulle kunna begripa budskapet och sprida det som slavsändare.
The Dirt (Neil Strauss)
Säljs alltid in med premissen att den är så full av helt sjuka grejer. Den ena urflippade scenen efter den andra. Och folk som älskar den här behöver verkligen maximalt chockvärde för att orka öppna en bok.
Jag är Zlatan (David Lagercrantz)
Det är bra med böcker som får folk att börja läsa, men folk som älskar den här boken har nästan inte läst något annat. Det är så sorgligt med människor som bara läser böcker som skildrar ett redan befintligt starkt intresse. Jag tror verkligen inte att en enda människa som läst Jag är Zlatan känt sig det minsta själsligt berikad.
Alkemisten (Paulo Coelho)
Just denna utgåva stoltserar med att boken sålts i över 100 miljoner exemplar. En stor, röd varningsflagga. Dumma människor finns det nämligen gott om och något de älskar är böcker med ett tydligt, enkelt budskap som de kan ta med sig i livet. En bok som andligt ökande människor använde för att fylla ett själsligt tomrum. Som att fylla Avicii Arena med någonting jättemycket mindre än Avicii Arena.
100-åringen som klev ut genom fönstret och försvann (Jonas Jonasson)
En samling galna rövarhistorier staplade på varandra, anpassade för människor med starka koncentrationssvårigheter. Bristande koncentrationssvårigheter måste inte vara ett tecken på dumhet, men… Jag vet inte hur jag ska avsluta den meningen på ett övertygande sätt. En ganska kul bok, men människor som älskar den är en speciell sort. En lite dum sort, ofta.
Johan Falk: Slutet var bara början (Anders Nilsson)
Jag skrev en krönika om att Johan Falks fans kan vara den dummaste skaran människor vi har och fick mängder av arga, särskrivna kommentarer i respons. Denna litterära spinoff på Johan Falks filmserie känns väldigt mycket som en bok en överväldigande majoritet har lyssnat på, snarare än läst.
It Ends with Us (Colleen Hoover
Starka livsöden som målas med bred pensel drar till sig en viss kategori läsare, som mentalt inte är alltför långt ifrån The Dirt-läsarna. Det låter som en extrem jämförelse, men båda fanskarorna är besatta av starkt chockvärde för att ta till sig en bok. Det råkar bara vara olika typer av chockvärde.
Raseri (Stephen King)
Den här skolskjutsskildringen drog Stephen King själv tillbaka efter att några verkliga skolskyttar fastnat för den. När en viss typ av Kingfans får höra detta blir de alldeles fixerade vid Raseri, vilket gett den en slötänkt ”jag vill vara farlig”-fanskara. Som fascineras av Raseri för dess mytbildning, snarare än de litterära kvaliteterna (som typ är icke-existerande, vilket kommer från en stor King-fantast).
A Court of Thorns and Roses
Människor som bara läser böcker som den här är mentalt samma människor som bara äter på McDonalds. Och det kommer från någon som verkligen älskar McDonalds, men man måste äta annan mat också ibland. Fixeringen vid A Court… är inte sund.
