Vi har varit och tittat på förskola idag. Så fort vi kommit in genom dörren brottade sig Nicholas ur mitt grepp, dunsade ner på golvet, stack iväg genom rummet och försvann genom en öppen dörr. När vi hittade honom satt han längst in i ett hörn, bakom fyra andra barn, och försökte helt uppenbart dölja sitt ansikte bakom en stor leksakstelefon.
”Ja hoppsan, de flesta barn är ju lite…avvaktande, så här första gången. Men den här lille pojken var visst VÄLDIGT sugen på att få börja förskolan!”, skrockade personalen.
Min fru påstår att jag efter det betedde mig ”jävligt creepy” under hela besöket.
Befogad vaksamhet, skulle jag snarare vilja kalla det.
Nu vet jag hur Östtyskland måste ha känt sig när de skickade idrottare till OS och de små otacksamma förrädarasen aldrig ville komma hem igen.