En rätt intressant grej med att vara en gift 30-årig svensk man i nådens år 2011 är det ofattbara jävla antalet vinflaskor som passerar in och ut i ens hem varenda vecka. Inget fel i det, förstås. Förutsatt att alla de här rundorna till Systembolaget faktiskt någon gång hade resulterat i att JAG blev lite respektabelt ninjaberusad. Men så blir det ju aldrig.
Alla de här vinflaskorna ges nämligen bort till vänner och bekanta. Det är så man gör när man blir vuxen. Vin är den officiella presentvalutan. Bjuden på middag=Flaska vin. Köpt hus=Flaska vin. Vattnat våra blommor när vi var på semester=Flaska vin. Födelsedag=Flaska champagne. Sådär håller det på. Det blir jävligt många rundor till den statliga vinimportören stup i kvarten ska ni veta.
Så den senaste tiden har jag försökt introducera ett nytt koncept i hela min frus och min bekantskapskrets (det är mest min frus bekantskapskrets, om vi ska vara ärliga, min bekantskapskrets består av typ fem personer som jag aldrig är hembjuden till men låt oss nu inte hänga upp oss på detaljer). Kollektivvinflaskan!
En vänskapskrets – En vinflaska. Som man bara låter gå runt. ”Ah, tja, här är för att vi fick komma på middag”, ”åh, men ni passade ju vår katt häromveckan, så du kan behålla den”, ”Åhfan, men ni gick ju förbi och matade vår unge medan vi var i Spanien”, ”jajustdet, okej, men då tar vi flaskan den här veckan då!”.
Jag tänker mig att det kan bli en vuxenmotsvarighet till det där gamla barnprogrammet ”Den vita stenen”, om ni kommer ihåg det. Är ni med?
Det är förstås en fullständigt genial idé, jag vet ju det. Min fru är förstås däremot i vanlig ordning sjukt skeptisk.
Eller, för att vara precis: Hon går runt här och mumlar något om att ”det skulle behövas en vinflaska som jag kunde DRICKA varje gång du ska förklara en sån här idé för mig”.
Jag tolkar det som att hon är skeptisk.