Min son och jag fortsätter att testa de leksaker han fått i julklapp. Först var det tågbanan. Idag står det här bilgaraget på tur.
Det första intrycket var klart godkänt. Man fick flera olika sorters bilar och en helikopter. Jag gillade helikoptern bäst. Garaget var ganska enkelt att montera ihop. Det blev några bitar över men sånt får man ju ha överseende med tycker jag. Tyvärr blev min son lite upprörd för att jag inte lät honom sätta klistermärkena var han ville. Och då kom min fru och undrade vad vi skrek om. Sen tittade hon på garaget och undrade varför jag hade landat helikoptern på bilverkstaden. Varpå jag förstås fick uppmärksamma henne på att det faktiskt var en helikopterlandningsplatta. Och då sa hon ”nej, det är en bilverkstad”. Och då frågade jag var hon i så fall hade tänkt att man skulle landa helikoptern. Och då sa hon ”var som helst”. Fattar ni? Som om vi var några jävla hippies.
Sen började hon ta loss en massa delar som helt uppenbart var rätt monterade och påstod att de var fel monterade. Och då sa jag ”sure!” och sen lät jag henne hållas och åkte och tankade helikoptern så länge. När jag kom tillbaka hade hon satt en lastbil på helikopterlandningsplatsen. Jag flyttade förstås den och landade helikoptern. Varpå hon, igen, började hålla på om att det var en bilverkstad. Varpå jag, igen, fick poängtera att det var det så fan heller. Varpå hon började tjafsa om att det ju satt ”ett klistermärke med en skiftnyckel” på den. Efter vilket hon genast drog igång en, om jag ska vara helt ärlig lite onödigt överdrivet ironiserande, utläggning om att ”skiftnyckeln kanske är den nya internationella symbolen för helikopterlandningsplats??? Vavava?”.
Jag ifrågasatte då hur min fru, det lilla livet, hade tänkt sig att de trasiga bilarna skulle komma hela vägen upp till en verkstad på tredje våningen. Varpå min fru svarade ”määäh! HISSEN!”, och himlade så högt med ögonen att jag fick dunka henne i ryggen för att hon skulle kunna titta rakt fram igen.
När jag sen skulle testa hissen var hon, om jag får vara rak, inte alls speciellt uppmuntrande. Den är inte direkt automatisk, liksom. Man måste skruva på en grej högst upp och veva upp skiten som om det var hissen i en amishby. Men det enda min fru gjorde var att sitta bredvid och sucka och titta på klockan och muttra ”ska det ta så här lång tid? Vad är det för garage du driver här egentligen?”. Och då påpekade jag att jag driver för fan inget jävla garage här. Jag driver en HELIKOPTERLANDNINGSPLATTA!
Och då himlade hon med ögonen igen och knackade med fingertoppen på klistermärket med skiftnyckeln. Och då ryckte jag bort klistermärket. Och då kastade hon helikoptern på mig. Och då tryckte jag in bärgningsbilen i hissen fastän den inte fick plats så att hissen fastnade och sen skrek jag ”bärga det där då!!!”. Och då skrek min fru ”Men moget!”. Och då skrek jag ”Men moget att säga moget!!!”
Och sedan tittade vi oss omkring en stund i vardagsrummet. Och sedan frågade min fru om jag visste var vår son hade tagit vägen.
