Min son och jag är ju, som den uppmärksamme läsaren har förstått, hemma ensamma hela dagarna nuförtiden. För att jag ändå i viss mån ska kunna sköta delar av mitt jobb (frivilligt att sätta ”jobb” inom citationstecken, hälsar min fru) har jag monterat min dator uppe på bardisken i köket.
Jag har dock upptäckt att detta leder till oväntade problem med datorns batteriprestanda. Det har nämligen sedan i mitten av förra veckan haft en tendens att ladda ur konsekvent på runt en kvart, oavsett vad jag gör. Och det tog faktiskt några dagars felsökning innan jag insåg att det inte beror på tekniska omständigheter, utan på att min son har lärt sig att dra ut strömsladden ur väggen.
Och…tja…jag vet inte om ni har upplevt det själva, men när man får barn och snart fyller 30 har man en tendens att börja fundera en del kring sitt eget åldrande och döden och sådär. Vad som till exempel händer om man en dag i framtiden blir gammal och sjuk.
Och det är svårt att komma ifrån att det i det perspektivet finns något lätt obehagligt över att plötsligt se sin datorskärm bli svart, vända sig om i lätt panik, och då få syn på sin son sittandes på golvet med ett nöjt och ganska skadeglatt flin på läpparna och en strömsladd i näven.
Det måste jag erkänna.
