Middag med likvärdigt nyfortplantat par i bekantskapskretsen.
Hon: Vi har läst att barns empaticentrum i hjärnan utvecklas snabbare om man sjunger mycket för dem, så nu sjunger vi för lillan varje kväll.
Han: Det är verkligen helt fantastiskt för oss alla! Sjunger ni något för Nicholas?
Min fru: Ja, jo, det blir ju en del. Det blir det.
Han: Och du då Fredrik? Sjunger du något?
Jag: Jag sjunger så in i helvete för honom faktiskt, hela tiden. Han ä-l-s-k-a-r den där skiten.
Min fru: (Med den skeptiska blicken) Du sjunger visserligen inte så mycket. Du nynnar. Och uteslutande på ledmotiv till tv-serier från 80-talet. Jag vet inte om det räknas som ”stimulerande”.
Jag: Mäh! Vaggvisa som vaggvisa!
Min fru: Ledmotivet till Airwolf är INTE en vaggvisa!
Jag: Ledmotivet till Airwolf är MUSIKHISTORIA! Men ursäkta mig så himla mycket för att jag vill kultivera vårt barn lite!
(Tystnad)
Hon: (Skruvar på sig, harklar sig, tittar på sin man) Ja…alltså…vi sjunger mest Imse vimse spindel och sådär…
Jag: Har spindeln en ultracool svart stridshelikopter som han kan skjuta ner ryska spionspindlar med?
Hon: Va? Eller…nä…eller…va?
Min fru: (Himlar så långt med ögonen att hon läsa tvättråden i tröjan) Herregud. Är det någon som vill ha kaffe kanske?
Jag: Vad? Jag bara SÄGER! Har han det eller?
