Visst. Visst. Om du vinklar det så DÄR så låter det ju jättedåligt. Men säg att det var så här då:
Min son och jag är i en leksaksaffär. Han får tag i en leksakspistol som blinkar och låter som ett laservapen när man skjuter. Han riktar den mot sig själv, trycker och skrattar så han kiknar.
Och då vill jag vara en bra farsa. Självklart. En sån som inte låter en ett och ett halvt-åring stå och skjuta sig själv i ansiktet inne i en leksaksbutik. För så gör man ju faktiskt bara inte.
Så då försöker jag ta tag i pistolen. Och då blir han sur och vänder genast tillbaka den med ett argt ryck och fortsätter skjuta på sig själv. Och då inser jag förstås att det här är ett sånt tillfälle där jag som pappa och förebild faktiskt måste sätta ner foten och visa gränsen mellan rätt och fel.
Och visst. NU är det ju skitlätt att vara efterklok och konstatera att ”bra farsa” möjligen inte var den instinktiva reaktionen från omgivningen när jag tog pistolen ifrån honom och satte mig på huk och siktade mot personalen samtidigt som jag ropade ”så här gör man! Pieew! Pieew! Pieewpieew!”.
Speciellt inte när min son under tiden tröttnade och försvann runt ett hörn. Utan att jag märkte det. På typ fem minuter.
Men jag vill ändå föra till protokollet att det här gjordes med de bästa pedagogiska intentionerna.
Ungen kommer ju få dyngspö i Battlefield om han ska hålla på sådär.