Min kontorskollega N och jag har möte med tidningsredaktören som nyligen kommit tillbaka från sin föräldraledighet.
Jag: Så hur var det att vara hemma med barnen då?
Redaktören: (Kliar sig nervöst i skägget, tittar sig då och då reflexmässigt över axeln, mumlar frånvarande) Mmm. Absolut. Jättefint. Bästa jag har gjort…
Jag: Har du och barnen liksom fått en konta…
Redaktören: (Pekar frustrerat på min kaffekopp) Men vad i helvete måste du ställa den där eller???
Jag: Va?
Redaktören: (Pekar ursinnigt) Måste du ställa kaffekoppen där eller??? Den kan för fan ramla ner och SKÅLLA nån!
Jag: (Tittar under bordet) Som vem då? Det är ingen där…
Redaktören: (Uppspärrade ögon) NU nä! Men det kan gå på en sekund! Dom kommer från ingenstans dom där jävlarna!
(Tystnad)
Jag: (Harklar mig, flinar) Jag tar det här som att du oroade dig en hel del för att barnen skulle råka bli skadade medan du var hemma…
Redaktören: (Trummar tvångsmässigt fingrarna i bordet, stirrar upp i taket) Du skrattar alltså, men vänta bara tills du själv står där. Mitt i skiten. Utan någon att lita på. Man blir helt jävla paranoid ska jag tala om för dig. Man tror att man vet var dom är, man tror att man har koll, men de är för fan ljudlösa de där ungarna. Som ormar…
(Tystnad)
Jag: Du, Mange, allvarligt nu, det är inga barn under bordet. Vi är överens om det va?
Redaktören: (Viftar avvärjande, skrattar) Jajaja, det är klart. Men du vet. Old habits die hard liksom.
Jag: Absolut. Jag fattar. Men om vi i alla fall ska börja titta på d…
(Min vän N kommer in i rummet, han råkar öppna dörren lite hastigt och välta två böcker som ligger på bordet. De faller i golvet med en smäll.)
Redaktören: (Flyger panikslaget upp ur sin stol) HERREGUDHURGICKDETÄRDUSKADAD???
(Tystnad.)
Min vän N: (Tittar länge på mig. Tittar länge på redaktören. Tittar länge på mig. Ser mycket skeptisk ut.) När du sa att den här hade varit ”föräldraledig”. Menade du med ”barn” eller med ”Viet Cong” då?
