Allan Svensson har gått bort och det är hemskt ledsamt.
Precis som mängder av andra svenskar kopplar jag ihop honom tätt med pappa Gustav i sitcomen Svensson, Svensson. En klassisk komedipappa som kombinerade en barnslig förtjusning över Scooby Doo med en nästan extrem stolthet över sitt jobb som brevbärare. Två egenheter som på något sätt gjorde honom till en vuxen och ett barn på samma gång. En kontrast Allan Svensson förmedlade på ett unikt roligt sätt.
Allan hann förstås med mycket annat under sin långa karriär, men det går nog inte att överdriva avtrycket specifikt julavsnittet av Svensson, Svensson haft på många av oss. Avsnittet som sänds varje julafton i SVT förtjänar en plats i svensk humors hall of fame, eftersom det faktiskt utgör seriens absoluta formtopp.
Dynamiken mellan alla skådespelare hade verkligen satt sig och inramningen med det stundande julfirandet adderar den där extra nerven som lyfter julavsnittet över de andra. Skämten står som spön i backen på ett sätt man inte sett på många år i svenska humorserier. Det är ett avsnitt som låter humorn gå först.
Något som gör Gustav så minnesvärd är att han känns som en riktig person. Som vilken lite extra kul pappa som helst. Välvillig men stressad, ibland lite dum i huvudet. Men man är någonstans alltid glad att han är där.
Så det kommer vara sorgligt att se Svensson, Svensson i år, när Allan inte längre finns med oss. Han är saknad. Men julavsnittet är så bra att det kommer vara omöjligt att ändå inte till slut skratta. Det är ett riktigt fint eftermäle.
Vila i frid.