”Jag skriver alltid på morgonen mellan klockan 05 och 9.30. Då är det ingen som stör mig. Inga barn. Det är helt tyst. Jag har en känsla av att man, allteftersom dagen går, fylls med en massa intryck, blir nedstämd av en nyhet man läser i tidningen. Jag känner att jag blir sämre för varje timme som går av dagen. Men på morgonen, klockan 05, känner jag mig pigg och vaken.
Det första jag gör är att brygga en kopp kaffe som jag häller i en sådan kopp jag har köpt, med ett litet värmeelement i. Eller jag har faktiskt inte köpt den. Jag har fått den av Amanda, min fru. Jag vill gärna att kaffet ska vara varmt, och jag orkar inte hämta en ny. Så jag sitter bara och skriver och dricker kaffe. Och så snusar jag som en galning, alltid Göteborgs Rapé.
Vi har tre barn. De är 8, 12 och 16 år. Vi har en överenskommelse om att Amanda tar hand om dem på morgonen, och sedan tar jag eftermiddagen. Jag hämtar från skolan, kör till fotbollsträning, lagar mat och allt det där. Vi bor i en lägenhet i Stockholm. Den är i två våningar, och hela den övre våningen är mitt arbetsrum. Det är ett stort rum. Det finns en stor bokhylla, ett stort skrivbord och en dator.
På kvällen, innan jag ska sova, har jag som regel legat och tänkt över vad jag ska skriva. Om jag har gjort det kommer jag i gång snabbt på morgonen. Men har jag druckit vin – alkohol över huvud taget – kvällen innan har jag inte tänkt på boken, och så vaknar jag nästa dag, och då är det lite uppförsbacke. Det tar längre tid. Alkohol blockerar mitt tänkande. Det räcker med en halv öl. Det går inte. Jag blir sämre på att skriva av det.
I gengäld har jag lagt märke till att när jag redigerar min text så blir jag bättre av att ha druckit ett glas vin. I den fasen handlar det bara om att hitta en melodi i texten, och det blir alltid bättre med ett glas vin. Jag kan redigera överallt. På kafé och på restaurang, var som helst. Det är mycket lustfyllt, medan själva skrivandet är mycket tungt, nästan mardrömslikt. Det är som att leva i en sump. Jag sitter fast. Men att redigera – det är som att flyga. Jag älskar den fasen. Kanske också för att jag kan dricka lite vin under tiden.
När jag skrev min debutbok, och det här vet jag eftersom jag förde dagbok, skrev jag 35 000 tecken varje dag i 11 dagar. (35 000 tecken motsvarar cirka 14,5 normalsidor i Word.) Nuförtiden skriver jag cirka 4 000 tecken om dagen. (4 000 tecken motsvarar cirka 1,6 normalsidor.) Jag tänker ofta: Vad var det som hände, och hur kan jag komma tillbaka till den produktiviteten? Men jag har aldrig lyckats. Det var på mitt landställe som jag skrev min debut. När jag vaknade satte jag mig och skrev, och det gjorde jag i 15 timmar. Men det var också skrämmande att skriva i det huset, för det var där alla minnen av min far fanns. Så på kvällen, för att kunna somna, drack jag en massa whisky. Jag somnade alltid i soffan medan jag såg Sagan om ringen. Och så vaknade jag nästa morgon, skrev 35 000 tecken, såg Sagan om ringen, drack whisky, somnade. Så skrev jag min första bok. På 11 dagar. 17 juni tog mig två år.
Normalt när jag skriver har jag bestämt det mesta av historien i förväg. Ungefär 90 procent. Jag lägger mycket tid på att arbeta med formen, med storytelling. Det är nästan ingenting som kommer intuitivt när jag väl går i gång.Jag lyssnar inte på musik när jag skriver. Musik fångar mig. Jag måste vara fokuserad. Men jag har inget emot att höra familjen på den andra sidan av dörren. Min dröm är att sitta ensam i ett rum men höra familjen på andra sidan dörren. Jag behöver inte tala med dem, bara höra att de är där, och då känner jag att jag är tillsammans med dem, även om jag är ensam.
Delar av 17 juni har jag också skrivit i mitt sommarhus på Gotland. Det är alltid på sommaren vi är där, hela juli. Barnen sover längre än de brukar, så jag har många timmar för mig själv. Jag sätter mig ute under ett kvittenträd, där jag har ett bord och en stol stående, och ser solen stiga upp över gården. Trädet ger skugga. När jag väl har kommit ut med en bok, som nu med 17 juni, tänker jag inte alls på nästa bokprojekt. Jag läser böcker, går på bio mitt på dagen och känner ingen ångest. Efter ett par månader börjar ångesten långsamt komma krypande, eftersom jag inte har kommit på en ny bokidé. Jag börjar känna hat, skam och tvivel – känna att jag aldrig kommer att få skriva en bok igen. Och så kommer idén helt plötsligt, och de nästa tre–fyra månaderna går jag runt och tänker igenom berättelsen och gör anteckningar. Efteråt börjar jag att skriva. Vilket är ett helvete. Det tar cirka sex månader. Därefter redigering, cirka fem månader. När boken så kommer ut blir jag glad, ser film och går på bio, och så börjar cykeln igen.”
Artikeln publicerades ursprungligen hos Cafés syskonsajt King.
