Olyckan
Trazan & Banarne
Ihopvuxen med ett cykelhjul, täckt av stora plåster och med ett garv som fick Jokern att blekna var han alla barns stora skräck. Förmodligen var Olyckan en påminnelse om att man skulle bete sig i trafiken, men det enda vi minns är att vi ville stänga av rutan och gömma oss under sängen så fort han visade sig. Ted Åströms troligen mest ihågkomna roll hittills.
Vildvittrorna
Ronja Rövardotter
”Nuu ska blooodet flyyta”. Var de hungriga eller bara onda? Det spelade ingen roll, de hade gett sig fan på att tugga sönder Ronja och Birk och de visade ingen nåd. Den obehagliga kombinationen av rovfåglar och nakna kvinnokroppar gav en skräckgestalt värdig en Salvador Dalí-tavla.
Prussiluskan
Pippi Långstrump
Egentligen var hon en soc-tant som tyckte att det var orimligt att ett barn bodde med vilda djur i ett hus. Men tyska skådespelerskan Margot Troogers tolkning av Pippis antagonist nummer ett blev en sorts Tim Burton-artad representant för Myndighetssverige.
Mårran
I Mumindalen
Mårran ville inte förstöra. Men allt liv försvann så fort hon rörde sig någonstans. Förmodligen en metafor för depression, men vad spelade det för roll när man var fem år och snarare uppfattade henne som ett svart hål i djurisk gestalt.
Kommandoran
Emil i Lönneberga
Titta på henne. Titta på henne! Kommandoran (bara namnet) var den lokala makthavaren i fattighuset men påminde mest om en vansinnig Hitchkockgestalt. Tur då att hon som sagovärldens ondingar hade en verklig svaghet: placera en korv ovanför en vargfälla och saken är biff. Kommandoran spelades för övrigt av en schweizare.
Tengil & Katla
Bröderna Lejonhjärta
Möjligen har tidens tand tuggat lite på Katladrakens värdighet (till exempel att hennes vingar på sin höjd skulle kunna bära ett mjölkpaket). Men när urdiktatorn Tengil blåste i sitt horn och hon makade sig ur sitt långkok till hem var man inte så kaxig längre.
Jerrys pappa
De tre vännerna och Jerry
Att han var gympalärare, aggressiv och föreföll att gå på anabola steroider var inte det värsta. Det värsta var skammen över att han var Jerrys pappa – Jerry, som redan var hårt mobbad av de tre så kallade vännerna.
Hattifnattarna
I Mumindalen
Ytligt sett påminde de om klassiska garderobsspöken, men med den ruskiga detaljen att de trivdes bäst när det blixtrade ute och då också blev elektriska. För den som redan var rädd för åskväder gjorde Tove Janssons diaboliska gestalter inte situationen bättre. Plus att de uppträdde i grupp. Vita avlånga gestalter i grupp är alltid jätteläskigt.
Greven
Mysteriet på Greveholm
Ondingarnas onding, förevigad i SVT:s bästa julkalender någonsin. Greven drevs av ett flera hundra år gammalt hat, kunde agera osynlig och hade makt över delar av spökvärlden. Även Greven hade dock en svag punkt (spoilervarning): om man hällde julmust över honom smälte han sönder som smör i solsken.
Emils pappa
Emil i Lönneberga
Egentligen hör Anton inte hemma på listan, han är bara en familjefar som försöker få sin orimligt bångstyrige son att veta hut. Men med listig berättarkonst har Astrid Lindgren fått honom att verka som pappan from hell, en tickande bomb som driver Emil till en Fritzl-osande snickerbod, där han maniskt täljer träfigurer för att dämpa sin ångest.
Häxan Hia-hia
Bamse i Trollskogen
Från Wikipedia: ”Filmen börjar med att häxan Hia-hias skratt ekar över kullarna och förvandlar Lille Skutts öron till morötter. Mickelina får kvastsvans och Vargen blir till en ballong”. Kommentar överflödig.
