Det var år 2012. En tisdag.
Det var städdag i vår bostadsrättsförenings garage, och jag hade begett mig ut i kvarteret på jakt efter en parkeringsplats där jag över dagen kunde ställa min bil.
Det var, som det ju aldrig är i dagar som dessa, inte alldeles lätt. Jag körde varv efter varv. Jag letade på sidogator. Jag letade i gränder. Jag sökte högt och jag sökte lågt, jag kollade vid affären och jag kollade vid idrottshallen.
Och så, till sist, fann jag en. Inte mycket större än min bil. Inklämd mellan en Opel och en Passat. Och där navigerade jag, med inte mycket mer utrymme än vad skånska hantverkare fackmannamässigt refererar till som ”en fis på tvären” mellan mig och respektive bil, till sist in Hyundaien så gott jag kunde.
Det blev inte rakt. Jag erkänner att det inte blev rakt. Men jag kom in. Jag gjorde vad nöden krävde. Ibland är det faktiskt allt världen har rätt att kräva av en ensam man i en svår situation.
Och sedan steg jag ur min bil. Ställde mig på trottaren. Inspekterade min position i parkeringsrutan.
Jag såg aldrig honom komma, men plötsligt var han bara där. Som ett spöke.
”Hörru!”, ropade han, och de skövlande bastonerna i hans röst fick mig att instinktivt ta ett steg tillbaka.
”Vem…jag?”, mumlade jag och såg upp.
Han var i 60-årsåldern. Körde Volvo.
”Ska du stå parkerad där?”, krävde han att få veta och pekade bryskt med hela handen mot min bil som om jag befunnit mig på fel sida av den sociala hierarkin i ett avsnitt av Game of Thrones.
”Jag…alltså…jag men…”, stammade jag. Petade lite på bakdäcket på min bil med skon. Såg ner i marken. Förstod hur parkeringen måste se ut för en förbipasserande, snett och vint och bara precis inne i rutan över huvud taget. Jag nickade skamset.
I ögonvrån såg jag hur han inspekterade mig. Jag kunde känna hans prövande blick bränna som eldslågor i min hud. Först i efterhand förstår jag att han värderade mig, som en gammal mästare värderar potential i en ung spoling.
Han ville avgöra om jag var värdig.
Jag såg upp. Han mötte min blick. Hans ansikte låg dolt i skuggorna, som om universum självt gett honom makten att undslippa andras blickar. Som om naturen slöt upp vid hans sida för att skydda hans identitet.
Och kanske lite för att han hade det där solskyddet ovanför förarplatsen nerfällt.
”Här”, ropade han plötsligt, och jag hann bara uppfatta hur något fladdrade till i hans hand. Det seglade som en vit duva genom luften, jag försökte fånga det men det undslapp mina famlande fingrar, gled emellan dem och singlade majestätiskt mot marken.
Jag böjde mig ner och plockade upp det. Stirrade oförstående på det.
Kunde knappt tro mina ögon.
”Det här…det här är ju tid till imorgon bitti…”, mumlade jag.
Han skrattade bara.
”Ta den! Jag behöver den inte längre! Och det kan de gott ha, parkeringsbolagsjävlarna!”, dundrade han med en stämma som ekade mellan husen så att fåglar tystnade och rovdjur stannade tvärt i sina steg.
Eller, ja ni vet. Folk tittade ut från pizzerian och undrade vad fan som försigick, i alla fall.
Jag tittade på parkeringslappen i min hand. Strök över siffrorna. All denna tid, till någon han aldrig träffat. Vem ger den här sortens tid till en främling?
Jag tittade upp. Han pekade på mig. Och jag förstod där och då, så som man inser att något precis har hänt som kommer förändra ditt liv för evigt, att nu var det han och jag. Han och jag mot parkeringsbolagsjävlarna.
Jag tittade ner på lappen, tog ett djupt andetag och samlade mod för att tala om för honom att ja, jag ska…
Men när jag såg upp igen var Volvon borta. Som uppslukad av samma ingenstans som den kom ifrån. Jag såg den aldrig igen.
Jag vet inte vem han var, eller varför han gjorde det. Men någonstans därute vet jag att han fortfarande kör omkring, till försvar för nödställda och som ett ständigt draget svärd mot maktens korrumperade fingrar. Där det finns en nödställd trafikant på en överprissatt parkeringsplats, där kommer han finnas.
Till hälften barmhärtig samarit. Till hälften en slags bostadsrättsföreningens Guy Fawkes.
Jag ska aldrig glömma honom.
Den parkerande hämnaren.
